Jag har blivit bättre!

Planka på stranden!

Jag sprang omkring på min favoritstig och funderade lite över puls och förbättring för en stund sedan. Jag lekte lite med farten och försökte hålla mig under ett visst antal pulsslag, och insåg att jag kunde hålla ett högre tempo vid lägre puls jämfört med i höstas. Varför det är så har jag faktiskt ingen aning om.

En del av mig vill att det ska vara framfotslöpningen som äntligen satt sig i benen så att jag inte slösar onödig energi på att tänka på hur jag springer, och att kroppen vant sig och använder sin energi bättre. För det var jävligt tungt i vintras, jag sprang långsammare för att orka, eller så sprang jag fort och fick en skenande puls. Löptekniksbytet var inte riktigt som att lära sig springa på nytt, men det var som att trilla ner ett par steg på utvecklingstrappan och det kändes då och då riktigt frustrerande att inte orka lika mycket som jag skulle göra om jag sprang som jag gjort dittills. Men jag ville verkligen inte springa på hälen, det kändes alldeles för läskigt för allt från fötterna till höfterna. Jag kunde riktigt känna smärtan i hela kroppen när jag tittade på slowmotionfilmer på hällöpare. Så det var liksom inget alternativ att gå tillbaks.

Men att bara credda min löpteknik är förmodligen att göra det alltför enkelt för mig. Jag har tränat oerhört mycket kondition den här vintern om man jämför med tidigare i mitt liv. Långa, sega skidpass flera dagar i veckan. Mil efter mil har jag segat mig fram. Och till skillnad från i höstas har pulsen legat på en ganska låg nivå under rätt många pass, vilket borde innebära att jag tränat upp hjärtats slagvolym.

Och det finns förstås fler faktorer. Lite tråkigt faktiskt. Det hade varit kul om man nån gång kunde isolera en enda form av träningsinsats och se om den ger den effekt man vill. Som det är nu får man ju bara anta och gissa sig till eftersom allt samverkar så himla mycket.

Nåja. Det kan ju för sjutton handla om dagsform också.