Ibland har man såna där dagar då allt känns rätt kasst och man önskar att täcket var lite större så man fick rum lite bättre under det, att det var lite mörkare utomhus så att det passade ens sinnesstämning och att tiden kunde gå lite fortare så man inte behövde vänta så länge på att livet skulle bli roligt igen.
Jag har haft en sån dag idag. Jag har haft ganska många såna dagar den senaste tiden. Och när jag inte har hela såna dagar så har jag timmar eller minuter som dyker upp och överraskar då och då.
Men sedan jag började springa har jag hittat ett botemedel som funkar. Långpasset på landet i torsdags gjorde underverk. Och dagens tempopass gjorde också sitt!
För nu har jag sprungit. Igen. Och om det hade varit så att jag sprang 5k sammanhängande så hade jag kunnat skriva upp ett litet PB igen. Tyvärr var det inte så.
Jag ville köra ett tempo som motsvarade att slå mitt PB på 5k, det vill säga under 5.00min/k. Det gick...sådär. Efter 3k ville min kropp dö. Då tog jag en liten paus, gick tvåhundra meter och sprang sedan resterande kilometrar tills jag kommit upp i fem kilometer springandes. Plockar man bort gåpausen stannade klockan på 24:49. En kilometertid på 4:58 således. Men, som sagt. Inget PB eftersom jag inte sprang oavbrutet. Men nästa gång! Tempot finns ju i benen, det känner jag ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar