Löpstegsförvirring och ortopedilska

Framfotslöparen Therese var åtminstone glad efter blygsamma 5x400m på bana med nya skorna idag...

Jag känner mig lite förbannad. Har varit och lyssnat på ett par ortopeder från ett företag i stan som snackade om skor, fötter och om vilka skador vi löpare kan drabbas av. Och allt utgick från att alla som springer tjongar i hälen det första de gör, och att det är det "enkla" sättet att springa, det vill säga det sätt som vi alla faller tillbaka på när vi blir trötta. Det lät ungefär som att jo, visst går det att springa på mellan-/framfoten, men det är inget kroppen orkar upprätthålla efter alltför lång ansträngningstid.

Varför skulle den inte?

Jag menar, vi blir väl bra på det vi tränar, right? Och då borde vi väl rimligen bli bra på att använda det löpsteg vi normalt använder? Jag har svårt att tro att jag skulle börja sträcka fram benet tillräckligt för att hinna få ner hälen först bara för att jag blir trött! Däremot kan jag tänka mig att det kan börja se lite annorlunda ut just när tårna lämnar marken, kanske faller foten in något mer när musklerna blir trötta. Men snälla nån, det är väl något man måste träna upp!

Ortopederna kom som sagt från ett företag, och deras universalsvar på allt var inlägginlägginlägg. För 1600 kronor och som måste bytas regelbundet. Eller möjligen dämpade och uppbyggda skor. De visade en Saucony-variant som såg ut som en betongklump. Användes visserligen bara för extremt plattfotade människor med ordentlig supination, och var inget de egentligen rekommenderade folk att springa i eftersom de var så tunga, klumpiga och oflexibla. Men ändå, nånstans sitter det nån som tror/vill få oss att tro att det finns ett användningsområde för de där betongklumparna, annars skulle de inte finnas på marknaden.

Jag är ingen expert på sko- och fotområdet, men jag fattar faktiskt inte varför de inte ville gå med på min tes om att det går att träna sig till ett bättre och mer skonsamt löpsteg, och att det kanske borde vara något för dem att rekommendera folk att testa istället för att lura på dem inlägg det första de gör. Istället började de yra om biomekanikprofessorer som skrivit rapporter som verkade köpta och om masaier som inte sprang på asfalt och att dessutom väldigt korta sträckor och att man kan inte jämföra med nutida löpare. Nä, och det gjorde jag baskemig inte heller. Men ärligt talat, som det verkar och som det ser ut när man jämför filmer på löpare som springer på hälen, nämligen att det är så att det är skonsammare för benen, fötterna och höfterna att springa med en fotisättning under kroppen (något som i princip gör det omöjligt att landa på hälen) och med böjda ben, varför är det inget som ortopederna vill rekommendera? Det kan ju inte vara dåligt att springa på det viset oavsett underlag? På mjuka underlag är det bra, och det borde vara ännu bättre på hårda? Eller har jag missuppfattat nåt?

Spiken i kistan som gjorde att jag tappade allt förtroende för just de här två ortopederna var i alla fall när de påstod att det inte finns en enda långdistansare som springer på mellan- eller framfoten.

Gebrselassie, någon?