Mitt i all träningsvärk har jag kommit till en insikt. Jag sitter nämligen och lusläser allt som går att läsa om fjällrogaine, om bergsmarathontävlingar och så har jag just läst en intervju med fjolårets vinnare av Icebug24.
Insikten lyder: 24 timmar är en väldigt, väldigt lång tid. Jag tror att jag liksom glömt bort det i hastigheten innan.
Till detta kommer några underinsikter:
1. Jag har aldrig varit vaken ett dygn i sträck. Eller snarare, jag har aldrig varit vaken ett dygn i sträck efter att jag fyllt tjugo och blivit vuxen och slutat springa på festivaler där man tycker att öl är en bra frukostdryck.
2. Jag tror att jag ska orka springa massor i den där fjällmiljön. Det kommer jag ju aldrig i livet orka. Vilket leder till insikt nummer...
3. ...jag tror att det kommer vara en bit kaka att promenera i 24 timmar. Det kommer det ju aldrig i livet vara. Jag kommer få skavsår, jag kommer bli gnällig och mina knän kommer hata mig i varje nerförsbacke.
4. Jag tror att jag är lite nervös. Redan! Det är ju en hel vecka kvar till det stora äventyret!
OMFG. Jag längtar!
oj, jag har helt missat att du ska på ett sådant äventyr. jag har sprungit (eller ja, sprungit och sprungit) 24-timmars en gång. på nåt sätt är det inte tröttheten som är det jobbiga, alltså - man blir inte seg i ögonen. däremot kan säkert tröttheten sätta käppar i hjulet vad gäller fokus och pannben. och så minns jag att det var så sjukt varmt på dagen (sol och över 30) och så råkallt och fuktigt på natten. men det är riktigt coolt att göra en sådan grej - så lycka till! du är grymt stark!
SvaraRaderaJag kan tänka mig att det är i huvudet tröttheten sätter sig... vi har fått tips om att inte precis planera in de svåraste kontrollerna mitt i natten i skumrasket när man har lite dåligt fokus... :) Och tack! Jag känner mig ganska redo, men sjukt nervös!
SvaraRadera