Dagen då mina lår fick ångest

Stavlöpning är min nya hobby! Helvete vad jobbigt det var. Vår führer till tränare körde ordentligt med oss igår i mörkret på Galgberget. Jag var helt slut redan efter uppvärmningen. Och nu vet jag bannemig vad sprättande stavgång aka elghufs är... Efter tionde backen med varannan elghufs och varannan stavgång med frånskjut var armarna som spaghetti och jag såg ut som en blek och dallrig version av mig själv. Och då skulle tränaren tvunget ha oss att köra fartställning. Baklänges. Gåendes uppför en backe. Det såg så enkelt ut, men efter tio meter skrek låren efter nåd och det var fler än jag som kved i våldsamma ångestattacker. "Bra jobbat hörni! Nu tänkte jag att vi skulle jogga lite. Vi kör 70/20 fyra gånger," säger tränaren då. Jogga?!! Men det var ju bara att försöka ta rygg på de där snubbarna som springer Lidingöloppet på 2.10 och be till gud om barmhärtighet.

Jag har aldrig nånsin varit så glad att få jogga ner när plågan var över...

Men ändå, jag var så lycklig. Att börja träna med en klubb är det bästa jag har gjort i träningsväg den här hösten. Gruppen puschar och peppar, man får någon att hänga på och ge sig fan på att slå när orken tryter, och dessutom är det bannemig skönt att slippa tänka själv emellanåt. Bara att göra som tränaren säger. I like it!