När man var liten sa alla alltid massa dumma saker till en. Som att man kunde bli sjuk av typ allt. Konstigt att inte alla i min generation, eller kanske framför allt dom som är födda från mitten av 1990-talet, är superhypokondriker. Jävla geggande det är med ungar sen min föräldrageneration fick ansvar för uppfostringen. Nåja, vad jag skulle komma till var att tack vare allt lallande så tror jag alltid att jag ska dö när jag är lite sjuk. Nu har jag till exempel vansinnigt ont i nacken. Jag börjar förstås genast scanna huvudet efter orsaker till nackont. Just nu har jag kommit fram till att det måste vara hjärnhinneinflammation. Det får man ont i nacken av tycker jag mig minnas. Men den lilla, lilla förnuftiga delen av mig säger mig att det förstås handlar om att jag sovit illa, eller att jag suttit illa och att det bästa jag kan göra är att lämna datorn och den här konstiga sittställningen och ta en promenad. Men istället sitter jag helt paralyserad och funderar ut strategier för att ta mig härifrån levande. Just nu längtar jag mäkta efter en rullstol och en personlig assistent. Fatta hur skönt det vore.
Nåja. G fick mig just att återupptäcka Frida Hyvönen. Jag ryser fortfarande varenda gång jag hör Once I was a serene teenage child. Hon är mäktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar