Snuvad på Öland

Innan jag for till Kalmar hade jag inte tänkt så mycket på Öland. Men sen kom jag hit och fick bosätta mig i närheten av brofästet, och då började jag tänka på den där bron och på att jag ville ta mig till den dära ön. Jag har bara varit över sundet en gång som liten, och det minns jag knappt. Så, vad tänker då en löpare när det handlar om att överbrygga avstånd? Jo, tänk om man skulle ta och springa till Öland! Vad häftigt det vore, att liksom springa ovanpå vattnet.

Det var kanske dumt tänkt. Eller framför allt var det onödigt tänkt. Man får nämligen inte springa på Ölandsbron.

Rätt logiskt när jag tänker på det såhär i efterhand. Men logik är ju tråkigt, och jag ville fortfarande komma över sundet. Med cykel kanske?

Inte heller någon vidare idé. Man får nämligen inte cykla på Ölandsbron. Istället kan man ta någon för ändamålet avsedd buss och lasta in sin cykel i. Det kostar pengar och känns miljöofräscht, så det alternativet  gick bort. Dessutom var ju själva meningen att ta sig över till ön för egen maskin.

Jag fick helt enkelt lägga ner tanken på att ta mig till Öland. Istället spenderade jag trettio minuter i skogen under Ölandsbron idag igen. Jag börjar bli lite fäst vid den där lilla ön med tallarna. Särskilt när jag får springa på en riktigt rotig och jävlig stig som man måste hålla under nogsam uppsikt för att inte riskera lång kryckförsedd rehabilitering.

Stor bro. Får man inte springa på.

Liten bro. Får man springa på!

Jävliga rötter. Åh vad jag kommer sakna dem nu när jag åker hem!