En mil bland lera och femtusenmeterslöpare

I'm back! Ingen sjukdom knäcker den här löparen minsann.

Jag hade storslagna planer på att dra igång ett seriöst träningsprogram den här veckan. Det är ett maratonprogram som ska få mig att springa Stockholm marathon på fyra timmar, och med lite modifikation ska det nog funka för Göteborgsvarvet också.

Och det här programmet sa att igår skulle jag springa en mil i behagligt tempo. Jag sprang ingen mil igår. Jag låg hemma och tyckte synd om mig själv. Så istället fick den där milen springas idag, trots att programmet sa intervaller. Intervallerna kan vänta. Man springer inte intervaller det första man gör efter att man kräkts upp hela sitt innanmäte under ett dygn.

Minsann, vilken mil det blev! Behagligt tempo skulle ligga någonstans runt 6.10min/k, men idag ville min kropp ha mer. Behagligt visade sig vara 5.35min/k. Och vem är jag att protestera? Dessutom fick jag trevligt sällskap ett par kilometer av en äldre herre som sprang med toppluva och som på svengelska berättade för mig om sitt liv som femtusenmeterslöpare. Han tyckte att jag borde springa lite snabba kortdistanser, som millopp, för att lätta upp maratonträningen, ungefär på samma sätt som han sprang åttahundra meter ibland, bara för att väcka de snabba muskelfibrerna. Smått absurt, en mil är ju inte kort. Men i relation till maraton så visst. Jag tyckte att han verkade klok, och snäll. Det här är verkligen en sak jag älskar med löpningen - alla fina möten! Jag har ingen aning om vad mannen heter, men jag vet att han älskar att springa och att han tycker att det är roligt med vårsol och lera kring fötterna. Det räcker för mig.

Åh, vad jag känner mig fånigt glad idag!

På väg upp på Galgberget...

...där jag sprang bland boklöv och lera...

...och då ser man ut på det här viset efteråt! Särskilt om man hellre hoppar i lerpölarna än springer runt dem.