Tre gubbar

Det är skitfånigt, jag vet. Men idag jagade jag gubbar när jag sprang. Jag skulle förbi varenda en.

Min rumpa och mina lårbaksidor riktigt skrek efter blod och svett idag. Jag har sån fasansfull träningsvärk efter gårdagens uschliga stavlöpning (med tillhörande baklängesfartställningsgång uppför ett par backar) att jag nästan funderar på att bli religiös och be gud om förlåtelse för mina synder. Men jag tror ju inte på gud så det fick bli ett lätt litet återhämtningslöppass nu på kvällskvisten. Tänkte jag mig i alla fall.

Men så blev det förstås inte.

Jag är fortfarande så förbaskat lycklig över att jag kan springa utan att få ont att jag inte kan hålla mig till mina planer utan rusar på för kung och fosterland som en yster liten kalv när jag väl snörar på mig skorna. Så efter en inledande kilometer i 5.30-tempo rasslade jag iväg på fem kilometer snabbdistans på mitt småkuperade elljusspår. Allra snabbast sprang jag när jag såg en snubbe en bit längre fram, jag sträckte på mig, tog ut stegen och gjorde mitt bästa för att se ut som en proffslöpare och så svischade jag förbi som en katt på råttjakt. Det är nämligen så att jag är trött på att vara långsammast i stan, så varje snubbe jag kan springa förbi är en seger. Det är skitfånigt, jag vet, jag vet. De jag rusar förbi kan ju vara ute på ett tre mil långt långpass, vad vet jag. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är jääävligt skönt att springa förbi fotbollslöparna med mysbyxor.

Resultatet idag var hur som helst tre förbisprungna gubbar, ingen som sprang förbi mig och nio avverkade kilometer inklusive upp- och nerjogg.

(Och sen har jag skickat iväg en anmälan idag också, till ett läskigt lopp om sisådär ett halvår... jag kan inte bestämma mig för om det var dumt eller bara skitkul. När jag bestämt mig så berättar jag.)