Som att lära sig cykla

Gissa när jag senast befann mig i en bassäng klädd i simkläder, mössa och glasögon?

25 november 2012.

Gissa om jag var nervös, skraj och lite respektfull inför sakernas tillstånd när jag doppade tårna i det blåskimrande vattnet i bassängen i eftermiddags? Skulle jag komma ihåg hur man gjorde? Skulle jag kunna andas? Eller skulle jag helt enkelt drunkna?

Svar: Ja, ja och nej.

Det är märkligt hur kroppen kommer ihåg saker. Jag ska inte säga att jag liknade simmaren i det här klippet för då kommer näsan växa och tungan bli svart, men jag hankade mig framåt och jag varken drunknade eller svimmade av ansträngning. Det är lite som att lära sig cykla - har man väl kommit på knepet så glömmer man inte.

Förresten har jag cyklat lite också. Det är nästan så jag börjar ana triathleten inom mig igen!

Just efter startskottet i Sövde halvironman i somras. Jösses sicket spektakel. Och det här anmäler en sig frivilligt till!

Varning! Starka bilder!

Jag fattar inte hur det här går till. Jag har ju bara satt fast simglasögonen så hårt jag behöver för att de ska sitta ordentligt och inte fara av när jag forsar fram i bassängen. Skulle de sitta lösare skulle de förmodligen hamna runt midjan efter ett par simtag. Men ändå ser jag ut såhär när jag kliver upp efter nån timme. Jag får passa mig så jag inte skrämmer slag på tanterna som är de enda som simmar samtidigt som mig tidigt på fredageftermiddagarna. What to do?!

 

 

Simma bort din sura min?

Livet är inte alltid en enda lång glittrande, sprudlande motorväg av lycka. Just idag är det faktiskt ganska mycket skit med det mesta, och jag skämdes som en hund när jag plötsligt började grina i repan på gymmet tack vare ett fint men sorgligt sms från en vän. Jag tänkte att jag skulle bota ledsenheten och frustrationen med lite simning. Det är nämligen springvilodag idag, så att använda min favoritventil löpningen var inget alternativ. Jag provade ju cykling som problemlösare för en tid sedan och konstaterade att det inte funkade det minsta. Men simning liksom, det enda man gör är ju att stirra ner i rutorna på bassängbottnen, det är nästan lite meditativt. Det måste ju funka.

Trodde jag.

2000 meter senare var jag varken gladare eller mindre frustrerad, dessutom hade jag blivit lite äcklad av tanken på hur mycket kiss och andra kroppsvätskor jag förmodligen fått i mig under de där minutrarna i bassängen.

Då gick jag och åt en rawfoodbrownie på Spis och deli istället. Det funkade kan jag lova, i alla fall för stunden. Därmed kan jag konstatera att om livet är riktigt jävligt nån gång så är förmodligen lösningen ett ultralopp där energin serveras i form av brownies. Då går det inte att vara ledsen. Visserligen tar väl browniesarna slut nån gång, och springa kan man ju inte göra hela livet. Men fuck det, det blir en herrans massa timmar av lugn och chokladfrosseri i alla fall, och det är inte fy skam.

Smile at the camera!

Tillbaka i simbassängen!

Idag var första arbetsdagen efter semestern. Och jag är nog tusan tröttare ikväll än jag var efter Ironman. Shit vad mördande för kropp och själ det är att jobba! Inte för att det är tråkigt, inte alls. Men efter några veckor där jag inte behövt tänka en enda tanke utöver såna som handlat om typ mat och sömn om jag inte velat så var det en chock att komma till jobbet och behöva sparka igång hjärnaktiviteten igen.

Men dagen började på bästa sätt. 3000 meter i en egen bana på Simstadion. Elva grader i luften, tjugosex i vattnet. Och sol. Jag log hela vägen till jobbet sen.

Jag får passa på. Det här är sista veckan på mycket, mycket länge då jag kan träna på morgonen (ja, om jag inte vill kliva upp halv fyra för att hinna med det förstås). Så imorn bitti är det jag som knyter på löparskorna och testar Ironmanbenen!

Det är sista veckan för säsongen som Simstadion är öppen. Man får passa på!

Halmstads största naturliga utomhusbassäng?

Att jag inte har kommit på det här tidigare! Halmstads strandlinje består inte bara av några mil sandstrand (varav Tylösand av någon anledning verkar vara den mest frekvent besökta - helt obegripligt när det finns så många fler mil sand!) utan också av klippor. Och av kantiga stenar som har sitt ursprung i något av alla stenbrott som ligger insprängda en bit in från vattnet.

Igår parkerade jag och Johan oss vid det mest kända brottet i Grötvik. Kommunen har tvingats sätta upp höga stängsel runt det eftersom folk utan hjärnor går upp på 12-15 meters höjd och hoppar ner mot vattnet men istället blåser in i klippväggarna och slår sig eller landar illa och drunknar. Vi höll oss dock på lägre nivåer nästan precis i höjd med vattenlinjen.

Efter en stunds bokläsande i solen krängde jag på mig våtdräkten (för första gången sedan Sövde! Shit vad tiden går!) och hoppade i. Första tanken - shit vad märkligt med sötvatten när man är vid havet. Andra tanken - har jag inte läst en bok nån gång om någon som blev mördad i ett stenbrott och som liksom flöt upp till ytan ett tag senare, helt vattenskadad?

Nåja. Förutom att jag simmade in i något väldigt kletigt och konstigt (förmodligen en grästuva eller liknande som legat och kladdat till sig i vattnet ett tag, men jag blev dödsförskräckt och trodde att det var ett avhugget huvud) så förflöt simpasset lugnt och skönt. Stenbrottet är såpass stort att om man håller sig till kanterna och simmar runt så får man ett varv på 450 meter. Inte illa. Tre såna varv plus lite till och jag var nöjd.

Snacka om superbassäng. Varför trängas med fikasnackande bröstsimmare i en artificiell femtiometersbassäng, eller med brännmaneter i havet när man kan vara själv i en hundra meter lång naturlig pool?

Superwoman! Våtdräkt är kanske det snyggaste man kan ha på sig...

Och så det obligatoriska nojandet innan man hoppar i. Är det kallt? Är det djupt? Kommer jag bli uppäten av något sjöodjur?

Fråga mig inte vad jag gör med huvudet sådär långt upp ovanför vattenytan. Jag hoppas att jag var på väg att stanna och sluta simma och inte skulle ner med huvudet igen.

Rödsvullen efter krasch

Alltså, mycket ska man vara med om. Gårdagens fadäs tar dock priset.

Jag hade en delad arbetsdag med tre lediga timmar mitt på dagen, och vad passar bättre då än att ge sig iväg och simma? Som jag har längtat efter att sticka till Simstadion vid en vettig tid när det inte är simskolor eller morgonpigga pensionärer på alla banor! Så, under en strålande varm eftermiddagssol tog jag mig an uppgiften - att simma minst IM-sträckan. Jag måste veta att jag klarar distansen innan Kalmar, så det var bara att tugga på.

Längd efter längd betade jag av. Jag och en kvinna delade på en bana, så vi simmade fram och tillbaks på varsin sida, alltså inte runt. Snabbanorna var rätt tomma, det var vi och ett par stycken till som simmade på de andra två.

Så plötsligt, efter ett par tusen meter, KRASCH!

Glasögonen for av, världen snurrade och jag liksom studsade upp ovanför ytan. Det tog en stund innan jag fattade vad som hade hänt, men när jag såg mannen precis framför mig vars läppar rörde sig utan att jag hörde ett ljud så insåg jag - vi hade simmat in i varandra! Till slut återkom hörseln och jag förstod att han bad om ursäkt och inte hade förstått vilket håll vi simmade på. Nåja, hade jag varit han hade jag nog kollat lite extra noga innan jag började simma, men det kanske bara är jag.

Vi simmade vidare åt varsitt håll, och eftersom jag fortfarande var lite skärrad så övade jag lite på siktkoll framåt då och då. Det får ändå räcka med en krasch per simpass.

Men det kunde faktiskt blivit många fler. Simstadion är uppdelad dels i tre bassänger - en för pyttesmå barn, en övningsbassäng för lite större barn, och så motionsbassängen. Den är i sin tur uppdelad i tre delar - en lekdel á tre längder, en motionsimdel á två längder (utan lina mellan) och tre snabbsimbanor. Badvärdarna ropar då och då i högtalarna vilka regler som gäller, och är noga med att påpeka att i snabbsimbanorna är det absolut ingen lek som gäller, och där ska de som simmar fort vara. Men uppenbarligen är det inte så många som lyssnar på det, och det verkar vara många föräldrar som inte har vett att tala om för sina barn hur de ska bete sig, för inte mindre än fem gånger höll jag på att simma in i barn som låg överallt i min väg. Tre av de gångerna var det dessutom samma barn. Mitt tålamod med det barnet tröt ordentligt kan jag säga. Jag fattar inte! Hur kan det vara så svårt att förstå och följa regler?

Men mest obegripligt är ändå de som i knapp styrfart tar sig fram medelst bröstsim i snabbsimbanorna. Hur tänker de?

Nåja. Jag fick mina 3800 meter till slut. Eller ja, det blev 4500 meter. För krasch, barn och långsamma simmare till trots, det är magiskt att simma i det salta vattnet när solen skiner och kroppen känns stark!

Lekdel till vänster, snabbsim i mitten och motion till höger. Är det inte vackert så säg!

Nöjd triathlet efter 4500 meter på drygt 95 minuter.

Kraschskadad triathlet. Även om det kanske inte syns så tydligt så var näsan svullen och har ett elakt rivsår över näsryggen.

Livets två stora frågor

Fråga nummer ett: När man har en låggolvsbuss med massa utrymme i mitten - plats för bland annat barnvagnar - varför får man inte ställa en liten, lätt racercykel där? Speciellt när det finns remmar och grejer att binda fast den med?

I väntan på bussen som vägrade ta med oss...

Igår cyklade jag hem till mina föräldrar som bor i Hallands inland. Eftersom jag bara skulle cykla drygt fem mil så pressade jag på ordentligt och var således helt slut i benen när jag kom fram. Efter lite lek med mina fina syskonbarn som var på besök var det dock dags att åka hem. Och planen var att ta bussen tillbaka till Halmstad.

Men när jag försökte kliva ombord på bussen kom chauffören utskuttandes och tog cykeln ifrån mig och ville sätta fast den på ett skraltigt cykelställ bak på bussen och binda fast den med ett snöre. Min fina racer! Jag gjorde stora ögon och blev först helt stum, men när han hade krängt fast den (åh, det riktigt skar i hjärtat på mig! Min pyttecykel med den lilla, lilla ramen hade han satt fast på ett ytterst märkligt sätt mellan sadelstolpen och bakgaffeln!) kom ett skräckslaget pip över mina läppar och jag tog isär snöret som han hade satt fast lite lagom löst kring ramen (sådär så cykeln skulle hoppa omkring på stället!) och lyfte skyndsamt ner min lilla pärla. Aldrig i livet att hon får åka bakom en jättebuss! Chauffören ryckte på axlarna och muttrade något om regler och paragrafer när jag försiktigt frågade om jag inte kunde få ta ombord cykeln ändå.

Jag fick helt sonika krypa till korset och ringa hem och be Johan hämta mig. Kände mig som världens töntigaste cyklist.

Fråga nummer två: Hur länge måste jag simträna innan det ser såhär vackert ut när jag simmar?



Jag är helt såld. Jag ägnade hela lunchen idag åt att kolla på klipp på olika simmare som ägnade sig åt "total immersion"-simning, en simteknik som tydligen är väldigt energisnål. Kroppen ser liksom mer "hel" ut på TI-simmarna, de svävar fram i vattnet i en sammanhållen rörelse. Ofta när jag simmar känner jag mig lite splittrad i två delar. Jag har ägnat mycket tanke åt överkroppen den senaste tiden, eftersom jag liksom vobblat fram i vattnet. Nu simmar jag rakare och mer effektivt och jag tycker att jag får ut mycket mer kraft i varje armtag. Men underkroppen är ett stort svart hål. Jag vet helt enkelt inte vad jag sysslar med med höfterna och benen.

När jag läser om TI hittar jag både motståndare och supportrar. Det är en skola, ett sätt att lära ut simning och framför allt till långdistanssimmare. Jag vet inte om det är något jag har nytta av, men när jag ser på klipp som det ovanför blir jag superpeppad på att förbättra min teknik. Jag vill också vara vackrast i bassängen!

Förresten, i förmiddags hade jag förmånen att få besök i min radiostudio av en av Sveriges mesta löpare - Ingmarie. På sin sköna, välbevarade halmstaddialekt berättade hon för mig och alla som ville lyssna om sitt liv som löpare. Otroligt inspirerande!

Simning är ju kul!

Med risk för att låta nyfrälst - fy satan vad det är roligt att simma när man fattar hur man ska göra! Och när det åtminstone går lite fort. Imorse tog det knappt 45 minuter att ta mig 2000 meter, och det är bra för att vara mig.

Det var bara det.

Afterswim. Och man kan ana pandaögonmärkena efter simglasögonen. Jag har lånat ett par Speedo speedsocket av en kompis för att testa om de är nåt för mig. Svårt att hitta rätt i hur hårt bandet ska vara spänt och då är det lätt hänt att man ser ut som en misshandlad panda efter simpasset.

En ormande kropp

Note to self: Att simma en gång i veckan är värdelöst. Då hinner jag glömma hur man gör mellan gångerna och det blir bara tråkigt. Att simma tre gånger i veckan däremot - då börjar vi snacka!

I Nissan i onsdags fick jag veta att jag simmar krokigt. Jag lägger i armarna i kors ovanför huvudet, liksom på fel sida "mittlinjen", och det gör att jag sicksackar mig fram och får kraften åt fel håll. Jag fick i uppdrag att tänka på att dels sträcka ut armarna och göra mig lång, och att överdriva nerslaget - att liksom lägga i armarna så att det känns som att jag har dem alldeles för långt ut. Då gör jag nämligen förmodligen rätt.

När jag får tips och råd om saker att förbättra blir jag numera inspirerad och peppad. Det fanns en tid i mitt liv då jag blev förbannad på alla besserwissrar omkring mig som ska rätta och peta, men nuförtiden har jag kommit ur tonårsfasen och insett att jag inte alltid vet bäst. Således suger jag i mig omgivningens kunskap som en dammsugare och gör mitt bästa för att förvalta mina nya lärdomar.

Inför morgonens simpass har jag studerat klippet nedanför, och om man slutar titta innan Colting ska göra sin avslutande analys där han är tvungen att förklara att han minsann simmat 4000 meter innan han hoppade ner i rännan så kominteochsägnåtomminteknikförrändusimmatlikalångtsomjag! så är det riktigt bra. Jag har stirrat på Mikael Berndtssons armar och försökte härma det hela i bassängen, och jobbat på att undvika att "orma mig fram" som Colting kallar det.

Och det gick bra!!!

Som en torped forsade jag fram, inte minsta lik en orm längre. Hoppas jag.

Mot strömmen

En klubbkompis som ska simma Vansbro i helgen lurade med mig ner i Nissan ikväll. Eller ja, jag tar väl varje tillfälle jag får att simma i öppet vatten när det är folk i närheten. Ensam vågar jag mig inte ut, jag behöver någon med livräddarkunskaper i närheten för att ens våga doppa tårna. Och det är inte alltid jag kan ställa Johan med ett kastspö på strandkanten (han muttrar något om att jag skrämmer fisken - jag förstår inte vad han menar!) och dessutom är det roligare när folk är i vattnet istället för ovanför och håller mig sällskap.

Hur som helst. Det är mycket vatten i Nissan, och det är strömt. Det kunde jag räkna ut bara genom att titta på vattnet medan jag pressade ner min solvarma kropp i våtdräkten. Men riktigt hur strömt fattade jag inte förrän vi hade simmat med strömmen en stund och skulle vända tillbaks. Hej vattenväggen! Och eftersom jag är mer lik en elefant än en fisk i vattnet så var det under mycket pustande och frustande jag paddlade mig tillbaks till utgångsläget. Och när jag väl tagit mig dit tyckte Daniel och Marie-Louise att det var en bra idé att simma dubbelt så långt medströms för att få dubbelt så långt motströms tillbaka. Där insåg jag mina begränsningar och tog samma sväng igen tillsammans med Caroline. Och tror du inte att strömmen hade tilltagit! Jag vet inte om den kan göra det i åar från en minut till en annan, men så kändes det i alla fall.

När vi till slut fick fast botten under fötterna efter andra varvet var jag helt slut. Jag har ingen aning om hur långt vi hade simmat (1000? 1200?) men det kändes som ett par varv runt jorden. Minst.

Efter lite tekniktips från Anders och Roger som stod på strandkanten och höll koll på oss kände jag mig färdig. Och jäkligt sugen på att simma mer. Här ska tekniktränas! Det duger inte att vara askass på att simma om man ska simma nästan 4000 meter i Kalmarsund om en dryg månad.

Simhjältarna! Marie-Louise, Caroline, jag och Daniel.

Flyt! Fart! Lycka!

Igår morse gjorde jag mitt hittills bästa simpass. Kroppen liksom svävade fram genom vattnet och jag hade så himla bra flyt att jag för en sekund började tänka att jag nog gillar att simma ändå. Det är ju lätt hänt att såna tankar dyker upp när det går bra...

Och flytet fortsatte även fram på kvällningen. I obarmhärtig värme och sol travade jag iväg bort till löparbanorna på Sannarps IP för att möta upp Susanne och ett gäng löpare som ville drillas i åttahundrametersintervaller. Passet var dessutom en del i Sommarlöparen i P4 Halland, en programserie som jag jobbar med på radion. Känns riktigt lyxigt att få träna under arbetstid!

Under uppjoggen snackade Susanne om skillnaden mellan banlöpare och landsvägslöpare, och framför allt om hur man kan jobba med löpsteget och springa högre upp på fotbladet när man vill snäppa upp hastigheten. Några löpskolningsövningar och stegringslopp senare stod vi redo på de röda löparbanorna.

6x800 meter var planen. Gruppen bestod av löpare med olika mycket vana och snabbhet i kroppen, vilket gjorde att jag och de andra som var lite snabbare kanske fick lite onödigt lång vila för att de lite "långsammare" skulle få tillräcklig vila, men det gjorde inte så mycket. Själv gick jag för övrigt ut för långsamt, jag tycker det är riktigt svårt att veta vilken fart det går att hålla när jag ska springa intervaller som är 600 meter eller längre. När jag märkte att jag återhämtade mig ruskigt fort efter första intervallen tryckte jag på mer och mer för varje repetition, och på de sista två låg jag under 4.00min/k-tempo utan några större problem. Kändes riktigt, riktigt bra! Och som vanligt när jag hänger på Sannarp så påminns jag om hur fruktansvärt roligt det är att springa banintervaller. Så, note to self - pallra dig iväg till löparbanorna lite oftare!

Kvällens kämpar! Susanne i rosa linne, tredje löpare från höger.

Mes-Therese stannar hemma

Idag skulle jag debuterat i öppetvattenloppsammanhang. En kilometer simning i havet i Varberg var det tänkt att jag skulle ägna mig åt i Varberg open water med start kl 16 i eftermiddag. Men jag sitter fortfarande hemma i Halmstad och känner mig opepp. Jag har fått olika rapporter om vattentemperaturen, trodde först att det inte var mer än 14 grader men Lina meddelade senast att det nog är 16. 16 är överkomligt. Jag skulle inte ha dött. Men inte ens den glada nyheten fick igång mig. Jag är så fruktansvärt osugen på att simma!

Det är dumt. Jag hade behövt tävlingen för träningens skull. Jag behöver vistas i vatten tillsammans med massa människor för att känna på hur det är att bli sparkad i huvudet.

Men nu får jag vänta till den 15 juli istället. Då blir det en halv ironman i Sövde. Fram till dess måste jag skärpa till mig med simningen. Den här veckan kommer jag bara hinna med ett kort simpass i bassäng och förmodligen inget i öppet vatten. Annars har det hittills gått ganska bra med min målsättning att simma ett pass i bassäng och ett i sjö eller hav varje vecka. Jag får ta igen det nästa vecka istället.

Sim-Therese.

Premiärträning i öppet vatten!

Efter morgonens löpintervaller tillsammans med klubben styrde jag, min våtdräkt och Johan iväg inåt Smålandsgränsen och landade i en liten vik i sjön Bolmen. Jag hade hoppats på sol och vindstilla väder, men fick regn och kraftig vind. Och när jag frågade efter vattentemperaturen så fick jag veta att den var tretton. Inte riktigt min bästa temperatur, så jag bestämde mig först för att hoppa över simningen och istället hänga med Johan som lånat kastspö och tänkte filosofera lite över ett par små abborrar resten av eftermiddagen.

Men alltså. När man sitter på en brygga och kikar ut över en vildsint sjö och det enda som händer är att ens kille som står tvärs över viken på en vassrugge slänger ut en spinnare lite godtyckligt med jämna mellanrum, då hittar man gärna på något annat. Kände således på vattnet och bestämde att det inte alls var tretton grader utan snarare femton. På med våtdräkt, mössa och glasögon och ut i sjön!

Och även om det inte blev några längre sträckor med crawl så blev det en nyttig teknikträning där jag fick kämpa mot vågorna och öva på att andas utan att drunkna. Och det krävdes en hel del styrka för att hålla kursen i vågorna.

Dagen avslutades med en ordentlig fiskmiddag på Tiraholms fisk i den lilla viken. Första gången jag provade gös, och andra gången jag åt ål. Riktigt gott!

Dagen började med ett roligt intervallpass i Simlångsdalen...

...och fortsatte med promenad och kantarellspaning i Tiraholm...

...sen fegade jag alltså först att ge mig ut i det här vattnet...

...men till slut tog jag mig samman...

...och det ångrade jag verkligen inte.

Är det nu det händer?

Är det nu jag kommer att lyssna på mig själv när jag säger att om man ska göra en IM måste man liksom träna simning åtminstone ibland?

Jag har gjort upp en plan. Två simpass i veckan. Kom igen, det ska jag väl ändå klara? Ett av dem i bassäng, ett utomhus. Med reservation för att jag kommer köra båda i bassäng de närmsta två veckorna, vafan, temperaturen i havet är tretton, jag tvivlar på att det är varmare i en enda av Hallands sjöar. Har du nån sjö åt mig med lagoma 18 grader så säg till!

Mitt stora problem är att jag älskar att cykla. Om jag inte sa åt mig själv på skarpen ibland skulle jag cykla dygnet runt. Det är inte hållbart när årets stora mål innehåller löpning och simning också.

Kollar man min träningsdagbok talar siffrorna sitt tydliga (och pinsamma!) språk. Jag har simmat tolv pass sedan årsskiftet. Herregud. Jag skäms.

Nu jädrar tar jag tag i det här. Och jag började redan på lunchen idag, med femtio minuter i den fantastiska havsvattenbassängen Brottet här i stan. På söndag har jag bestämt att det inte ska bli ösregn och att det inte ska vara iskallt. Då ska jag hitta en sjö. Det får vara hur jädra kallt det vill.

Förra sommaren simmade jag massor. Särskilt efter Stockholm marathon. Fantastisk alternativträning.

Simning med en olympier

Idag var en bra dag att välja att prova våtdräkt på. Nog för att jag kände mig som ett ufo som kröp ner i den tempererade bassängen klädd i neopren, men vafan. Efter några inledande hundra meter där det kändes som jag skulle strypas så vande jag mig någorlunda vid den instängda känslan och kunde njuta av att plaska omkring  i det ljusblå vattnet under en strålande sol. I alla fall ett par hundra meter i taget. Jag var tvungen att stanna och vila då och då, för värmen tröttade ut mig och jag svettades som en gris.

Och när jag stannade till lade jag märke till en simmare som inte betedde sig riktigt som alla andra. Jag hängde vid kanten och funderade över om det var någon slags teknikövning han pysslade med, för han använde bara ena armen. Men så kom han fram till min kortände och drack lite vatten. Och då såg jag. Jag simmade på samma bana som Christoffer Lindhe! Här snackar vi alltså om simmarkillen som sommaren 2006 när han var 17 år blev överkörd av ett tåg och förlorade båda benen och vänster arm, men som mirakulöst nog överlevde. Kanske tack vare sin vältränade simmarkropp och sin starka vinnarinstinkt.

Bild lånad från christofferlindhe.se

Två år efter olyckan tävlade han i Paralympics och kom fyra både i 100 meter och 200 meter frisim. Och nu väntar han på besked om han får åka på Paralympics i London i sommar.

Fånig som jag är vågade jag först inte säga hej, utan jag hängde kvar och väntade tills han kom tillbaka efter ytterligare två längder. Han måste tyckt att jag var helt sjuk som stirrade på honom sådär först. Nåja. Jag fick i alla fall tillfälle att berätta för honom att jag håller alla tummar och tår för att han finns med i den slutgiltiga trupp som offentliggörs den 25 juni.

Dagens outfit - våtdräkt

Solen skiner i Halmstad och det vankas simning idag. Undrar när jag simmade senast? Känns som att det var i mitt förra liv. Jag liksom klappade mig själv på axeln och lade mig nöjt på sofflocket efter prestationen att simma 2500 meter i sträck under ett pass. Det kändes liksom klappat och klart då. Klarar jag 2500 meter klarar jag allt, tänkte jag.

Fast sedan dess har jag tänkt om. Det är trots allt en god idé att träna det man vill bli någorlunda bra på. Och i veckan har jag dessutom blivit med våtdräkt som måste testas. Även det faktum att det vankas tävling på sprintdistans imorn spelar kanske in en aning i mitt plötsliga beslut att ställa in dagens cykling och istället promenera bort till simstadion för några vändor i femtiometersbassängen.

Ja, du läste rätt. Tävlingspremiär i triathlon i morgon. I Hindås. Alla som vill är välkomna att komma dit och titta på spektaklet. Kommer jag drunkna? Kommer jag hitta rätt cykel? Kommer jag hamna i straffboxen? Så många frågor, så få svar.

Nån sa förresten att det kan vara lämpligt med öronproppar när vattnet är kallt. Kallt vatten i trumhinnorna stör tydligen balanssinnet. Herrejesus. Jag har inga öronproppar. Det räcker liksom inte med att jag ska paddla omkring i vattnet klädd i ett korvskinn, jag kommer dessutom göra det uppochnerpåochbakåframvänd när jag inte vet var jag är nånstans eftersom jag förlorat balansen och allt det där.

Lördagsoutfiten. Jojjomen.

Hej från Plaskeby

Ikväll hade jag tänkt briljera. Cykelklubben Bure som jag har den äran att få träna med tänkte köra tuff backträning, och jag har ju upptäckt att det är uppför jag har min styrka som cyklist. Men så kom det skitväder och regn och ställde till det, så träningen blev inställd. Och eftersom jag inte är Ulf Lundell (tack gode gud) så tycker jag inte att inställd träning också är träning. Således hakade jag istället på Johan när han fick för sig att han skulle "åka och bada".

Här i Halmstad finns det två simhallar. En lite mindre, där jag brukar simma. Där är det typ aldrig nåt folk, oavsett när jag dyker upp. Det är nästan så jag blir sur om det råkar vara någon annan i crawlbanan när jag kommer dit, för det är ju min bana... Sen finns det den lite större, lite läskigare simhallen som hör till stans skrytbygge Halmstad arena. Där tränar SK Laxen typ hela tiden, och det är alltid racersnabba människor överallt. Så jag var inställd på att slåss om utrymmet, eller ja, i alla fall trängas lite.

Men nä. Medan plask- och lekområdet med alla rutschkanor var i princip breddfullt av påsklovslediga barn och deras hålögda föräldrar så ekade simbanorna tomma. Så jag plaskade glatt iväg. Fyrtiofem minuter och många bra längder senare hade mina träningsvärkande ben fått nog och jag gled istället ner i bubbelpoolen.

Jag brukar försöka tänka på olika saker när jag tränar simning själv. Idag hade jag lite extra fokus på bensparken. Och jag tyckte mig märka en liten, liten förändring. Utan att jag tog i märkbart mycket mer så kom jag snabbare framåt - det var som att jag hade hittat en lite bättre teknik. Simningen känns förvisso fortfarande som min svagaste gren, men jag är glad åt varje litet framsteg.

Vad är förresten grejen med simglasögon? Jag har provat flera stycken som varit ganska dyra, men inte gillat dem alls. Och så en dag glömde jag ta med mig ett par till simhallen och fick köpa ett par i kiosken för fyrtio spänn. Sitter som gjutna!

Jag är kär

Under mina tre år som springtokig har jag talat mig varm om alla underbara löpare som jag träffat och lärt känna. Som min fantastiska klubb SIF som jag tycker så mycket om att jag blir helt fånfnittrig när jag tänker på dem. Löpare är ett oerhört sympatiskt folk.

Ikväll har jag simmat med triathleter. Och frågan är om inte de är ännu härligare! Jag tror bannemig jag är kär. Om man nu kan vara det i ett gäng människor man aldrig träffat förut och knappt minns namnen på eftersom man i vanlig ordning var så fokuserad på att säga sitt eget namn rätt när man hälsade att man inte lyssnade på vad de andra sa...

Det jag är kär i är det oerhört stora hjärta och den öppna famn som jag möttes av. Jag sa typ "hej, jag vill bli triathlet och jag skulle vilja hänga lite med er ikväll" och de bara "shit, kul, hoppa ner i bassängen bara så ska vi lära dig allt vi kan!". Ungefär. Och trots att jag simmar som en padda som har svårt att få luft så var det ingen som skrattade. Vid varje vändning var det någon som gav mig något tips, alla var så himla uppmuntrande och hjälp, jag sitter här och blir helt känslosam. Men det är så jäkla vackert med prestigelösa människor som vill dela med sig av sin kunskap.

Efter passet snackade jag och en annan tjej som också var nybörjarsimmare om det där sympatiska, hjälpsamma draget hos individuella idrottare. Man kunde ju tro att det är i lagsporter man hittar lagkänsla och där folk tar hand om varandra, men min erfarenhet är att det är precis tvärtom. Jag har aldrig upplevt konkurrens och missunnsamhet bland löpare eller skidåkare till exempel. Alla hejar på varandra och det finns liksom inte att man blir hånad för att man är långsam eller sämre. Och det är något man inte kan låta bli att älska.

Några av alla mina underbara träningsvänner i SIF.

Som att sola solarium för att våga gå till stranden

Imorgon tänkte jag våga mig på att träna ihop med folk som faktiskt kan simma. Jag är nervös. För att råda bot på det har jag simmat lite idag. Jag inbillade mig att jag hade glömt allt och kände att nä, nu får jag nog se till att damma av det jag lärt mig och se till att bli lite bra. Annars vågar jag inte simma med triathleterna.

Så dumt.

Jag kände mig ungefär som de där människorna som aldrig vågar gå i kjol på sommaren eftersom de har så vita ben. Eller såna som solar solarium i tre månader innan sommaren kommer för att se brun och fräsch ut när solen tittar fram.

Poängen är ju att jag ska få tekniktips av triathleternas tränare, och att jag är där för att lära.

Förresten är det nästan galet vad jag längtar till efter Vasaloppet när min triathlonsatsning kan komma igång ordentligt. Jag har just läst igenom Halmstadtriathleternas träningskalender och de har så mycket roligt för sig att jag nästan önskar att vintern kunde vara över nu.

Fast bara nästan.

Ett superbra sätt att hitta motivationen

Det är lätt att glömma hur effektivt det är att bara koppla av hjärnan emellanåt. Erik, en av mina klubbkamrater, hade i all anspråkslöshet planerat en uppstart på skidsäsongen i form av ett miniträningsläger den här helgen, och i fredags bestämde jag mig för att haka på. Kollade på schemat och bestämde mig för att göra precis som Erik sa utan att knota. Var det tio intervaller stavlöpning/skidgång uppför en slalombacke så var det, liksom.

Nu, drygt sex träningstimmar senare, varav de flesta ren kvalitet, sitter jag helt nöjd på rumpan och bara längtar efter nästa träningspass. Vi har stavsprungit de där intervallerna uppför slalombacken, simmat 50-metersintervaller tills axlar och rumpa skrek om nåd, sprungit superpasset 4x4 minutersintervaller på 90-95 procent av max (fast med minimal löpträning de senaste veckorna bestämde jag mig för att lägga mig strax över tröskeln istället, kändes som en lagom uppstart...) och avslutningsvis kört långpass på rullskidorna. Eftersom jag är långsammast i världen fick jag köra mina dryga 36k alldeles ensam medan de andra rullade 56k i en hastighet som för mig är tävlingsfart, och jag ljuger om jag säger att det var lätt. Shit vad kroppen värkte efter alla mördande intervaller. Jag slet mig framåt och tyckte att hjulen rullade segare än vanligt. Stannade för en vätske- och bananpaus hemma hos löparvännerna Anette och Lasse som bor lägligt längs vägen, och bet sen ihop och plockade fram jävlaranammat för att klara sista 15 kilometrarna. När jag rullade in i stan var det knappt styrfart på mig, och jag vinglade till varenda gång jag behövde stanna för ett rödljus.

Men nu efteråt mår jag bättre än på länge. För att inte tala om hur bra jag mådde under alla träningspassen, kanske undantaget de sista femton kilometrarna på rullisarna då. Det är stor lycka att ha så många bra träningskompisar! Och när motivationen tryter är det verkligen super att låta någon annan bestämma och bara koppla bort den där rösten som säger "amen hallå jag är tröööööött låt mig sitta hemma och uggla", för väldigt ofta mår man bättre av att komma ut och slita häcken av sig på en löparbana.

Och ja just det, höften och rövblåmärket har gett vika. Det syns fortfarande som en osmickrande böld, men det går att springa. Jag är så nöjd! Nu jävlar är jag på gång igen!

Nästan hela gänget som inledde helgen i vår närmsta slalombacke. Liten, men naggande. :)

Tio intervaller uppför var det som gällde.

Jag har inte sprungit med stavar sedan förra hösten och blev verkligen helt slut.

Vi avslutade med att springa uppför i lag om fyra som samtidigt
försökte få med sig en fotboll upp till toppen.