onsdag 20 januari 2010

Guldfiskminne och idiotoptimism

Mitt guldfiskminne höll på att ställa till det ordentligt för mig den här veckan. När jag kom hem från Orsa i söndags viskade en fågel i mitt öra att det nog är hög tid att anmäla sig till Stråkenloppet på söndag, för platserna är på väg att ta slut. Sagt och gjort, jag klickade iväg till anmälningsformuläret bara för att mötas av en illasinnad popup-ruta som talade om för mig att de tusen startplatserna minsann var slut och att jag kunde dra åt helvete, eller till nåt annat lopp. Eller ja, riktigt så stod det förstås inte, men det gick inte att anmäla sig. Med frustrationstårar i ögonen konstaterade jag att folk blivit galna och att jag är en idiot. Det räcker liksom inte med att alla ska springa alla långdistanslopp som finns, de ska dessutom åka precis alla långa skidlopp också. Och jag är förstås en idiot som inte såg det komma.

Men mitt i tårdimman över att jag missade tåget glömde jag en sak. Folk är inte bara galna, de är optimistiska också. Fullständigt idiotoptimistiska. De glömmer bort födelsedagar och dålig träningsmoral eller kommer på i sista stund hur långt fyra mil egentligen är. Således räckte det med ett telefonsamtal till en av de ansvariga för loppet för att ordna en startplats från en som ångrat sig. Så nu är jag på banan!

4 kommentarer:

  1. Haha, underbart skrivet! Men idiot vet jag inte...Hittade din blogg för någon dag sedan och har läst runt lite och blir verkligen inspirerad av dina inlägg och känner igen mig i både med och motgångar i livet! Tur att det löste sig med en plats för dig, hoppas du gör en bra tid! Och tack för massa inspiration. Själv kanske jag just nu räknas till en av nyårslöftarna, men jag lovar dig att jag kommer att hålla längre än till februari :)

    SvaraRadera
  2. Ja du. Folk är galna nuförtiden som ska springa och åka långlopp hursomhelst. ;-) Antar att vi själva är inkluderade i den skaran..

    SvaraRadera
  3. Vilken tur att det ordnade sej åtminstone!

    SvaraRadera