Innan löprundan på ett regnvått Galgberg
Igår skulle jag för första gången springa ihop med J. Jag har hittills lite sådär halvvägrat röra mig ihop med någon annan på stigarna, för jag är alldeles för rädd för att jag ska bli för trött och ge upp och så svag vill jag inte visa mig för någon. Men J hävdar ju att han är ur form (vilket man förstås får ta med en nypa salt...ur form för honom betyder förmodligen i toppform för mig. Men så är han ju före detta orienterare och längdskidåkare och van vid konditionsträning också, vilket jag absolut inte är) och jag skulle ju bara jogga lite lätt igår, så vafan.
Men, jag fixar för det första inte att jogga. Vad är det liksom? Ska man springa så ska man väl springa? "Spring inte fortare än att det känns skönt efteråt, du ska inte ta ut dig!" instruerade J, och jag kände mig som ett frågetecken. Jag vill ju känna mig helt slut efter att jag tränat! Dessutom var jag seg i benen, slut i hjärnan och energilös. Inte helt roligt. Men å andra sidan kändes det jääävligt skönt när jag väl var klar och fick ligga på en gräsmatta en stund bredvid världens bästa kille och överträffa honom i vighet. Han sprang lättast, medan jag böjde min kropp i konstigast vinklar. Alltid nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar