Vem fan vill vara "duktig"?

Sitter och väntar på att tiden ska gå så jag kan springa och möta min frukostdejt. Och funderar över ordet "duktig".

Häromdagen insåg jag återigen att man kan ha olika anledningar till att gå på en spelning. För mig handlar det oftast om nyfikenhet på något nytt, eller helt enkelt ett måste att få se det där sjukt coola och underbara bandet som jag lyssnat sönder och samman på skiva. Sedan hamnar jag förstås framför scener där det står band jag inte kunde bry mig mindre om också, men då går jag oftast därifrån eftersom jag inte får någon som helst känsla i kroppen av att stå och glo på cowboyhattbeklädda skägg-gubbar som låter som Counting crows värsta mardrömmar. Jag skiter fullständigt i om de är bra på sina instrument, eller om de är bra på den genre de ägnar sig åt. Det är för mig samma sak som att säga "jo Ulf Lundell är ju en manschauvinistisk kvinnohatare och gör låtar som är evighetstråklånga och som jag hatar, men jag lyssnar på hans musik ändå för man hör ju att han kan spela gitarr". Som om nån bryr sig liksom.

Och den här grejen med att "vara bra på det man gör", det kan man tydligen kalla för "duktig". På några dagar har jag hört inte mindre än tre personer kalla Robyn för "duktig". Alltså, ursäkta, men hon är allt utom duktig! Duktig är man, som Anna skrev i ett klokt inlägg om löpning och duktighet, om man niger och tackar för maten. Robyn är cool, egensinnig och driven och skriver låtar som älskas av folk över hela världen. Hon är grym! Hon är ingen blyg, försagd flicka som står i ett hörn och gör det som förväntas av henne och tackar för att hon får synas och finnas till.

Ordet duktig ger mig en allergichock och får mig att vilja kräkas.