Jag kom iväg. Och i sann Ingmarie-anda sprang jag några varv runt polishuset på slutet för att klockan skulle stanna på fina siffror. Har man bestämt sig för att springa en mil så springer man en mil. Inte nio kilometer och hundra meter. Och jo, det kändes bra. Kroppen svarade fint på mina fartökningar. Jag var rätt snäll mot den och höll farten på en hyfsat behaglig nivå även i de snabbare partierna och gjorde istället längre intervaller än jag brukar.
Det kommer nog gå bra på söndag trots allt.
För övrigt har jag nu förstått att våren är här. Detta med hjälp av två återupptäckter:
1. Hundägare är ena lata jävlar. De orkar tydligen inte plocka upp skit efter sina små ludna hårbollar till djur. Och "det som göms i snö..." liksom.
2. En cykel med dynamolyse låter som en skördetröska. Det tänker man inte på när cykeln står i förrådet.
Härligt! Ja inte att hundskiten kommer fram kanske, men att se barmark och torra gator! Och sol samtidigt! Synd bara man måste sitta inne hela dagarna och jobba hehe.
SvaraRadera