En nybörjarvinterlöpares bekännelser

Alltså, det här är första vintern jag springer igenom. Följaktligen var dagens löppass mitt första i minusgrader. Och fy satan vad kallt det var! Men bara i de första sju-åtta minuterna, och bara om fingrarna egentligen. Och i halsen. Och på kinderna. Fingrarna blev varma rätt fort dock tack vare mina supervantar från Craft, och halsen kan man väl åtgärda med en sån där andningsapparat som gör något åt den kalla luften. Men kinderna alltså. Vad gör man? Ska man linda in ansiktet i nåt?

Det var hur som helst en av de vackraste löpturer jag varit med om. Precis som det är underbart att springa in försommaren med dess krispiga grönska så är det fantastiskt att röra sig på knarrande stigar bland frasande, snötäckta grenar.

Jag trodde förresten att kroppen skulle vilja springa lite fortare när det var så kyligt i luften, men icke. Den ville springa långsamt. Och inte under så lång tid. Så min planerade milrunda blev bara 6,5k ungefär. Men det fick duga. Särskilt när jag en stund senare mötte upp med min fina, fina klubb på brandstationen. En av brandmännen hade ordnat så vi kunde vara i deras lokaler och köra cirkelträning. Uppvärmingen var roligast - innebandy utan klubba. Vi använde ena skon istället, för att minimera skaderisken. Och kanske för att vi skulle få skratta lite rått åt varandra när vi ramlade omkull på grund av hala sockar...

Bastu på det, och sen var den här dagen fulländad.