Vattenlöpning 2.0

Precis innan start...

Jag har krupit upp i soffan med en varm kopp te och väntar på att kroppsvärmen ska återvända. Och du skulle bara veta hur förbannat roligt jag har haft!

...efter första doppet, Kajsa som nummer fyra och jag som nummer fem...

Mitt ute i skogen utanför Getinge mellan Halmstad och Falkenberg stod vi på en brygga, jag, mina två klubbisar Kajsa och Anita och ett tjugotal andra löpare. När starten gick var det liksom bara att kasta sig ner i vattnet och vadspringa upp på stranden, och sen bar det av. Banan skulle springas i två varv, och den gick som i en labyrint fram och tillbaks i skogen och ner i nån förbannad grop där vi vände och sprang tillbaks. Den sköna vilan som man fått i nerförsbacken ner i gropen fick man sota för sen när man skulle uppför alla backarna igen...

...snart dags för varvning, bara femhundra meter kvar...

Och plötsligt var sjön där igen. Bara på't igen, upp på bryggan, ner i vattnet, vadlöpning och sen upp och sparka igång kroppen.

...ner i vattnet för andra gången...

Och det var förbannat tungt att komma igång. Fick lite draghjälp av SIF-Mats som sprang med mig en bit och peppade, och det behövdes verkligen. Jag kunde inte tro att jag bara sprungit tre kilometer, benen var sega som efter tjugo... Men det var ju bara att kämpa vidare. Skogen skulle bemästras! Men mitt i allt snubblade jag och trampade lite illa med högerfoten och tvingades gå för att kolla av så att det inte var nåt allvarligt. Den verkade hyfsad, så jag trampade igång igen. Kände mig vilse i slyn och kunde inte för mitt liv komma ihåg att jag sprungit där tidigare, vilket jag ju bevisligen gjort bara några minuter innan...

...imålsprungen, nybadad och ofräsch och redo för Tjurruset Karlstad!

I sista backen stod Anita och Mats och hejade och jag bet ihop och tuggade vidare...bara femhundra meter genom skogen kvar, kom igen Therese! Skuttade över grenar och granruskor och så den där sjön igen...tredje gången och det var som att vada i betong. Och så uppförsbacken mot målet där snabb-Kajsa stod och väntade och hejade... Men jag klarade det, med foten i behåll! Och jag älskade varenda sekund i skogen. Grusvägarna kunde jag varit utan, men de var bra att vila lite på.

Och vad gjorde vi direkt efter målgång? Kastade oss i sjön förstås, med kläder och skor och allt på. Det börjar så smått bli en vana...

Det här gav verkligen mersmak. Så nu funderar jag på att hänga på snabb-Kajsa och tränar-Eskil till Karlstad i september och lera ner mig på Tjurruset.