Jag känner mig som en skröplig tant. Alternativt en krigshjälte. Mitt huvud kan bara med stor möda vridas åt vänster. Till höger går lite bättre, men bara om jag samtidigt lutar hakan ner mot bröstet och riktar blicken snett neråt. Att lyfta upp huvudet och kanske till och med luta det lite bakåt vore självmord. Jag försökte gå till Citykliniken och gråta lite över mitt miserabla tillstånd, men de hade stängt. Jävligt orättvist tyckte jag och lomade iväg till Apoteket istället. Och där var de så jävla smarta så de hade ställt all information om nackont på översta jävla hyllan. Jag fick till och med be om hjälp för att få ner mina naproxentabletter från hyllan som låg lite över ögonhöjd, för det gör ont bara att lyfta armen högre än rakt fram.

Om jag hade bott i USA hade jag stämt någon för det här. Typ cykeltillverkaren som inte sa att det var farligt att cykla utan hjälm på blankis.