Jag har bemästrat kartan och kompassen!

Jag kan inte orientera. Senast det begav sig var 1998, på någon slags skoltävling. Vill minnas att det var en regnig höstdag och att det hade regnat oavbrutet i någon vecka. Vi skickades ut med några minuters mellanrum och förväntades återvända med ett korrekt ifyllt startkort och helst så hela och hållna som möjligt. Jag hamnade i ett kärr eftersom jag inte kunde läsa kartan, och blev förstås skitförbannad. Hittade kontrollerna och återvände med nöd och näppe inom den tidsgräns som krävdes för att man skulle ha klarat det hela. Det var värre för andra. Det var ju liksom alltid någon som irrade bort sig och som orsakade värsta spaningspådraget.

Riktigt så dramatiskt blev det inte idag. Vi gick 17 av 30 kontroller i Skedala en bit öster om Halmstad och jag blev riktigt biten! Det var ju helt sjukt roligt att stå där med kartan och plötsligt fatta vart man var på väg och kunna räkna ut att om några meter ska det ligga stort klippblock vid sidan av vägen. Lätt att jag ska skaffa en annan karta över ett område som ligger lite närmre, och köra ett löpträningspass med karta och kompass! Så himla skönt att röra sig i terräng utanför motionsspåren! Särskilt på en sån här dag som kändes som en liten eftersläntring av sommaren.