Aldrig tidigare har väl någon varit så glad för en lagom böjd pinne. Det var pinnjäveln hårt fastklämd i min vänstra hand som såg till att jag kom runt femkilometarn någorlunda hel och hållen. Jag har ägnat eftermiddagen åt att förtränga dagens löppass, men det går inte. Jag är fortfarande sur.
Vad är dealen med att få håll utan anledning efter en kilometer? Och med att sen bli helt slut i benen efter två? Och med att när det gått tre kilometer vill inte pulsen vara med heller utan får värsta rusningen?
Min plan var att springa 10k i hyfsat tempo för att få någon slags uppfattning om vad som hänt med mig sedan sist jag sprang samma sträcka. Det var nämligen så länge sen sist att jag nästan glömt hur spåret såg ut. Men jag misslyckades kapitalt. Hållet släppte litegrann efter att jag hittat pinnen att hålla i, men benen var sega som sirap. Jävla skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar