Därför gick Vasaloppet 2012 så bra

När det går dåligt, när en misslyckas med att nå uppsatta mål, då jädrar analyseras det. Då är det lätt att gräva ner sig i "varför" och fundera över alla smådetaljer som en borde ha gjort. Sprungit lite mer intervaller. Lite fler långpass. Ja du vet.

Men när det går bra - hur bra är en på att analysera då?

Många tankar hann flyga genom mitt huvud under den sista timmen på Vasaloppet i söndags. Jag kände mig så stolt och så nöjd med min säsong och med min inställning till loppet. Jag hade nämligen fått så många saker att klaffa och resultatet lät uppenbarligen inte vänta på sig. Och för att inte tappa bort känslan av att ha lyckats så ville jag fundera ut exakt vilka grejer som var viktigast för att söndagens lopp gick så bra. Här är vad jag kommit fram till:

Kontinuitet. Jag har haft en säsong där jag fått genomföra i princip alla planerade pass. Jag har kunnat träna på utan sjukdomsuppehåll. Dessutom ska en inte förakta det faktum att jag nu har tre års kontinuerlig uthållighetsträning bakom mig, där jag successivt kunnat höja intensiteten och mängden totalt.

Fokusering och variation kontra mängd. Jämför jag den här säsongen med den förra så har jag egentligen bara kört ett litet antal mil mer på skidor respektive rullskidor den här säsongen. Och jag tror inte att det är ett bekymmer. Jag har nämligen tränat mer fokuserat och varje pass har haft ett syfte. Variationen har varit större, jag har inte hållt på med för mycket "mellanmjölksträning". Skidintervaller har blivit ett lika naturligt inslag som löpintervaller.

Kärleken till skidåkningen. Förra året präglades de sista två veckorna innan Vasaloppet av en mental trötthet. Jag var lite less på skidåkningen, för snön försvann och jag var hänvisad till konstsnöspåren som ligger nån timmes bilresa bort. Det blev många sena kvällar där träningsglädjen inte direkt var på topp. I år tränade jag annat om jag inte pallade de långa bilresorna. Jag valde att fokusera på glädjen snarare än att knarka skidmil till vilket pris som helst. Jag ville helt enkelt inte tappa bort kärleken till skidåkningen.

Ett mer genomtänkt näringsintag under loppet. Förra året hade jag ingen strategi för hur jag skulle få i mig energi under loppet. Jag trodde att det skulle räcka med sportdryck och vatten, och nån gel mot slutet för att boosta mig. Jag kunde inte ha mer fel. Humöret sjönk i takt med energinivån, och när kroppen skrek efter energi till slut så var det för sent. I år fyllde jag på kontinuerligt redan från början med energi som jag vet funkar för mig, och jädrar vilken skillnad det blev!

Och, till slut, den allra viktigaste punkten:

Den mentala uppladdningen. Förra året hade jag ett uttalat mål med mitt Vasalopp, men jag hade ingen strategi för hur jag skulle göra om jag inte nådde målet, eller om jag behövde tänka om där ute i spåret. Jag var inte mentalt förberedd, och kraschlandade. I år sänkte jag förväntningarna på mig själv utifrån. Jag skyltade inte med mina målsättningar. Jag visste vad jag ville (vilket var att bli bland de fyrahundra bästa), men jag visste också att jag inte ville dit till vilket pris som helst. Mitt allra viktigaste mål var att älska skidåkningen under loppet, och komma i mål i Mora med en längtan efter nästa års lopp, inte eftersom jag ville ha revansch, utan för att jag älskar att åka skidor och särskilt att göra det i fäders spår.

Efter ett sjukt roligt och peppande skidpass innehållandes spurtstrider på Hemus i Mora.