Jag blev helt ur slag av de där intervallerna. Eller så var det en liten förkylning som satte sig på huvudet. Igår var hur som helst inte någon höjdardag, inte någon som kommer gå till historien precis.
Och eftersom livet kändes rätt trögt igår, kroppen var slö och inte riktigt med på noterna, så funderade jag en hel del på det där med ultralöpning. När ska jag ha byggt en ultrakropp egentligen? När kommer jag orka fysiskt och psykiskt att springa i timmavis, som en evighetsmaskin? Jag kanske tänker lite för snabbt framåt förresten, kanske borde jag satsa på maran först? Johan tyckte för övrigt att jag inte nödvändigtvis behövde springa fem mil för att vara ultra, utan det handlar om inställning. Eftersom mitt löparideal är just en seg evighetsmaskin och eftersom jag snackar så mycket om drömmen att springa riktigt, riktigt långt snarare än att kuta fortare än fortast så kvalar jag in ändå. Nå, jag vet inte jag. Jag längtar hur som helst till dagen då jag och kroppen tillsammans besegrar 43 kilometer.
en snabb tanke: dra ner på takten så går det lättare! ;)
SvaraRaderaSpringa långsammare menar du? Men det känns som att ska välta omkull då, ungefär som en vinglig cykel när man cyklar för långsamt. :) Fast å andra sidan, jag borde väl prova och se hur det går.
SvaraRaderaJu långsammare, desto längre. Och jäklar vad glad jag blev när länken var till mig!! Shiiit vilken komplimang :)
SvaraRaderaDu har det också förresten! Det är bara att avverka nu, jag tror stenhårt på att du klarar det :)
haha kan jag springa i 7.30-tempo så kan du! I promise. här är länken till kärleken: http://www.gmap-pedometer.com/?r=3685356
SvaraRaderaDet dröjer inte förrän du spränger 43-km vallen. Det enda som nog saknas är att du anmäler dig till ett ultralopp!
SvaraRadera