56

Jag har fastnat totalt i en gammal tv-serie som jag började kolla på för flera år sedan när den gick på Tv3. Det är nästan lite pinsamt att erkänna, men det handlar om The L-word. Ibland struntar jag i att sova på eftermiddagarna för att istället hinna med ett avsnitt av denna extremt maniskt lesbiska serie. Alla knullar med alla hela tiden, och när de inte gör det så är det någon som gör slut och någon som blir manodepressiv och en stalker. Vilket visserligen egentligen är som beskrivningen av vilken skruttserie som helst.

Nåja. Vad jag skulle komma till är att seriens musikproducent har sjukt bra smak. I princip all riotgirl, brudfolk och sexelectro som gjordes då i slutet på nittitalet och början av tjugohundratalet finns med, och det är ju inte fy skam. Igår fick det mig att återupptäcka tvillingsystrarna Tegan and Sara. Jag fick ett recensionsex av deras fjärde platta So jelaous för fem år sen och tyckte väl att den var sådär från början. Men med tiden fastnade den som klister, och jag blev helt besatt av I wouldn't like me och Where does the good go. Och de är lika bra idag upptäckte jag när jag rotade fram plattan i min osorterade (och numera också pinsamt olyssnade efter att Spotify dök upp på min himmel) skivsamling.

Vilket leder mig fram till ungefär samma slutsats som jag försöker trumma in i alla människor som vill få mig att upptäcka Ulf Lundells, Neil Youngs eller (fyll i valfri gubbtrött rockidiot)s "storhet": Jag behöver inga gubbar när det finns skitbra, ursnygga och coola brudar.