Jag sitter och försöker tänka positivt. Jag känner till exempel på mig att det här är sista sjukdagen. Anledningen till att jag känner så är för att jag tror att det kommer bli en rolig dag på jobbet i morgon, och då kan man ju inte vara sjuk. Så jag jobbar på slutspurten på mitt kurerande och hoppas att det hjälper.
Den senaste veckan däremot tänker jag ägna mig åt att radera bort ur mitt minne. Jag har inte kunnat göra någonting annat än att snyta mig och kolla på tv. Det värsta med det hela är att jag liksom tappar bort mig själv när jag inte får eller orkar göra alla saker jag älskar, utan istället hänvisas till meninglösa aktiviteter. På riktigt tappar bort mig, känner mig vilse och som att jag inte förstår vad som är jag. Det skrämmer mig. Det är ju inte det man gör som ska definiera ens person, utan hur man är. Ibland är jag rädd att all prestationsångest jag närt i skolan och som sedan spillt över i arbetslivet har smittat min fritid också. Kan jag inte skapa nya intressen utan att släpa med mig prestationsspöket som en skugga? Det läskiga nu är att det inte känns som att prestationsångesten handlar om att jag ska högprestera och göra resultat inom något särskilt område, utan ångesten handlar mer om att jag vill vara med överallt, vill ha massa saker för mig så att jag är något. Det räcker inte bara att vara Therese, jag måste vara mer. Måste vara en löpare, måste vara journalist, måste vara skidåkare, måste vara massor. Och det känns inte sunt.
Så på sätt och vis har de här dagarna kanske varit bra ändå. Jag har inte kunnat göra något och fått massvis med tid att fundera. Och nu måste jag nog bestämma mig för om det känns okej att tänka såhär eller om jag måste göra något åt det. Och jag vet ju vad Allvetande skräphögen i Fragglarna skulle ha sagt - det är bra att ha tråkigt ibland, för annars uppskattar man inte när livet är spännande.
Det märks att du haft tid att fundera lite... Sådana här saker är ju helt subjektiva. Jag menar, det finns ju inget rätt svar på frågan om det är ok att tänka så som du gör eller inte. Det kanske är ok för dig men inte för någon annan, eller tvärt om.
SvaraRaderaPersonligen anser jag att livet går ut på att ha det bra. Man ska göra allt man kan för att ha det så bra som möjligt och att må så bra som möjligt. Och hur man uppnår det är i allra högsta grad personligt.
Själv skulle jag absolut inte må bra om jag hade ett jobb som krävde 60 timmars jobbveckor men inte heller om jag hade ett jobb som inte krävde att jag använde hjärnan och tänkte själv. På samma sätt skulle jag inte må bra av löpningen om jag krävde av mig själv att topprestera hela tiden utan det som funkar bäst för mig är att springa lagom snabbt och lagom mycket. I och för sig hinner jag aldrig springa lagom mycket, men det är en annan sak.
Du skriver att du känner att du måste vara det och du måste göra det... Det verkar som att du insett att du kanske "tar på dig" för mycket och det du måste göra är kanske att prioritera lite. Vad betyder allra mest för dig just nu! Är det jobbet, skidåkningen, löpningen eller kanske något annat? Sedan måste väl en hälsosam blandning av allt till, men att känna att man har allt för många måsten är nog i längden inte hälsosamt.
Sen, som sagt, är det ju subjektivt hur många måsten som är FÖR många måsten för just dig.
En lång kommentar som kanske inte ger så mycket, men lite tankar kring dina tankar i alla fall. Lycka till!
Det är bra att ha tid att fundera ibland, men samtidigt får det inte bli förmycket funderartid för då är det lätt att fastna i tanktemönster som kanske tar onödigt mycket energi (jag har själv lätt att fundera alldeles för mycket)..
SvaraRaderaHoppas du blir frisk snart!! (Själv verkar jag ha klarat mig en stund till! peppar, peppar..)