87

Jag önskar det kunde spritta lite mer i mina ben. Men det gör det inte. Jag har lite ont. Undrar om benhinnorna alltid kommer spöka om man en gång haft ont i dem? Under min fabulösa volleybollkarriär fick jag någon gång i 15-årsåldern vansinnesont och kunde inte riktigt träna på ett par månader. Och nu dyker det onda upp då och då vid dåligt valda tillfällen.

Nåja.

Idag har jag funderat lite över försvunna människor. Jag förstår inte hur det går till när folk bestämmer sig för att sluta höra av sig. Eller bestämmer de inte? Det kanske bara blir så? Det är isåfall också rätt obegripligt. Jag experimenterar lite med det där ibland, för ofta är det jag som håller liv i mina vän- och bekantskapskontakter. Så tröttnar jag, för det ska väl inte vara bara en människas jobb, eller? Så då testar jag att låta bli att höra av mig på ett tag för att se vad som händer. De flesta fattar vinken och hör av sig, och så resulterar det hela i ett samtal om var vi har varandra. Men så finns det de där fåtalet personer som bara liksom försvinner. Och när jag har kommit till den punkten då jag inte orkar vara den som alltid, alltid ringer (och ofrivilligt den som gnäller om att jag saknar och att jag vill ses och höras mer) så anser jag inte att det är värt att lägga mer energi på en person som tydligt inte vill umgås mer. Fast eftersom jag tänker på de här människorna nu och då (ganska ofta till och med) så undrar jag förstås hur det ser ut i de försvunna människornas huvuden. Finns jag där någonstans? Och vad tänker de då? Oftast så har de här försvinnandena ju inte föregåtts av att vi haft tråkigt ihop (eller har de det?), så då måste väl jag också fattas dem, åtminstone lite?

Ohwell. Kanske inget man måste bekymra huvudet med egentligen, men jag har lite för mycket tid i mina händer de här dagarna.