En helt ny värld

Jag är helt fascinerad. Nog för att jag alltid gillat snö, och nog för att jag registrerat att världen ser lite annorlunda ut när temperaturen kryper ner mot minus tio och det ligger några vita centimetrar på marken, men det blir så fruktansvärt tydligt när man tar sig fram springandes längs spår man trodde man kände utan och innan.

Som femkilometaren på Galgberget. Det var ju min standardslinga redan i våras när jag började springa. Gud vad jag kämpade med de där kilometrarna. Jag tyckte att backarna var som berg och kom alldeles för ofta. Och långt var det. Men jag harvade runt där så mycket (och fortsatte göra det från slutet på sommaren efter att ha haft Prins Bertils stig som favoritvardagsslinga under ett par månader) att det liksom känns som att jag känner varenda träd. Och så kommer snön och bara gör om allting! Det är som att upptäcka något nytt. Jag gillar't.