Jag trodde idag var dagen då jag skulle springa snabbt som tusan på 5k. Snabbdistans alltså. Men icke. Det här blir nog istället dagen då jag går på ett bodybalancepass till och slöar lite. Man kunde ju annars lätt förledas att tro att benen i en ren glädjeexplosion borde springa av sig själv när de såg startbeviset till Stockholm halvmarathon på hallmattan när jag kom hem, men hände det? Nej. Var tog min löpvilja vägen?
Fast jag var väldigt sugen på att springa strax innan lunch. Och imorse vid åttatiden. Jag tror att min kropp ägnar sig åt att protestera mot den ändrade ordningen. Vaddå gå upp ur sängen klockan fem? Och vaddå sitta på arslet och jobba i åtta timmar? Och vem vid sina sinnens fulla bruk bestämmer att det är läggdags senast halv tio och därför big nono att träna hårt efter klockan åtta?
Jo, jag.
Stackars kropp. Den har fått njuta av flera veckors underbar tidsoptimering där jag kunnat träna på tider som passat kroppen och inte mitt arbetsschema. Nu är jag tillbaka i löneslaveriets värld med allt vad det innebär med sjuka arbetstider och makalös trötthet efter en arbetsdag.
Suck, hela livet anpassas efter jobbet, rätt knasigt. Börjar jobba nästa vecka och har löst det som så att jag bestämt vilka pass jag skall gå, och då kommer jag inte kunna jobba över de dagarna helt enkelt, så att jobbet anpassar sig efter träningen också. För att det skall bli rätt från början. Hoppas det inte blir pannkaka av planen helt!
SvaraRaderaJobbar du oregelbundet eller kan du påverka dina arbetstider lite? Transportlöpning till jobbet kanske vore nåt, a la Snorfröken?
Det är just i brytningen mellan semester och jobb som det blir extra tydligt hur sjukt vi organiserar våra liv...jobba större delen av vår vakna tid liksom! Galet. :(
SvaraRaderaLåter som en smart plan du har. Jag brukade göra så också, innan jag började springa. På nåt sätt är det svårare att komma iväg med löpskorna på, särskilt på kvalitetspass som kräver lite mer av mig. Jobbet tar mina krafter ifrån mig liksom, och jag kan inte motivera mig att ge mig iväg och klara av att springa en timme själv. Gruppträning motiverar sig själv på nåt vis, man behöver inte dra hela lasset själv utan har massa människor omkring sig. :)
Run commuting har jag tänkt på...funderar nästan på att flytta så jag kan ha minst sju kilometer till jobbet så jag kan transportspringa...nu har jag femhundra meter. :P Fast frågan är vad min kropp skulle säga om att springa typ halv fem på morgonen, för det är den tiden som gäller.
Ibland tänker jag att om jag fick ett år ledigt med lite lön så skulle jag lägga upp en plan för hur jag skulle bli den bästa löparen jag kan bli, och satsa helt och hållet på löpningen. Det vore verkligen drömmen! Och springa massa roliga lopp runt om i världen! :D
Det ar jattejobbigt att komma in i ratt spar igen efter semestern... Jag brukar smyga in lite knepiga pass pa lunchen/eller nagot annan tid dar jag annars aldrig tranar. Det brukar hjalpa lite med att komma igang - det gor ju att det inte blir sa extremt avkapat fran slapp ledighet till rutiner och jobbvardag.
SvaraRaderaDu, det låter lite som att löpningen verkligen tagit dig med storm! Är det verkligen Vasan du skall satsa på? Har det blivit så att Vasan som mål mest var ett medel för dig att upptäcka löpningen? :)
SvaraRadera