Löpsteget...

Stilstudie på hur jag inte vill springa :)

Jag älskar allt som har med löpning att göra. Och i vanlig ordning när jag upptäcker något jag blir så fascinerad av så suger varenda por i mig i sig all kunskap som går att få tag i. Jag läser allt jag kommer över, jag frågar alla tänkbara människor som kan ha något nytt och spännande att tillföra, jag ber om tips och råd för att bli bättre - och jag experimenterar. När jag började springa var jag så klart helt otränad för den sortens aktiviteter, vilket ledde till att jag hade urursel hållning och sprang som en kratta. Dessutom blev jag urtrött. Men så började jag trixa lite med hur jag sprang, och bara genom att sträcka på mig och dra bak axlarna så orkade jag springa liiite längre och kanske aningens fortare. Framför allt kändes löpningen lättare och jag fick bättre självförtroende.

Sen upptäckte jag pose-tekniken. Som jag förstår det är det ett väldigt samlat sätt att springa där man egentligen aldrig sträcker ut benen helt raka. Den optimala landningen sker på framfoten (eller egentligen mellanfoten) rakt under kroppens tyngdpunkt (alltså inte framför kroppen) samtidigt som det bakre benet också hålls rätt tätt intill kroppen under bålen. Och så liksom faller man framåt. Fredrika G har skrivit ett väldigt bra blogginlägg om det här med bilder och grejer.

Skulle hemskt gärna gå en mini-clinic för till exempel Markus Stålbom och lära mig det ordentligt. Men det är i alla fall den tekniken jag försöker härma just nu.