söndag 22 april 2012

Vätternlägret: Nirvana på cykel

Ibland känner jag mig helt dumglad. Du vet, så där fånigt glad att man framstår som lätt korkad. Som den här helgen - det första officiella Vätternrundanlägret som arrangeras. Jag har verkligen älskat varenda ögonblick! När vi körde sista turen imorse höll jag på att spricka av glädje, jag ville aldrig att vi skulle sluta. Smaka på detta:

Igår - nästan tio mil längs fantastiska vägar söder om och innanför Varberg. En grupp på femton cyklister som styrdes med varsam hand av Mattias Reck och som med varje mil blev mer och mer sammansvetsad. Efter sex mil - obligatorisk cykelfika. Den här gången på Öströö fårfarm inne i Åkulla bokskogar. Varm choklad har aldrig smakat bättre! Vi kurade lite i tjocka filtar innan vi susade vidare längs böljande vägar kantade av vitsippor, bokar och hästhagar.

Picknickkorg Öströö fårfarm-style. 
Vid bordet sitter bland annat Vätternrundans vd Eva-Lena Frick. Snacka om schysst jobb!
Idag - ett sista "blås ut det sista du har kvar i benen"-pass. Drygt fyra platta mil, i en grupp som kändes harmonisk och fin. Den här gången tillsammans med min nya idol Camilla Larsson, och Mattias på ett hörn. Camilla ville se Sveriges snyggaste belgiska kedja, och vi gjorde vårt bästa. Först en omgång med fokus på teknik, i hyfsat lugnt tempo. När alla fattat grejen delade vi upp den stora klungan i två, och körde hårt. Jag och mina fem medcyklister körde verkligen järnet, och det var så fruktansvärt roligt! Mattias berättade efteråt att han fick gåshud för att det funkade så bra och var så vackert, och det var ungefär samma känsla hos mig. Jag är alldeles för ny på det här med cykel för att känna till alla begrepp, men om det finns något motsvarande runners high i cykelvärlden så var det precis det jag kände där och då. Christer Hedberg, en av snubbarna bakom Rosa dygnet i Göteborg, kallar den belgiska kedjan för det närmsta man kan komma nirvana på en cykel, och ja, exakt så är det. Känslan när jag gick ut i "snabbledet" och sögs med av medcyklisten framför mig i ett hiskeligt (nåja) tempo är helt obeskrivlig. Hjärtat slog frivolter i bröstet och jag började fundera över om det inte är cyklingen som är mitt hem.

Camilla till höger. Regerande svensk mästare i triathlon på ironmandistans!

I mitten Jona Dahlqvist - flerfaldig svensk mästare i triathlon.
Men allting har som bekant en ände, och ganska snart rullade vi in på kullerstenen på torget i Varberg. Medan vi fyllde på med en underbar brunch (vi bodde på Varbergs stadshotell, och jäklar vilken god mat och vilket magiskt fint spa de har där!) höll Mattias och Tomas Grönqvist ett litet hejdåtal, och jag satt där och hade nästan tårar i ögonen. Där satt jag, omgiven av människor som jag spenderat många timmar bakom, stirrandes på deras rumpa. Många av dem fick jag aldrig något namn på, men det kändes ändå som att jag kände dem på något sätt. Och jag fick nästan panik av tanken på att åka hem.

Jag vet att det är en fåfäng önskan, men tänk om livet kunde få vara såhär alltid. Jag är som lyckligast i sammanhang där det är mycket folk som nördar ner sig lika mycket som jag i långdistans och träning. Det spelar ingen roll om det är skidor, löpning eller cykel - kärleken till den fysiska utmaningen är densamma. Det är bland dessa människor jag känner att jag har hittat hem.

6 kommentarer:

  1. Härligt inlägg! Lät som att helgen uppfyllde dina förväntningar. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gjorde den verkligen! :D

      Radera
  2. Håller med dig om precis ALLT!! Det känns fortfarande helt magiskt och jag å Dan går runt å småler o pratar om alla inlägg,kommentarer ifrån Mattias å gänget,vi kör nog Hallandsloppet så då ses vi väl??/kram Karin å Dan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, så skönt att det inte bara är jag som fluffar runt på små moln! :D Klart vi ses på Hallandsloppet, jag ser fram emot det jättemkt! Vi kanske ska dra ihop en belgisk kedja...? ;) Kram!

      Radera
  3. Vilket fantastiskt inlägg. Man bara dras med i din lycka! Förstår det var ett underbart läger!

    SvaraRadera
  4. Vilken fin blogg och vilken härlig text :-)

    SvaraRadera