Cykling på Mallorca dag 2: Bilkrock och vurpa

Imorse regnade det. Verkligen regnade. Och blåste. Dagens äventyr sköts upp en timme i väntan på bättre väder, men när klockan slog elva och ett mäktigt stort gäng Burecyklister stod samlade vid strandpromenaden i Can Pastilla så sken solen igen och temperaturen var på väg upp mot tjugonånting.

Färden skulle gå längs en fin, hyfsat kuperad väg som slingrade sig fram genom ett par byar innan den når fram till Petra. Stigningarna är modesta, och nerförsbackarna lagom okurviga så till och med en harig cyklist som jag vågar ligga på och komma upp i 60-nånting när det går som allra snabbast.

Och det är faktiskt inte i nerförsbackarna som första krocken kommer, utan i byn Sant Joan nån halvmil innan Petra. I de smala gränderna försöker vi cyklister samsas med bilisterna så gott det går, men i en av alla skymda korsningar stannar en bil framför oss väldigt oväntat och jag hinner inte få loss fötterna och få stopp på hela ekipaget utan drösar in i bilens stötfångare där bak. Som tur var går det otroligt långsamt och jag låter bli att välta och få med mig nån annan i fallet.

Men det ska hända värre grejer innan dagen är slut.

Väl framme i Petra slår vi oss ner bland alla de andra cyklisterna på torget och äter nyplockade, solmogna apelsiner och en cykelfika värd namnet innan vi rullade iväg igen. Tanken var att dela upp oss i två mindre klungor varav den ena skulle köra lite norrut innan vi vände hemåt mot vinden medan den andra skulle köra i princip raka vägen hemåt igen. Men innan vi kommer fram till Sineu där vi skulle dela på oss så händer det som inte får hända. På en mindre väg, i en skymd kurva kraschar en av oss rakt in i en mötande cyklist. Det är en otroligt läskig känsla som sprider sig i kroppen när man hör kraschen och innan man vet exakt hur illa det är. Jag och de andra som ligger längst fram i klungan stannar, vänder oss om och får se stackars Mats ligga ihopkrupen på vägen och det far miljoner tankar genom huvudet. Efter ett tag konstaterar vi att både Mats och den tjej som han krockade med lever och kan både röra sig och gå. Det är en hel del blåmärken och skrapsår och smärta i händer och överkropp, men de lever och kan cykla vidare.

En liten klunga på fyra tappra cyklister viker sedan av norrut mot Inca innan vi tar söderut längs en nästan overkligt fin cykelled som går längs en gammal, gammal väg som ibland tar oss genom små allér, ibland längs grönskande odlingar av något slag. Vinden ligger på nästan rakt framifrån och är riktigt grym, men det spelar verkligen ingen roll. Hade det varit sån här vind hemma just nu så hade jag med största sannolikhet kastat cykeln i diket och ringt en taxi, men här är det en helt annan sak. Solen skiner, vinden är ljum och jag älskar varenda sekund.

Tänk om livet alltid kunde vara såhär.

Skönaste gänget inväntar cykelfika i Petra. Här får alla cyklister apelsinklyftor innan man beställer nåt annat! Typ världens godaste apelsiner.