Bikramlöpning

Prins Bertil i en annan tid, i ett annat väder.

Igår kunde jag inte för mitt liv förstå att jag sprang under femminuterstempo i hettan i Varberg i lördags. Med tunga ben såsade jag och Johan fram längs Prins Bertils stig. Vaderna skrek första kilometern och undrade vad jag höll på med, men när musklerna blev varma kändes benen som prinsessben. Men den åsktunga och bikramvarma luften var svår att andas och min efterjobbettunga kropp ville inget hellre än att slänga sig i havet och lägga ner det där med springandet. Men just när vi kommit till Grötvik där vi parkerat cyklarna och där vi skulle kasta oss i det blå så var det som om världen sveptes in en dyster slöja. Vinden tilltog och himlen blev askgrå. Vattnet blev inom ett ögonblick huttrande kallt och svettkroppen ville först inte byta ut den klibbiga värmen mot kylskåpshavet. Men efter lite övertalning dök vi i, och jäääävlars vad skönt det var! Ett dopp i havet efter svettjobb och svettlöpning en rekordvarm dag är bannemig som att vinna 250 miljoner på Lotto.