Den senaste tiden har för övrigt bjudit på jävligt mycket snack om mat. Om att äta, om att inte äta, om att låta bli att äta vissa saker, om begär efter just de sakerna... Jag vill bara skrika. Där sitter alla och snackar helt tvärsäkert för sin ståndpunkt och ser sådär ofattbart förorättade ut, som om de vet något ingen annan vet och därför blir förbannade när de blir ifrågasatta. Om de nu vet något så kanske de kan reflektera över hur svårt det där är, och vilken tunn lina det är att balansera på. Jag orkar inte höra mer om det fysiska beroendet och att allt går att övervinna med viljestyrka. Tänk om det inte alls handlar om kroppen utan bara om vad som rör sig i huvudet?

Ja jag vet inte. Jag antar att jag bara ständigt hoppas på lite mer hänsyn och eftertanke, trots att jag allt som oftast blir utsatt just för motsatsen.