I mitten två av mina militär-partners in crime - Lasse och Anette. (Till vänster supersnabba ostoppbara tränar-Eskil och till höger Roger) Bilden är lånad från SIF.
När jag vaknade imorse vågade jag knappt tänka på mina ben. Jag ville liksom låtsas som att de inte existerade och hoppas på det bästa. I ärlighetens namn väntade jag mig spaghettiben med en plågsam träningsvärk i baksida och insida lår. Blundandes satte jag fötterna i golvet och reste mig upp...och föll ihop i en liten hög. Eller nej, jag bara skojade. Jag kände mig fräsch som en nyponros! Inte minsta ont nånstans, jag kunde dansa ut i köket och kliva in i kylskåpet och leta efter frukosten.
Frågan är förstås varför jag skulle ha ont. Ja, kanske efter tisdagens tropiska intervaller? Eller kanske efter gårdagens militärträning. Fast det sistnämnda var nog önsketänkande. Jag och några kompisar letade rätt på en militärklädd snubbe på Galgberget som lovade att vi skulle gå tillbaks till vårt ursprung och träna på ett mer "naturligt" sätt med hjälp av naturens alla hinder och jävulskap. Det skulle vara hårt och tungt, en intensiv timme som skulle sätta våra kroppar på prov.
Vi fick sätta på oss gulskrikiga västar och springa på led, eller det hette nåt militäriskt som jag inte minns, "på led" är säkert lite för mycket förskola för militärsnubben, och sen samlades vi på en gräsplätt och gjorde massa grejer. Bar på varandra, sprang idioten och krälade under varandra när vi stod i en enda lång plankrad. Och sen plötsligt ropade militärsnubben "skydd!!!" och då kastade sig alla framför mig i det springande ledet in i skogen. Kvar stod jag som ett fån i ett par sekunde och trodde att militären ropat "skjut!!" och det hela kändes mycket märkligt. Sen sprang vi vidare och plötsligt var timmen över och jag undrade när den hårda träningen skulle börja.
Okej, det var ingen picknick. Jag kände mig rätt slut punktvis i vissa muskler efter alla styrkegrejer, men jag är inte van vid att känna mig så pigg och fräsch i benen som jag gjorde. Benen ville springa loss lite mer, så efter att vi lämnat tillbaks västarna tog jag och mina SIF-vänner ett varv på femkilometaren. Och då, mina vänner, efter att ha försökt hänga på supersnabba Anette i hennes "lugna" tempo, kom tröttheten.
För övrigt måste jag säga att jag kände mig lite lätt fånig när vi sprang förbi ett gäng riktiga militärer som övade uppställning eller vad sjutton de sysslade med. De måste ha tyckt att vi var töntigast i världen. Men jag gillar ändå själva grejen, styrketräning utomhus med kroppen som enda motstånd. All världens maskiner och gym kan fara åt helvete, jag tänker aldrig mer använda en enda en av dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar