Löpning som subkultur

Jag = löpare

Skulle du likagärna kunnat bli religiös?

Frågan kommer från en tjej som jag träffade i helgen som var helt frågande till hur jag som total löpar- och skidåkarrookie kunde få för mig att åka Vasaloppet plötsligt.

Och skulle jag det, skulle jag kunnat bli fanatiskt religiös istället för att börja springa lika målmedvetet och entusiastiskt?

Jag vet inte. Men frågan fick mig att börja fundera på identitet. Jag tror nämligen att det är det det handlar om. Jag gillar helt enkelt att identifiera mig som löpare. Och därför kallade jag mig löpare från första löpsteget och brydde mig inte i diskussionerna om någon eventuell skillnad mellan löpare och joggare och allt vad man nu kan ägna sig åt att diskutera.

Och även om det inte är bara därför jag springer så har identitetsskapandet betydelse. På sätt och vis känns det som när jag var tonåring och gillade att leka med identiteter och subkulturer. Jag testade allt från att vara skejtare till att försöka passa in i snyggaochpopuläratjejer-klicken med Filippa K-utstyrsel och långt välkammat hår, och däremellan grävde jag ner mig i veganismen, feminismen, popmusiken och socialismen och landade på andra sidan som ett popsnöre på barrikaderna som liksom alla andra entusiastiska identitetssökare manifesterade min subkultur väldigt tydligt med hjälp av kläder och utseende. Palestinasjalen hade samma självklara plats runt halsen som paljettstjärnorna i ögonvrån. Jag gillade ytan och samhörigheten lika mycket som jag gillade själva åsikterna och musiken som var grunden i min subkulturella tillhörighet.

Med löpningen är det förstås så att jag aldrig hade sprungit med samma brinnande entusiasm och glädje om jag inte var någorlunda bra på det. Men när jag förstod att det här var något jag faktiskt skulle kunna ägna mig åt så började identitetsskapandet direkt. Jag frossar i löparkläder och olika former av kunskap kring löpning, kastar mig över tidningar, artiklar och böcker som på nåt sätt behandlar löpning i olika former. Jag berättar gärna för folk i min omgivning vad jag håller på med, och bär stolt mina löpartights när jag promenerar genom stan förbi alla uteserveringar där folk sitter med ett ölglas i handen. Jag söker mig till likasinnade för att känna samhörighet och jag söker samtidigt efter en egen, speciell nisch inom löpningen. Jag vill inte vara "bara" en löpare, jag vill gärna vara ultra till exempel. Så, en nördig form av identitetsskapande är det jag ägnar mig åt.

Skillnaden mot när mitt tonårsjag letade efter mig själv i alla möjliga sammanhang är dock att jag numera inte känner mig osäker och nervös och rädd för att inte passa in. Jag älskar att vara en löpare, och jag är stolt över min nya tillhörighet.