fredag 28 augusti 2009

Blogginspiration och prestationsångest

Jag började springa i april i år. Framför allt bestämde jag mig för att göra det på grund av att jag insåg att om jag ska åka Vasaloppet så måste jag jobba på konditionen seriöst. Men jag blev också oerhört inspirerad av en del fantastiska och coola löpare runt om i bloggvärlden och på Funbeat som jag följt på avstånd under en tid. Jag läste om underbara morgonlöpturer, springkickar och runner's high, om hur skönt det är att andas gnistrande kall luft när vintern plötsligt kommer tillbaka en lördagmorgon i mars och om långa, magiska ensamma stunder längs stigar som ingen annan rörde sig på. Jag läste om långa lopp, om korta lopp och om att spränga gränser. Och jag ville också uppleva allt det där!

Det var bloggvärlden som fick mig att ändra uppfattning om löpning som träningsform och livsstil. Innan jag köpte mina första löparskor tyckte jag löpning verkade värdelöst, skitjobbigt och något som jag omöjligt kan bli bra på. Men alla grymma, bloggande löpare där ute fick mig att tro att jag också kunde.

Häromdagen fick dock Löpning & livet mig att börja fundera lite på en baksida med all inspiration. Det är nämligen lätt att få lite prestationsångest när man läser om allt grymt som folk runt om i världen gör. Springer 100 miles i ett sträck, springer från Italien till Nordkap på 64 dagar, springer 12 timmar i Trollhättan... Och jag håller med Träningsglädje om att den här prestationsångesten något som vi skapar själva. Och precis som Ett liv i rörelse skriver så är det ingen som skriver typ "kolla på mig, jag är bättre än dig!". Jag skyller inte det på någon annan. Jag tycker det är helt grymt att folk ägnar sig åt galenskaper, och dessutom bloggar om dem så jag kan få inspireras av dem.

(EDIT: Jag tror dock inte att det är NÅGON som skyller sin egen stress på bloggvärlden, utan de flesta som känner sig stressade är nog väl medvetna om att det är något som ligger hos dem själva.)

Jag är en person som när jag upptäcker något nytt som jag älskar lätt satsar allt och lägger ner hela min själ och hela mitt hjärta i det. Och jag älskar verkligen löpningen. Den kärleken får mig att vilja prestera bättre, får mig att hela tiden flytta fram gränserna och målsättningarna. Och oftast går det bra, oftast är jag stolt över det jag gör. Men ibland dyker det upp, det där trollet i huvudet som tycker att jag borde kunna liiite mer. Trots att jag redan gör skitcoola saker efter mina förutsättningar. Hallå, jag har sprungit regelbundet i mindre än ett halvår, och jag ska snart springa en halvmara liksom! Det är GRYMT!

Min poäng är egentligen mest att jämförelsen skulle jag nog ägna mig åt oavsett om bloggvärlden fanns eller inte. Under pissiga löppass är jag rätt bra på att spana lite extra på killen som springer om mig med världens lättaste löpsteg och bli lite frustrerad över min egen situation, till exempel. Men här är allt så serverat, några klick bort finns otroliga berättelser om äventyr som jag bara kan drömma om, än så länge. Och hur jag än ser det så ÄR det tudelat. Jag inspireras för det mesta, men stressas då och då eftersom jag inte alltid är en supermänniska som känner mig stensäker på mig själv.

Det är bara ett faktum, och något jag jobbar på att förändra. Jag tycker också att det allra bästa vore om vi kunde inspireras av varandra och sluta förringa våra egna insatser. Vi är ju alla grymma utifrån våra egna förutsättningar. Det är bara lätt att glömma det ibland.

5 kommentarer:

  1. Precis, den där stressen kommer inte från någon annan än oss själva och det är det vi måste jobba på, att vara nöjda över det vi faktiskt presterar.

    SvaraRadera
  2. Läste precis din kommentar på min blogg, och jag säger tack så mycket!

    SvaraRadera
  3. jag menade inte att det är någons fel att jag kände som vi gjorde (men det förstod du säkert)

    och jag tycker itne att den här hetsen är ett rikgit så stort problem (för mig) som det verkar nu efter den stora uppmärksamheten. Mitt inlägg skulle från början bara handla om varför jag inte springer ultra just ikväll och sen hamnade jag liksom på ett sidospår.

    men jag står fast vid min åsikt att jag tror att träningsbloggvärlden (liksom andra delar av den stora världen) kan skapa massa onödig press och stress (även om den till största delen ger inspiration såklart!). Och jag tror inte att vi alltid är så starka och opåverkbara som vi vill ge sken av..

    sist men inte minst: du är supergrym som redan efter ett halvårs regelbunden löpning ska springa en halvamara!! (för mig tog det avsevärt längre tid än så)

    SvaraRadera
  4. @andrea: jag uttryckte mig nog lite luddigt, för jag tror att alla är helt på det klara med att den press man känner är något som man själv måste jobba med, och inte kan skylla på någon annan. Och så läste jag ditt inlägg också, att bloggvärlden är en stressfaktor (som dessutom är så himla mycket mer påtaglig än resten av världen eftersom det här där man läser om alla supercoola grejer som man gärna själv vill göra också) och att det ibland inte är så lätt att stå emot och tycka att det man själv presterar är fantastiskt på sitt sätt.

    Jag tycker att det var bra att du väckte frågan, även om det kanske inte var meningen att det skulle bli sånt liv om det. :) Och som sagt, ultralöparen finns nog i dig, och kommer komma fram när allt stämmer för dig. Om du vill det förstås.

    SvaraRadera
  5. Detta är helt klart en intressant diskusson. Bloggvärlden handlar så mycket m att framställa sig på vissa vis, visa upp vissa sidor av en själv som man gillar eller som man jobbar med. Bloggen är en vän vid handen, någon som bryr sig om hur det går för en vilket i sig är en motivator och drivkraft, men jag känner också som du att jag vissa dagar känner att jag inte allt "håller måttet" - vilket ju är helt en rest av tidigare dåliga mönster. det har inte så mycket med bloggarna att göra, det är bara så att bloggarna är mycket tillgängligare än anda jämförelseobjekt varit tidigare.

    SvaraRadera