Jag fick äta upp en hel del skitsnack imorse. Jag har liksom skrattat lite lätt åt J när han frustat efter morgonjoggturer och hävdat att det är jobbigare att springa innan frukost än annars. Liksom kvittrat lite hånfullt att jag minsann aaaalltid sprungit på morgonen förut (under min enormt långa löpkarriär. Den sträckte sig över en sommar under högstadiet typ) och det har då aaaaaldrig varit några problem.
Idag var det så upp till bevis. Jag störtade upp när klockan ringde imorse, helt inställd på att slå mitt rekord på 5k. På med pulsklockan, podden och ipoden, och så ut. Sprang längs Nissans östra sida, över bron till Laxön, spanade på de sommarjobbande kidsen som höll på att förbereda ön för dagens skörd av ungar, hittade en fiskande gubbe på en bänk...och sen dog jag. Herrejesusminskapare. 2,5k hade jag kommit, hållt ett löjligt lågt tempo (i alla fall om jag hade mitt så kallade PB på 25min i sikte - ett rekord som jag för övrigt inte tror på längre. När jag sprungit så snabbt måste jag ärligt talat mätt fel) på i snitt 5.20min/k, och luften gick liksom ur mig. Snittpulsen under passet var på skyhöga 183, och jag var uppe och nosade över 190 emellanåt. Min maxpuls måste btw vara ofanligt hög eftersom ofta har ett snitt strax under 180 på mina milpass, men det här var ju löjligt.
Jag stapplade fram de sista kilometrarna och fick till råga på allt springa några varv runt kvarteret när jag närmade mig hemma eftersom jag beräknat min runda fel. 27 min landade jag på, och sen var det bara att bekänna mina synder för J som hade fixat frukost och allt.
Morgonjoggning är en plåga. Men jag ska bannemig lära mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar