Det vände!

Ibland är det bra att ha ett pannben. Och gärna vara lite småtjurig och envis. Efter att ha införskaffat en ny tränings-BH (eftersom jag glömt min favoritlöpningsdito hemma, urklantigt och en sak som andra dagar skulle ha fått mig att ge upp alla tankar på att springa 17k) i Kinna anlände vi i J:s föräldrahem. Och medan han plockade fram tvättsvampen snörade jag skorna och gav mig iväg på nåt som J:s pappa kallar för lilla Björstorpsrundan. Liten och liten. 16,5k skulle det visa sig. Och backigt och jävligt. Klockan var fem i ett när jag gav mig iväg, och sådär kvart i tre när jag kom tillbaka. Med mig på vägen hade jag fått schyssta vyer och en praktfull löparsolbränna på ryggen. Det ser ut som om jag har på mig mitt vita linne fortfarande. Jag som annars brukar predika SPF med skyhöga siffror för att undvika den där läskiga rosa nyansen (och hudcancer och annat dumt förstås) hade helt missat att man ju blir solbränd när man springer också. Särskilt när man väljer att göra det mitt på dagen när solen skiner från en klarblå himmel. Nåja. Jag tog mig runt med ett par gåpauser för att kunna dricka ordentligt, och kan numera räkna 16,49k som mitt distansrekord. Inte världens bästa långpass i min löparhistoria, men jag är stolt, nöjd och glad över att min energilöshet visade sig vara övergående.

Att sedan Elfsborg spöade skiten ur portugiserna i Braga senare på Borås arena gjorde ju inte dagen sämre precis. En av de bästa matcher jag sett IFE göra.


(Bild lånad från www.elfsborg.se)

Nu ska jag ge mig av ner på stranden med en bok och strandjoggsugna fötter!