Mot hundra mil i cykelsadeln

Jag har världens bästa cykelgrupp. Den är liten men härlig, och den består av människor som liksom jag helt oprovocerat kan brista ut i ett "jag är så lycklig!" när vi klättrat uppför en lång uppförsbacke. Där finns till exempel Mats som förstår att när jag börjar svamla om att vika av hemåt efter åtta mil när vi bara har ett par kilometer kvar på rundan så behöver jag höra "nänä, jag vill inte höra att Therese bangar sista uppförsbacken!". Då vaknar tävlingsdjävulen och jag trampar ut det sista jag har i benen så jag liksom vinglar till när jag kliver av cykeln när vi avslutar.

Efter gårdagens distanspass har jag fått ihop 93 mil på cykeln i år. På tisdag tänkte jag plocka de sju som är kvar till jämnt hundratal. Då ska det pressas i några av mina favoritbackar öster om Halmstad, och övas på belgisk kedja.

Jag får nog snart passa mig så inte rumpan växer fast på sadeln...

Fikadags efter en och en halv timme i sadeln

Vackra, vackra Mjälahultssjön. Och jag fick höra att jag minsann borde i och simma lite, är jag triatlet så är jag....