Bryter ihop och kommer igen. Nästa år!

Jag var lite sugen på att skriva ett surt inlägg om allt som gick fel i lördags. Berätta ingående om hur SJ med ett signalfel och en truck lyckades ordna en mäktig försening på resan upp, berätta i detalj om vad som hände vid 9km och som fick mig att känna mig som en sjukt orutinerad löpare och dessutom gnälla lite över mitt högerben som visst alltid ska hålla på och spöka.

Men jag skiter i det. Jag konstaterar istället att de första fem kilometrarna var ren löparlycka. Trots trängseln hade jag skitkul och benen svarade helt strålande på en fart som dock förmodligen var väl hög vissa stunder. Jag hade också strålande tider från milpasseringen fram till en märklig bro som liksom gungade på Södermälarstrand. Och från kilometer nummer 18 till mål njöt jag av känslan av att ha klarat att hålla modet uppe och kämpat vidare trots att jag trodde att jag skulle dö i Tantolunden. Som jag redan skrivit ser jag loppet som en seger för mitt pannben. Nästa år ska jag få ordning på omständigheterna också, och då ska jag besegra Stockholms gator på ett lite snyggare sätt. (För hur det än är så är det inte kul att sitta och studera mellantider, kilometertider och placeringar och inse att det inte är vackra siffror man stirrar på...) Och ja, jag är redan anmäld till 2011 års lopp. Stockholm halvmarathon verkar bli en tradition för mig.

För övrigt var det lite en känsla av "alla var där" i Kungsan. Sprang på Sofie en stund innan start och fick äntligen träffa denna coola långlöpare som liksom "råkade" persa på loppet. Och vid startfållorna just innan startskottet gick sprang jag helt oväntat ihop med Annika och Frida. Roligt!

Just innan start... Laddad! (Bilden är lånad av Annika)