Sjuk?

Det där med att plötsligt rivstarta snösäsongen med 11 timmar skidåkning på tre och en halv dag. Är det så smart? Egentligen? Kroppen blev kanske helt totalchockad.

Jag känner mig hur som helst lite ynklig och påvägattblisjuk. Eller så är jag bara trött i största allmänhet. Jag liksom andas sådär varmt som man kan göra om man har eller är på väg att få feber. Jag tar det som ett tecken. Dagens korta löptur och simning med mina triathleter får vänta. Istället blir det varm choklad.

Fast oavsett vilket så vill jag inte ha mina skidtimmar ogjorda. Jag lever på de där snöiga dagarna fortfarande.

Actics samarbete med En svensk klassiker: VasaCirkel

Jag tränar på Actic här i Halmstad. Egentligen är jag en ganska lat gymbesökare. Jag bytte gymkedja när jag flyttade till en ny lägenhet för ett par år sedan, för den nya lägenheten låg ungefär femton utfallssteg från det hära Acticgymmet. Mer än så låg inte bakom mitt val. Jo, att det hör en simhall till gymmet, det är grymt.

Men från och till ångrar jag mitt val. Som när jag inte hittar spinninginstruktörer jag gillar. Jag har liksom inte råd att prova runt, att skaffa kort på flera ställen eller att gå och träna en gång här och där till överpris. Även om jag vet att Form, Träningskompaniet och Friskis har Skiergs, nåt som jag är sjukt sugen på att testa, så väljer jag hellre att tjata på mitt eget gym att de ska skaffa såna maskiner än att prova att träna någon annanstans. Och just i den frågan verkar det som att platschefen lyssnar på mig (och ett gäng andra som också verkar ha frågat efter stakningsmaskinen) - förmodligen kommer vi få ett par maskiner inom en snar framtid.

Och konstigt vore det väl annars, nu när Actic dragit igång ett samarbete med En svensk klassisker och säger att de vill satsa på styrketräning specifik för varje gren i Klassikern. Just nu är det Vasaloppet som står i fokus. Det syns framför allt genom att det på utvalda gym finns en särskild cirkelklass som utger sig för att vara inriktad på Vasaloppet - VasaCirkel.

Den här klassen provade jag idag. Det var min första cirkelklass någonsin, och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, förutom det mest uppenbara - att vi kommer jobba i stationer i högt tempo.

Och jag konstaterade två saker:

1. Var nånstans var de grenspecifika övningarna?
2. Jag är  alldeles för ohurtig för cirkelklasser.

Vi körde en blandad kompott av massa skuttande och lagom ociviliserade övningar i alldeles för kort tid (40 sekunder arbete, 20 sekunder vila/förflyttning) i två varv. Det tog typ tjugo minuter. Sen var det nån slags final med massa springande fram och tillbaka i olika varianter. Efter knappt femtio minuter var det hela över - trots att klassen skulle vara i femtiofem.

Jag kände mig mest förvirrad och lite oförstående. Varför så kort arbetstid? Och varför skulle vi skutta runt så mycket? Det kändes som att förflyttas femton år bakåt i tiden och högstadiejympa all over again. Det var dessutom väldigt lite corestyrka, något som jag påpekade för instruktören.

Men jag gillar verkligen tanken på skidåkarträning, så jag tänker ge det hela en chans till nästa vecka. Kanske hamnade jag bara i chock av att det var en helt ny form av träning för mig.

Och domen över mitt knä lyder...

Alltså. Man borde inte tillåtas låta bli yoga som löpare. Jag har en gång skrutit om att jag är relativt smidig och dessutom otroligt bra på att hålla igång med yoga och annan smidighetsträning. Nu tar jag tillbaks allt jag en gång sagt och hävdar motsatsen. Man får härmed tillåtelse att kalla mig fröken kylskåp. Värst är det med mina lårbaksidor, ljumskar och insida lår. Jag fattar inte hur jag lyckats få dem så stela och korta.

Jag har alltså varit på yoga ikväll. Och jag ber rodnande kroppen om ursäkt för det långa uppehållet och lovar att ta tag i det här.

Men det var egentligen inte yogan som var det viktigaste med kvällen, utan min lilla löptur. Den skulle inte bli så lång, och den skulle avbrytas vid smärta. Medan jag tog de första trippande stegen insåg jag att jag inte hade tänkt så långt som att det skulle göra ont. Eller ja, med hjärnan hade jag ju tänkt på det, men hjärtat var helt övertygat om att det skulle gå bra. Men medan jag sprang slog det mig med full kraft. Tänk om! Jag valde genast en lite mer enslig löprunda, för om det började göra sådär ont igen skulle jag förmodligen börja grina och det ville jag göra ensam.

Så jag sprang. Fem minuter. Tio minuter. Stannade och pratade med en kompis jag mötte. Tolv minuter. Och där var knät. Eller? Ingen smärta, men en annorlunda känsla. Tänkte på Daniels ord om höften och fixade med hållningen. Känslan försvann.

Femton minuter. Lugn andning, lycklig känsla. Tjugo minuter. Mörkt. Var tog mina gatlyktor vägen? Lika bra att springa bort från min lilla ensliga stig och ut på en väg, jag ser ju ingenting. Tjugofem minuter. Känslan igen. Vad är det här? Trettio minuter. Ingen smärta, men känslan är kvar. Ska jag vända hemåt nu? Nä, jag fortsätter. Trettiofem. Stannade till på ett av mina gym och snackade med en annan kompis. Fyrtio minuter. På väg hemåt. Trött i högerbenet. Trött av att tänka och känna efter. Fyrtiofem. Trippande steg, hur var det med hållningen nu igen?

Femtio minuter. Hemma.

Har jag ont? Känns knät?

Man kan säga såhär: Det här benet springer inte ett maraton i morgon. Men det är på bättringsvägen! Naprapat-Gabriel kommer att bli stolt.

Idag ska det ske...

Knät. Kom igen nu! Det är dags att bekänna färg. Är du fixat och helt igen? Eller måste jag rehabba vidare? Inte för att jag hunnit rehabba nåt värst. Jag har ju åkt skidor dagarna i ända. Idag är i alla fall dagen då jag ska springa en sväng för första gången sedan julafton. Jag är nervös och ser inte alls fram emot det. Är väl i någon slags förnekelsefas. Sitter och tänker på mina rullskidor med en lycklig suck istället. Jag älskar mina rullskidor.

Men springa var det ja. Naprapat-Gabriel har sagt att jag måste prova. Det duger inte att gå runt och vara nervös. Ut och spring!

Jag återkommer.

Tolv mil total skidlycka

På skidstadion i Hemus efter tre spurtstrider mot Johan som avslutade helgens skidåkning. Jag är stark i stakningen, tillräckligt stark för att hålla undan åtminstone en av tre gånger från Johan som agerade Northug och kom avancerandes bakifrån från sextonde plats...

Jag är hemma nu. Hemma efter fyra dagars intensivt skidåkande. Kärleken till snön och åkningen fanns från första ögonblicket, diagonaltekniken kom tillbaks till mig efter ett par mil.

Gopshusgården.

Det har verkligen varit en fantastisk helg som jag kommer bära med mig i hjärtat för en lång tid framöver. Vi bodde på supercharmiga Gopshusgården där vi blev väl omhändertagna av Ingemar som kom och pysslade med brasan och snackade lite strunt titt som tätt, helt underbart. Vi var nästan ensamma i ett stort gammalt stationshus (Ingemar berättade att det byggdes för stationen i Eldris, men av någon anledning kom det aldrig dit utan ställdes av i Gopshus utan att någon skulle ha det till nåt. I några omgångar har det byggts till och om och nu är det ett underbart, familjärt litet vandrarhem.) som kändes som ett riktigt hem för några dagar.

Kontrollen i Hökberg. Väldigt märkligt att se den utan flaggor, blåbärssoppebord och trängsel. Och jag vill bara säga att  om man nånsin får för sig att åka Vasaloppet baklänges så är det då man blir medveten om hur branta nerförsbackarna efter Hökberg är...

Och det var magiskt att åka på de där Vasaloppsspåren utan press och utan trängsel. Jag tittade mig omkring och konstaterade att jag verkligen inte hade någon som helst aning om hur spåren var och hur det såg ut runtomkring efter Oxberg, de sista tre milen på loppet har jag förmodligen ägnat mig åt att stirra i backen...

Men visst. Jag hann tänka både en och två gånger att de dära nio milen i mars kommer jag få sänka förväntningarna kring. Jag har ju ännu inte riktigt satt upp något mål för årets lopp, det är svårt innan man stått på skidorna för säsongen. Men jag har ju min femårsplan, där det ingår att inom fem lopp (räknat från och med 2010) så ska jag ha medalj. 2010 kom jag i mål som 512:e dam, ungefär en timme och fyrtiofem minuter från medalj. För att knipa den där medaljen är det minst topp 150 som gäller. Och när jag for runt på Vasaloppsspåret mellan Oxberg och Eldris i olika omgångar i helgen så svajade självförtroendet. Vem tror jag att jag är? Medalj, jag? Jag ska vara glad om jag kan försvara förra årets placering!

Ungefär så.

Mellan Läde och Eldris.

Men för tusan. Det är tufft att träna inför ett skidlopp när bristen på snö är så uppenbar, självklart. Men det går! Jag fortsätter min kamp för medaljen, och målet i år är att vara bättre än förra året placeringsmässigt. Som Johan krasst konstaterade - förmodligen kommer man inte bli bättre tidsmässigt och i förhållande till toppåkarna, men för alla de andra motionärerna så är ju läget detsamma, det vill säga taskigt snöläge. Så det är fortfarande en vits med att jaga placeringar.

Jag vill gärna upp ett startled innan den fjärde mars, men än så länge verkar det kanske bara bli ett seedningslopp, och det är Orsa skimarathon som jag kör efter en (förhoppningsvis) hård träningsvecka. Inte optimal uppladdning, således.

Hur som helst. Jag har åkt tolv fantastiska mil och nu är skidsäsongen ÄNTLIGEN igång på riktigt!

Nöjda efter säsongens första skidmil!

Snöskidpremiär!!!

Jag har hittat snön! Den finns i Dalarna, närmare bestämt i Gopshus mellan Hökberg och Oxberg. Här är så vackert så man dör! Kul att se den här delen av Vasaloppsspåret när man är någorlunda pigg och faktiskt kan registrera omgivningen...

Första passet är åkt, och det kändes ungefär lika stabilt som ett enbent rådjur. Det är liksom bara att börja från början med diagonalåkning utan stavar och hitta tekniken igen. Det är tufft, men förbannat roligt!

Ack denna smärta!

Naprapat-Gabriel har jävlats med min höft, mitt knä och mitt lår idag. Mina miljontals knäböj sen sist har resulterat i en starkare rumpa och jag känner mig stabilare i enbensknäböjen och utfallen. Men min kära ITB-sena känns spänd som en fiolsträng och det här vill Gabriel fixa med massage. Och då snackar vi inte mysmassage, vi snackar smärta som inte är av denna värld. Stundtals kändes det som ett vettigt alternativ att aldrig någonsin mer springa, bara jag inte behöver ligga där på britsen med en tumme intryckt i min gluteus maximus någon gång mer i mitt liv.

Men nä. Jag vill såklart springa många, många fler mil i mitt liv. Jag blev inte alls särskilt glad när julaftonsjoggen kändes i mitt högerknä, för tanken på att inte kunna springa är skittrist. Just nu har jag annat för mig, jag rullskidar och simmar och har det i största allmänhet hur fint som helst, men i en snar framtid vill jag kunna påbörja min marathon- och ironmansatsning ordentligt, och då är inte ett gnälligt knä något jag känner att jag vill brottas med. Så jag SKA bli bra. Så fort som möjligt. Och då får man tugga i sig helvetessmärta. Men satan i gatan vad det känns trist att tänka på löpningen just nu.

Jag har lovat Gabriel att rulla mer på min foamroller. Det är dock svårt att komma upp i lika höga nivåer av plågsamhet själv.

Starkare än någonsin förr

Inspirerad dels av Fia och Gustaf som radar upp stentuffa backpass och 4x4-minutrare och dels av Johan som på nyårsaftonens grispass i minusgrader peppade mig till att tro att jag kan mer än vad jag tror om jag bara vågar ta i, så stakade jag iväg i solskenet i eftermiddags. Jag ville se vad som hände om jag vägrade ge mig när det blev tufft, om jag hela tiden tänkte på att staka tekniskt rätt och om jag verkligen gjorde mitt bästa för att få ut mesta möjliga kraft i åkningen. Det är svårt att lyckas med det när man kör själv, för då går det att fuska lite. Med någon annan bredvid mig maskar jag inte, jag vill liksom inte vara svagast och sämst. Men den här gången skulle mitt huvud få kämpa lite, tänkte jag.

Så efter ett par inledande kilometrar innehållandes uppvärmning och Högalidsbacken (femhundra meter lång och med sisådär tjugofem meters stigning) dundrade jag på. Varje gång tanken på att andas ut och ta det lugnt någon minut dök upp så stoppade jag den långt bak i huvudet och stakade istället tre snabba, hårda tag och fick upp farten en aning. På slätten kom motvinden och sidvinden en stund, men jag fokuserade på horisonten på solen långt där framme och lyckades hålla uppe farten. Jag höll mig ifrån att kolla på klockan oftare än var femte kilometer och lekte gissningsleken istället däremellan. Jag försökte gissa tempot och om jag trodde att det gick långsammare än jag tänkt mig så var det bara att ta i lite till.

När jag klockade 20 kilometer och rullade sista kilometern som gick lätt utför så hade jag åkt mina snabbaste två mil på träningshjul någonsin. Och detta utan att känna mig tröttare än vanligt! Istället var jag full av energi och helt euforisk. Jag som trodde att den här kroppen inte orkade hålla ett högre tempo än jag tidigare harvat runt i under mina distanspass! Visserligen skiljer sig underlag och väder och vind så mycket från pass till pass, så helt jämförbart är det inte. Men de blöta vägbanorna och motvinden på slätten gjorde inte passet till de mest lättåkta jag gjort.

Hur som helst är jag jävligt nöjd! Jag känner mig urstark!

Nyårsaftonsrullskidåkare i tävlingstights. Fint ska det vara.

Så var mitt 2011

Året var 2011. Och jag hade tänkt springa Stockholm marathon under 4.30, åka Vasaloppet på en tid som motsvarade en placering bättre än 6800 bland herrarna och dessutom satsa mer på rullskidorna. Jag sprang på 4.05 i Stockholm och hade roligt i tre mil, så roligt att jag anmält mig också till årets lopp. I mitt livs andra Vasalopp nådde jag inte mitt mål, och hade inte riktigt lika roligt som under premiäråret, men jag vet att jag gjorde mitt bästa, och jag är full av revanschlust inför kommande års lopp.

Men det är faktiskt inte de där stora målen jag minns allra bäst av året som gått. Det här är istället vad jag tar med mig från 2011:

En liten bit av Skåne, under en liten bit av en gästgifveritur under valborgshelgen.

Ultradrömmen
2010 var året då jag sprang mitt första ultralopp. 2011 blev det ingen målgång i mitt andra, Markusloppet, men däremot sprang jag 7 mil i Skåne mellan några fantastiska gästgiverimåltider tillsammans med underbara människor.

För Världens barn genom Halland

Och några månader senare, nervös men lycklig, stod jag redo att springa ett välgörenhetsrace på då obestämd distans tillsammans med Susanne Johansson. Jag hade någon månad tidigare fått en infall att lova att springa några meter per samtal vi fick in till P4 Hallands insamlingstelefonnummer till Världens barn. Det slutade med att vi fick springa sju mil genom ett soligt Halland, ivrigt påhejade av medmänniskor som gav oss mat och kramar längs vägen. Och jag kommer minnas den 13 oktober i resten av mitt liv.

Sjukt peppad under Göteborgsvarvet.

De lyckliga loppen
Trots undertiteln på den här bloggen gillar jag att springa fort också, i alla fall ibland. Jag kämpade med målet sub 48 minuter på milen under sommaren, och sprang ett Varbergslopp som inte gick som jag ville. Grispassen och långintervallerna som behövde springas för att jag skulle bli snabb kände jag en otrolig hatkärlek till, och sen plötsligt så sprang jag Falkenbergs stadslopp med en helt otrolig känsla i kroppen. Det var ett riktigt drömlopp, där benen kändes lätta och starka, och där inte ens min hjärna lyckades bråka ner mig. Och jag klarade sub48 med god marginal.

Men det är inte bara persloppen jag minns. Mitt halvmarapers satte jag i augusti i Halmstad, men det är känslan från Göteborgsvarvet jag tar med mig in i 2012. Det var ett lopp som kom in i min planering sent och som jag inte fick persa på eftersom jag hade Stockholm marathon helgen efter. Så jag sprang långt under max och njöt av varenda steg. Det var så roligt att jag undrar om det inte är just så man ska springa, alltid.

Skadorna
Men som alltid är det något som krånglar. Redan i början av sommaren fick jag känning i min högra höft, och jag bestämde mig för att ta tag i det ordentligt efter att ha fått en möjlig orsak till det onda under en sväng till Skåne. Jag körde Myrtlrutinen efter varje träningspass, och kände mig starkare och stabilare efter någon månad. Men sen glömde jag liksom bort de där höft- och sätesövningarna och plötsligt blev det vinter och mitt högra knä började göra ont. Så nu sitter jag här och löpvilar och rehabtränar och hoppas på det bästa.

Peppad inför det första av årets två rullskidslopp.

Rullskidorna
Min rullskidssäsong kom igång sent. Årets stora mål, Alliansloppet, ställdes in och jag var lite less på allt i början av säsongen. Men som vanligt växer min kärlek till rullisarna ju mer jag åker, och just nu, trots att jag förstås längtar efter snö, så drömmer jag om slitiga rullskidspass på nätterna och längtar ut nästan så fort jag kommit in efter varje pass. Och dessutom var 2011 året då jag provade riktiga plasttävlingshjul och körde snabbare än någonsin förr.

Löparvänner!

Vännerna
En otroligt vacker sak med löpningen och skidåkningen är alla fina människor man lär känna. Jag älskar att träffa vännerna i Simlångsdalens IF som inspirerar, sporrar och sparrar mig.

Vänner och jag på skåneäventyr

Jag lärde också känna sköna Daniel under året, Daniel som jag dessutom fick den stora äran att göra en dokumentär om. I Skåne träffade jag många människor som jag tycker om att ha i mitt liv. En utav dem är Zäta som är en bidragande orsak till att jag anmält mig till mitt livs äventyr...

Cykel-Therese.

Triathlon
...nämligen Ironman Kalmar 2012. Det började med en liten dröm som funnits i mig i något år om att kanske testa cykling och eventuellt nån liten triatlonsprint. Men jag kan ju inte låta bli att göra det största när jag ändå håller på, så efter att jag köpt min cykelpärla och testcyklat den i oktober så bestämde jag mig. Jag avslutade 2011 som wannabetriatlet, och 2012 ska bli året då jag blir triatlet på riktigt.

Årets sista träningspass

Frost i gräset, is på marken och minusgrader. Perfekt för rullskidor! I alla fall om man vill ha det riktigt slitigt. Det blev arton tuffa kilometrar med stakningsspurter uppför backarna. Underlaget sög något djävulskt, men det var såklart en riktigt bra avslutning på träningsåret 2011. Gott nytt år!

...och där tjänade jag minst hundra placeringar

På väg hem från julfirandet i måndags tog vi en liten avstickare till Tranemo, hemorten för min skidklubb. Anledningen var att jag hade ett litet paket där, innehållandes tävlingsdräkt och träningsjacka i klubbens fina, rödvita färger.

Igår på ett slitigt rullskidpass i blåsten provade jag inte tävlingsdräkten, men väl klubbjackan. Och hade jag inte haft den hade det förmodligen varit ännu slitigare och jag hade åkt ännu långsammare. Man skräpåker liksom inte när det står Tranemo IF på ryggen! Tänk då hur det kommer bli när jag ålar mig i tävlingsdräkten. Den kommer att hjälpa mig till nya höjder på Vasaloppet.

Snyggejackan och ett par riktigt smutsiga rullskidor som åkt genom alldeles för mycket slask och lera.

Snölängtan och träningsångest

Jag kan inte låta bli att tänka på förra året. Vid den här tiden på året åkte jag skidor. Hela tiden. Jag försökte utnyttja varje ljus timme efter jobbet till skidåkning. Och det är natursnö vi snackar om.

I år finns det inte ens konstsnö på rimligt avstånd. Jag blir så ledsen.

I trettonhelgen har jag och Johan ett rum bokat i Gopshus, i princip på Vasaloppsspåret. Men av de rapporter jag får från trakten så verkar det i princip vara barmark på massa ställen i Dalarna. Urtråkigt!

Hur ska det gå? Kan man åka Vasaloppet utan att åka särskilt många mil skidor tidigare under säsongen? Hur kommer det kännas? Hur kommer det bli? Jag känner mig orolig.

Rullskidorna används åtminstone ganska flitigt. Igår fyrtiofem minuter annandagsrunda mellan hemkomst från julfirande och bio...

...och på juldagen testade jag något så absurt som terrängrullskidor som man kan köra på grusväg. Kändes skumt. Och eftersom det var lite mantagervadmanhaver-läge med lånade pjäxor i storlek jättestora och tio centimeter för långa stavar så var det mest på leknivå. Festligt var det hur som helst.

God jul(jogg)!

Årets julaftonsjogg innehöll som vanligt glögg och lussekatter. Och tyvärr ett knä som ömmade lite, fast jag rehabbat duktigt och löpvilat sen den 6e december. Men det ska jag inte tänka på just nu.

God jul mina fina läsare! Hoppas ni får en underbar dag ihop med människor ni älskar!

Dagens långsamlöparcitat

Jag hänger en del på jogg.se, och ibland snubblar man över riktiga små pärlor i forumet. Som dagens citat, upphittat i en tråd med maratonnybörjare som tänker debutera på distansen 2012. Bernt-Åke, 73 år berättar att han ska springa sin tredje mara 2012, och befarar att det kommer ta tid:

"Jag springer inte med tidur. Jag använder almanacka."

Klockrent. Jag har märkt att jag går mer och mer åt det hållet. Jag funderar på att sluta jaga tider och istället springa alla lopp med utgångspunkt att bara njuta.

Hjärnan måste med

Innan jag knappt visste vad en Ironman var för några år sedan så visade någon mig det här klassiska klippet på Sian Welch och Wendy Ingraham som vältrar sig fram i kampen om en fjärde plats på VM 1997. Jag tyckte att  det var helt sjukt, totalt över min fattningsförmåga. Varför slutade de inte bara springa?

Nu när jag googlat fram det hela när jag själv fått för mig att jag ska stå på startlinjen till en Ironman så känns det lite annorlunda. Jag förstår deras kamp på ett annat sätt, fast det är fortfarande sjukt. Och så mår jag lite illa. Eller mycket illa. Vem vet vad som händer med kroppen och hjärnan efter 3,8k simning, 18 mil cykel och 4 mil löpning?

Medan jag tittar på klippet så inser jag att det här kommande året är det förmodligen inte kroppen som behöver tränas mest - jag kommer behöva arbeta ordentligt mentalt. Jag ger upp alldeles för lätt, och fastnar gärna i negativa tankespiraler. Det måste jag lära mig hantera. Men hur gör man det? Med hjälp av en idrottspsykolog? Alla snackar så mycket om att det bara är att bita ihop, att fokusera, att tänka på de bra sakerna, att skjuta ifrån sig negativa tankar... Yeah right. Det är lätt att säga, men svårt att genomföra när det är en mil kvar på maran och hela du skriker NEEEEJ, jag vill inte! Jag behöver ordentliga verktyg. Metoder. Nån som har några idéer?