onsdag 9 mars 2011

Min idrottsbakgrund

Uppsalaflickorna. Så hette en liten gymnastiktrupp för väldigt små tjejer som övade i en gymnastiksal i närheten av huset där jag tillbringade några av mina första sju uppväxtår. Jag minns det som att jag gick dit en gång, blev skraj över att behöva hoppa från en trapets över nån läskig plint och kände mig otymplig och ful i jämförelse med de andra söta, små tjejerna. Så trots att jag väldigt gärna ville vara en sån där tjej som sprang runt i tights och gymnastikdräkt och var smidig och vän så lade jag ner hela projektet.

Istället satsade jag på lagsporter som involverade en boll. Jag flyttade till Hallands volleybollmecka när jag fyllde sju, och tre år senare stod jag för första gången på en volleybollplan. Inte för att jag brann särskilt mycket för volleyboll egentligen, men det var liksom den sporten man satsade på i min klass och på min skola. Jag provade förvisso fotboll också, och hade ett par glimrande ögonblick som trettonåring när jag nästan gjorde mål i en match. Tyvärr hade jag dålig koll på reglerna och fattade inte att jag var totalt offside. Några matcher senare hade det regnat kraftigt och planen var vattensjuk. Jag fastnade med foten vid sidlinjen när jag gjorde ett uppspel och rätt var det var hamnade knät på ett ställe där det inte skulle vara. Ur led var det nog aldrig, men det gjorde fruktansvärt ont och jag lade ner fotbollskarriären kort därefter.

Jag gnetade istället på där på volleybollplanen tillsammans med mitt lag, och till slut var vi inte längre barn utan ungdomar. Jag, som var kort och inte jättespänstig, blev specialtränad till att ta mig an uppgiften att agera passare på planen. Som passare är man spelmotor och det är egentligen en riktigt bra position i laget. Men man får aldrig avgöra, aldrig göra de där snygga spikearna som publiken jublar åt. Men jag fann mig i situationen och mitt lag var under högstadietiden ett av Hallands bästa.

Som 16-åringar fick vi bilda klubbens damlag tillsammans med några äldre spelare. Vi vann division 3 och klättrade i tvåan. Men här någonstans började det dyka upp mer spännande saker att ägna fritiden åt. Någon flyttade, en annan skaffade barn.

Plötsligt var vi inte ett helt lag längre.

Så från volleyboll till - ingenting. Inte förrän jag började plugga på universitetet plockade jag upp träningen igen. Då på Friskis och svettis. Jag blev en aerobicsnörd. De följande åren provade jag allsköns gruppträningspass på olika anläggningar i olika städer jag bodde i. Tyckte väl att det var ganska kul. Kombinerade det hela med långa, intensiva promenader.

Och så kom 2009 och löpningen. Och skidåkningen. Och här är jag idag. Med mitt första marathonlopp inom räckhåll.

Volleyboll. Fast mera beach, och mera på lek än som tävling... Och långt efter att jag lade ner volleybollspelarkarriären.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar