Jag hade just börjat vänja mig vid schlager/metal/Elvis-snubben i lägenheten under mig som brukar msn:a med sina kompisar klockan tre på natten med högsta volymen på datorn. Nu har några flyttat ut och istället har jag fått ytterligare ett freak till granne. Vid den här tiden några kvällar nu så har han hållt låda på en olidlig ljudvolym.

Kanske är det den där adhd-killen som jag delade kollektiv med för några somrar sedan som hamnat på samma adress som jag igen. Han skrek ju på allt och alla, men mest på döda ting. Och så slammeröppnade han alla skåp och lådor typ rituellt varje morgon. På kvällarna rusade han runt som om någon gett honom speed och hängde och slängde i varenda dörrkarm. När han hängt och slängt klart brukade han ställa sig en centimeter från mitt ansikte och berätta om sladdar. Fast alltid med en röstvolym som fick mig att undra om det var någon granne ett kvarter bort snarare än mig som han försökte kommunicera med. Kvällarna slutade alltid med att han släpade fram sina hantlar som han travade runt och gjorde bicepsövningar med. I marschtakt.