Tusingar med spykänslor

Det finns två saker som mina intervallpass måste uppfylla för att jag ska tycka om dem:

1. De måste innehålla ojämnt antal repetitioner. Rent mentalt är det så mycket bättre att efter en avklarad repetition aldrig ha exakt hälften kvar, utan alltid lite mer eller lite mindre. Springer jag fem repetitioner så kan jag tänka efter två att snart har jag bara hälften kvar, och när jag sedan gjort den tredje har jag plötsligt sprungit MER än hälften. Det gillar jag.

2. De måste vara längre än tre minuter. Annars känns det inte värt. Eller snarare handlar det väl om att om man ska springa typ fyrahundringar så måste man springa så förbaskat många och det är tufft, men om man ska springa femminutare så gör man fem stycken, och det är liksom lite mer överkomligt, även om den totala tiden är typ samma. Dessutom - ju längre intervaller desto lägre tempo. Det säger ju sig självt att det är härligare att ligga i mitt miltävlingstempo på långa intervaller än att spurta på korta.

Med det sagt så borde dagens tusingar passat mig som handen i handsken. 5x1000m i 4.55-5.00-tempo med 90sek vila. Och faktum är att bortsett från ett par olika stegar så är tusingar det bästa intervallpasset jag vet. Särskilt på grusstig i lagom backig terräng. Mina ben släpade sig fram på sista tusingen, och i munnen hade jag en otrevlig smak av gammal mat (även kallat kräk). Du hör ju! En perfekt eftermiddagssyssla, dedära tusingarna.