NEJ

Starten går om bara några timmar. Dags för en statuscheck.

Kroppen: Helt okej. Lite öm i axlarna och mellan skulderbladen efter gårdagens paddlande. Men jag springer ju inte med skulderbladen.

Knoppen: Tre ord snurrar i mitt huvud. Jag. Vill. Inte. Och sen några till: Jag vill ligga under en kudde. Jag känner mig som en ö. En liten kludd i en stor stad. En lort i en lång orange orm som kommer slingra sig genom en stad som jag inte längre känner. Ensam, ensam, ensam.

Såhär är det: Under min korta löpkarriär har jag sprungit tre lopp. Alla med support från vänner, pojkvän, familj eller bloggkompisar. Jag har haft någon att snacka upp mig med, någon att vinka till, någon som står där vid mållinjen som jag kan babbla av mig hos efter loppet, någon som tar emot mig och som är stolt över min prestation oavsett hur det går. Men ikväll är det bara jag. Jag trodde ärligt talat inte att det skulle vara så himla annorlunda. Jag klarar mig ju själv. Bara att ställa mig där på startlinjen och springa mitt lopp, gå i mål och sen känna mig som en kung en stund.

Men nu har jag en mental vägg att forcera. Jag känner mig som en myra som vill krypa och gömma mig och inte synas.

Och vet du vad det konstiga är? Det handlar liksom inte om att jag tror att jag kommer misslyckas. Jag bryr mig egentligen inte om ifall jag springer som en kratta. Det handlar om att jag inte vill göra det här själv. Jag vill inte stå där ensam på Heden när loppet är över och känna mig ensam bland alla andra.

Jag är fan grinfärdig.

Så, vad gör jag nu? Lägger ner? Åker hem? Springer ändå?