Ett litet meningsutbyte över köksön på jobbet:
Jag: Åh, jag är så pigg i benen! (ett litet utrop jag gjorde delvis för att det var sant och delvis för att reta Johan eftersom jag trots allt sprungit två mil dagen innan medan han hade gjort ingenting och sånt är lite roligt att retas om ibland...)
Jobbkollega: Du får väl springa av dig lite då.
Jag: ...ja kanske...fast jag sprang ju lite igår, två mil.
Jobbkollegan: Va! Du skojar. Ja herregud. (börjar gå iväg från köksön, muttrandes) Vad ska man säga. Två mil.
Ibland är det lätt att känna sig lite distansskadad. Tio kilometer känns som en piss i rymden, och två mil som något man gör på en kafferast. Då är det skönt att bli nersläpad på jorden igen och inse att två mil nästan är en halvmara och något som många, många människor tycker är en bedrift att springa. Och som jag själv tyckte var en omöjlighet för ett år sedan.
Ja ibland är det lite synd att man vänjer sig så snabbt vid sina prestationer. Vi borde ju gå omkring som stolta tuppar över våra prestationer istället för att bara se framåt hela tiden. ;-)
SvaraRadera