Snabb eller seg?

Jag har gått och funderat på det här med löparsjälvbild. När jag har tänkt på mig som löpare har jag sett framför mig en långsam men rätt seg filur som har större chans att lära mig springa riktigt långt än riktigt snabbt. Snabbhet låg liksom inte för mig. Och den bilden har jag vant mig vid och inte ifrågasatt.

Men så hände Varbergsloppet. Jag bestämde mig för att sparka liv i de snabba muskelfibrerna och pinnade ju på rätt bra. Och det där har nu revolutionerat min självbild - kanske är jag lite snabb ändå...?

Eller vafan, jag är supersnabb! Jag är snabbare än jag först trodde, och det betyder ju att jag kan bli ännu snabbare! Igår när jag sprang och mötte Johan improviserade jag lite snabbdistans eftersom jag ville hinna springa så långt som möjligt innan jag hann upp honom - och då höll jag ca 5 min/km-tempo utan att känna mig särskilt ansträngd! Benen rullade på av sig själva, jag löpte högt och fint och höll andningen i schack. Jag kunde till och med prata lite med Johan som cyklade bredvid...

Jag tror att det här betyder supermycket. Om bilden av oss själva är liten och fyrkantig kanske vi fortsätter vara små och vi vågar kanske inte satsa. Men om vi vågar tro att vi kan bli mer än vad vi är just nu, och dessutom låter bli att låsa in oss i en liten låda som vi sätter etikett på så tror jag att vi klarar av nästan vad som helst. Till och med de där förbannade chinsen som jag försökte mig på på militärträningen ikväll och skrek mig urförbannad över för att det inte gick...