måndag 30 november 2009

Det närmar sig!


Det kom ett brev. Plötsligt känns Vasan oerhört nära... Mindre än hundra dagar kvar!

söndag 29 november 2009

Den perfekta helgen

Om man kan prata om en perfekt helg så är det en sån jag har haft. Fredagen tillbringades i målarfärgsångorna i mitt och J:s nya hem, lördagen likaså, förutom några små besök på mer eller mindre sunkiga loppisar runt om i stan. Och idag har jag knappt hunnit kliva ur träningskläderna förrän det var dags att dra på sig nya.

Löpteknikförmiddagen var grym. Att få spendera drygt tre timmar med att riktigt få grotta ner sig i löpning och det perfekta (eller ja, det skonsammaste och mest effektiva) löpsteget är ju rena drömmen. Jag har trängsel i huvudet nu och kan inte riktigt berätta allt jag lärt mig. Det får bli en annan dag.

Efter 6k i skymningen där fokus låg på teknik och sedan en underbar timme bodybalance mår jag och min kropp som prinsessor och jag ser fram emot en ny vecka.

Löpteknikskola


Uppvärmningen är avklarad, nu väntar filmning. Jag är på pose-teknikskola!

torsdag 26 november 2009

Geggamojslöpning


Gegga utanpå, gegga inuti. Och skrynkelfötter.

Nog för att jag gillar regn, men ska det inte vara vinter nu? Man får kryssa mellan vattenpölar stora som världshav på Galgberget nuförtiden. Bredvid spåren är det uppsprungna stigar som inte är särskilt mycket bättre, geggiga och leriga. Har man otur blir det lerbad upp till anklarna. Men jag grät inte för det. Istället surade jag över ett smärtsamt håll i sidan som vägrade ge med sig. Det gick hur bra som helst att springa 8k som lite uppvärmning innan stavlöpningen med min underbara klubb, men så fort stavarna kom i händerna och vi skulle ge oss på fartleken, då bara knöt det sig. Högg till och jag fick svårt att andas. Och jag är inte den som är den, ge upp är liksom det sista jag vill göra. Men det här var så jävligt att jag tvingades gå för att kunna hämta andan. Så himla surt.

Och ikväll upptäckte jag dessutom en lite fånig sida hos mig själv: Jag vill inte att folk ska tro att jag är vek. Jag menar, om jag slutar springa, då kan ju de andra tro att jag inte orkar hänga med, vilken mardröm! Jag orkar visst! Jag är stark, cool och envis som fan. Jag ville liksom ropa så alla hörde att jag stannar nu för att jag har ONT, fatta!! så att det inte skulle bli några missförstånd.

Satans håll. Var kommer det ifrån?!

onsdag 25 november 2009

En sorts elefantiasis

Ibland känner man sig som en elefant. Jag skulle vara duktig bloggare och ta såna där spegelbilder på gymmet du vet, bilder där man ser sådär stark och snygg ut. Men jag såg ut som en elefant. Det måste varit nåt fel på spegeln. Eller så är jag en elefant.

Apropå det så blev det viktsnack på jobbet idag. Folk ska ägna de kommande veckorna åt att banta så att de går ner fem-sex kilo som de kan äta upp i jul. Jag fattar inte hur de tänker. Men go for it för fan om ni vill trasha ämnesomsättningen.

tisdag 24 november 2009

Be för att bli frisk?

Nu blev jag på lite bättre humör. Det blir så roligt när folk tänker så knasiga saker. "Attans då, jag fick visst cancer. Vad göra? Jo, jag ringer prästen och frågar om han inte kan be lite för mig. Det borde väl funka?!" Ursmart.

Men vem vet? Det kanske funkar att ringa prästen när man tycker att det går lite slött med träningen? "Hörru prällen, kan du inte be för att mina ben helt mirakulöst blir 4.10-ben som susar mig igenom nästa halvmara?"

Skitpass

Aldrig tidigare har väl någon varit så glad för en lagom böjd pinne. Det var pinnjäveln hårt fastklämd i min vänstra hand som såg till att jag kom runt femkilometarn någorlunda hel och hållen. Jag har ägnat eftermiddagen åt att förtränga dagens löppass, men det går inte. Jag är fortfarande sur.

Vad är dealen med att få håll utan anledning efter en kilometer? Och med att sen bli helt slut i benen efter två? Och med att när det gått tre kilometer vill inte pulsen vara med heller utan får värsta rusningen?

Min plan var att springa 10k i hyfsat tempo för att få någon slags uppfattning om vad som hänt med mig sedan sist jag sprang samma sträcka. Det var nämligen så länge sen sist att jag nästan glömt hur spåret såg ut. Men jag misslyckades kapitalt. Hållet släppte litegrann efter att jag hittat pinnen att hålla i, men benen var sega som sirap. Jävla skit.

måndag 23 november 2009

Det hänger på framfoten

Igår på Sannarps IP fick jag chansen att studera löpsteg. Jag kom ju fram från långlöpningen lite senare än de andra, så de var igång med intervallerna redan. Och det var såklart lika många löpstilar som personer på de där löpbanorna. Fascinerat studerade jag tränar-Eskil. Han har tränat på framfotslöpning ett bra tag, och han löper så himla snyggt! Det ser så lätt och graciöst ut.

Därför blev jag lite extra glad idag när jag såg vad som trillat ner i min mejllåda - en inbjudan till miniclinicen med Markus Stålbom på söndag! I tre timmar ska jag och nio andra personer få massa löptekniksteori till livs och vi ska få springa och bli filmade. Vi ska få våra löpsteg analyserade och få konkreta råd och övningar som ska hjälpa oss att förbättra vår teknik. När jag försökt experimentera med framfotslöpning har jag genast känt skillnad i löpkänslan och i hur mycket snabbare man kommer framåt vid samma nivå av ansträning. Så att få lära sig tekniken från grunden samtidigt som någon talar om när man gör rätt kommer bli grymt!

Förgiftningsvarning



Jag är inget fan av energidrycker. Och jag blir inte särskilt förvånad av att Livsmedelsverket vill titta närmare på den nya drycken Cocaine. Drycken innehåller 1120 mg koffein per liter, och det finns inte ens en varningstext på burken! Att dricka en burk är som att hälla i sig tre koppar kaffe. Mums?

söndag 22 november 2009

"Underbart väder, det regnar ju bara litegrann!"


Ibland känner jag mig som världens lyckligaste person. Just nu är ett sånt tillfälle. Jag har fått i mig lite mat efter förmiddagens äventyr, och sitter här och bara pustar ut och känner mig så vansinnigt tacksam.

Vi möttes i duggregnet, jag och ett tiotal andra löpare med väldigt olika erfarenheter av distans och fart. Jag ställde in mig rätt fort på att hamna längst bak i den lilla klungan som skulle ta sig de nästan två milen från vår IP ute i skogen till löparbanorna på Sannarp. Eskil och Erik var förstås värst och skulle springa med stavarna hela vägen medan ultra-Anders och ultra-Rikard knotade på i rätt humant tempo. Jag hamnade på efterkälken tillsammans med Kenny som berättade för mig om Swiss Alpine Marathon, och om den femton kilometer långa backen i början. Nästa gång han springer hade han räknat ut att det var där han skulle knapra placeringar.

Tätklungan vände och mötte upp oss, och jag fick sällskap av Erik en stund. Alltid lika trevligt att hänga med honom och jämföra träningsupplägg och tider. Sen anslöt ultrisarna och jag fick en timmes ren löparmagi till livs. Vi diskuterade lopp, drömmar, hur det känns att uppnå sina mål, hur första milen kändes och hur vackert det är när man inser att det går att göra saker man trodde var omöjligt. Ingen av dem har sprungit särskilt länge, Anders nåt år och Rikard lite längre. Och nu siktar de på nåt lopp i Frankrike, men för att komma dit måste de samla poäng på nåt sätt för att kvalificera sig. Så först är det TEC som gäller. Och förstås 6-timmars i Skövde i mars. Och de bjöd med mig!! Så kanske, kanske att jag lägger ner det där med marasatsningen för att se vad jag kan prestera på några 6-timmarslopp under 2010 istället.

Efter knappt två timmar landade jag och Rikard på Sannarps IP där de andra redan hade samlats och ägnade sig åt några 4-minutersintervaller. Så efter lite energipåfyllning var det ju bara att haka på.

Skönaste kommentaren förresten när vi sprang genom skogen längs den gamla banvallen och hoppade mellan vattenpölarna:

"Vilken underbart väder vi har! Det regnar ju bara litegrann!"

Som på julafton

Har just ätit frukost. Jag känner mig som den enda i hela världen som är vaken, och jag är full av förväntan. Ungefär som på julafton.

Om trekvart kommer klubbens underbara fixarkvinna och hämtar mig för avfärd mot Simlångsdalen. Klockan nio står vi sen på IP, uppklädda till öronen i våra löparoutfits, och ger oss i kast med de 18-20k som vägen mellan Simlångsdalen och Halmstad bjuder på. Jag ska få springa långpass med ett helt gäng andra människor! En helt ny upplevelse för mig.

Eskil har dock skrivit aningens kryptiska grejer på hemsidan om vad vi ska göra när vi kommer fram till Halmstad. "Vi samlas på Sannarp där vi ska hålla till." Hålla till? Jag fruktar att han har nåt djävulskap på gång.

lördag 21 november 2009

Långpass var tredje vecka?!



Sitter och läser i senaste Runner's world (och måste förresten hålla med Träningsglädje om att omslaget är underbart!) och har fastnat lite i artikeln om hur mycket vi ska träna i vinter. "Vad är lagom?" typ. Och artikelförfattaren vill inte att jag (dvs någon med min skrala löpbakgrund) ska springa långpass varje vecka. Han vill att jag ska göra det som mest var tredje vecka! What!? Hur ska jag kunna bli ultralöpare då...?!

Nä, men ärligt talat. Det är förmodligen inte mig den där artikeln vänder sig till. Och det står ju rätt tydligt uppstaplat också att de där mängderna artikelförfattaren talar om gäller för löpare med olika erfarenhet som siktar på bra tider på 10k, halvmara eller mara (de två senare är väl förstås vad jag har i siktet för den närmsta framtiden, men mest som delmål på vägen mot ultrisen i mig...). Men jag blev ändå lite förvånad. Långpassen som ju är det skönaste med löpningen! Men så är jag ju en rookie på det här också. Man kanske sliter mer på kroppen med 2,5-timmars löppass än man gör med 5x1000m eller 10x400m eller vilka intervaller eller strax under mjölksyraträning som man nu ägnar sig åt.

Hjälp mig, hur ofta kan man ägna sig åt att springa långt och länge?

fredag 20 november 2009

Djupa vatten, höga broar och svindel


Slottsmöllebron under dagtid förra hösten

Jag har varit ute på en lite kämpig löprunda. 6k runt Frennarp och Slottsmöllan. Lite känningar i vaderna och en allmänt olustig känsla i benen. Och dessutom, när jag passerade över Nissan på den vackra stenbron vid Slottsmöllan så höll jag på att yrsla omkull. Jag fick svindel! Hur många gånger har jag inte sprungit eller gått över den där bron, hängt över räckena och stirrat ner i forsen utan minsta tillstymmelse till yrselkänslor? Men ikväll alltså... Vattnet såg så oroväckande mörkt ut, så djupt och så sväljande liksom. Som om det räckte att titta ner i det så skulle man drunkna.

Yrselkänslorna avtog så fort jag stapplade av bron och in i säkerhet i gödsellukten runt de gamla fabriksbyggnaderna på Slottsmöllan, men ett litet, litet illamående dröjde sig kvar en bra stund.

Helskumt.

Renare än såhär lär det aldrig bli

Det är nåt speciellt med torsdagkvällarnaSannarpsbadet. I alla fall vill de gärna tro det själva på det där badpalatset (eller snarare badskrubb om du frågar mig, själva kallar de det för "en badares festplats"...). Vi skulle på aftonbad, jag och Johan. Stämningsfull musik, dämpad belysning, levande ljus och bara vuxna. Låter som rena drömmen.

Tyvärr stämde verkligheten inte riktigt med dikten. Eller ja, allt det där ovannämnda fanns ju, men jag kände mig lite som en ansjovis. Det var proppfullt i den enda bubbelpoolen och det var kallt i det så kallade äventyrsbadet. Och det var sån ljudnivå att det kändes som att jag satt på bussen på väg hem från skolan på mellanstadiet. Men jag hade 22 sköna längder i motionsbassängen i alla fall!

Och så var det ju det där med kanelbastun. Där fick jag valuta för mina femtio spänn. På varje hel- och halvslag dök det upp en tjej i bastun med en trähink och ett tygstycke i händerna. I hinken fanns vatten spetsat med olika slags oljor som skulle vara välgörande på olika sätt. Kanelbladen ska till exempel verka stärkande och värmande, och dessutom göra en på gott humör. Jag vet inte det jag, men det var hur som helst hur skönt och rogivande som helst när tjejen började hälla på vattnet på stenarna och vifta runt ångan i bastun. Det här gjordes dessutom under total tystnad. Bara det kändes som en helt underbar liten gåva - tio minuters lugn där mina öron inte behövde registrera något som helst ljud annat än fräsandet från stenarna.

Passade väl dessutom alldeles utmärkt att bege sig till simhallen såhär en dryg månad innan jul och bli ordentligt rengjord...

torsdag 19 november 2009

Kanelbastu!


Jag har sprungit färdigt. Tränar-Eskil ville plåga livet ur oss och lyckades nästan. Nu tänker jag belöna mig själv med lite återhämtningssimning och bastu. Kanelbastu!

Ny strid?


Okej. Nu är det dags då. Jag ska sparka lite liv i den här kvällen. Det är dags att ta revansch för gårdagens rätt kassa träningspass. Eller nä, det som det handlar om är att jag ska ut och springa röven av mina stavar. Och av mina fellow skidklubbskamrater.

Och för övrigt längtar jag efter snö. Massvis med snö.

onsdag 18 november 2009

Jag ångrar mig!

Jag har farit med osanning. Jag tycker inte alls om träningsvärk. Jag tycker till och med illa om träningsvärk. I alla fall när den eskalerar och gör livet stört omöjligt att leva. Det är väl ändå en sak att knappt kunna gå nerför trappor för då hjälper ju ändå tyngdlagen en på traven, men det är en helt annan grej att inte kunna gå uppför trapporna. Då vill kroppen gärna ställa sig innanför porten och tjura tills värken ger sig av.

Nåja. Jag försökte göra nåt konstruktivt åt det hela genom att ro lite på gymmet (vilket väl förmodligen bara kommer leda till att jag får mer träningsvärk, men i skuldrorna istället för i benen) och sen gå på bodybalance. En stel pinne som grinade lite illa var vad som mötte mig i spegeln när jag stirrade på mig själv. Bad training day, kan man väl säga.

Men imorn! Ny tid, ny strid.

Magträning och ett längre liv

Av egentligen rätt okänd anledning har jag de senaste tio minuterna brutit ut i okontrollerade skrattanfall. Sådär så att mina skrivbordsgrannar tittat på mig nyfiket och liksom velat vara med på skrattfesten. Problemet är bara att det inte finns så mycket att vara med på. Jag har usel humor idag. Men jag kommer leva länge, förmodligen ända tills jag dör, och jag har dessutom fått ett gratis magträningspass.

Det började med Alex Schulman, en gammal klassiker:



Och sen tittade jag in hos Rosenblom och fick dagens dos av konspirationsteorier. Och när jag sen skulle förklara för kollegorna varför det var så roligt att HUI utsett spikmattan till årets julklapp samtidigt som Christer Björkman lurar in Salem al Fakir som joker i Melodifestivalen så tappade jag bort mig och började gråta. Av skratt.

Jag vet inte ens vad i det här som var roligt.

Ajaj...

Kan man verkligen få träningsvärk av inte ens tio minuter löpskolningsövningar? Telemarkshoppen var bannemig inte att leka med. Eller var det den där snabbdistansen (som jag i ärlighetens namn måste uppvärdera lite - jag sprang ju för tusan assnabbt med tanke på hur backig den där slingan är)? Mina hamstrings är i alla fall helt ömma. Och det är jääävligt skönt. Förrförra veckan på fredagen kunde jag knappt gå nerför trappor efter torsdagens stavlöpningspass med skidklubben och jag njöööööt. Jag älskar träningsvärk! Jag tar det som ett tecken på att jag stört kroppen lite ur dens vanliga små spår som den tycker om att rulla i, och att träningen faktiskt ger effekt. På ett nytt sätt.

tisdag 17 november 2009

15 899 personer...

...kommer stå tillsammans med mig på startlinjen i Sälen den 7 mars. Vasaloppet är fulltecknat! Och den 27 november är det bara hundra dagar kvar. Ojoj.

Ge mig järn!!

Alltså, jag for runt några varv på Galgberget tidigare ikväll. Sprang inte särskilt fort ens, trots att jag försökte få till ett snabbdistanspass. Men hujedamig vad min kropp kändes matt efteråt. Jag håller blodgivningen som misstänkt, och det faktum att alla järntabletter som de vill pracka på en på sjukhuset alltid är helt omöjliga att få i sig eftersom de gör att jag får paniskt ont i magen.

Så, för att råda bot på det, eller i alla fall för att göra ett försök att rätta till järnnivån, har jag nu provat Mikkans spenatsoppa med wasabi. Och jävlars vilken grej! Supergott. Hade inga morötter hemma och funderade på att hiva i lite rivna rödbetor, men hejdade mig vid tanken på hur märkligt det skulle kunna se ut. Och bara för att jag känner mig på ett alldeles strålande sopphumör så tänker jag bjuda på mitt favoritsopprecept:


Magisk rödbetssoppa
(ca 4 port)

Börja med att göra chilipasta:

2 citrongrässtjalkar
2 vitlöksklyftor
1-2 chilifrukter, utan frön
1 lime eller citron, enbart juicen
5 cm färsk, skalad ingefära

Tryck ner allt i någon liten bunke och kör hårt med handmixern!

Nu kan du fortsätta med resten av soppan:

2-4 charlottenlökar (eller en vanlig lök)
1 msk kummin
500 g kokta rödbetor, hackade
600 ml buljong
400 ml kokosmjölk
svartpeppar
lite salt

Stek löken i olja nån minut. Lägg i kummin och chilipastan. I med rödbetorna och härja runt i 2 minuter. Häll i buljongen, puttra i 7-8 minuter. Precis innan du vill äta soppan, mixa och ha i kokosmjölken.

Servera med yoghurt blandad med hackad gurka, färsk koriander och färsk mynta.


Värsta grymma soppan som smakar så otroligt mycket att man får äta långsamt för att hinna med att känna allt!

Jul!


Den här synen mötte mig på väg till jobbet imorse. Jag börjar få julkänslor!

måndag 16 november 2009

Inte världens smartaste...


Jag sprang aslångt igår. Jag känner mig stressad. Jag har inte ätit nåt sen frukosten klockan halv sex. Och jag trodde det skulle gå att lämna blod utan problem. Yeah right. Höll på att svimma och fick sitta med en sköterska bredvid mig tills jag fick tillbaka färgen i ansiktet.

söndag 15 november 2009

En spinnande liten krigare


Nog kom jag hem. Till slut. Kände mig som ett kylskåp som någon var ute och rastade, och hade det egentligen bara lugnt och skönt i nedförsbackarna. Lite märkligt. Långpass brukar för mig betyda rätt vilsam löpning. Men jag försökte råda bot på det hela genom att sänka farten och dessutom lägga in tre-fyra gångpauser. De satt som ett smäck, särskilt tillsammans med lite vatten och nån gång en liten Dextrosol. Pigg som en liten ettrig mus kom jag som vanligt helt fel och hamnade bakom travbanan och hade ingen aning om hur jag skulle ta mig därifrån. Men som tur är har jag lite känsla för vädersträck och sprang i alla fall någorlunda åt rätt håll. Och hem kom jag. Sen var det bara att byta de regnblöta springkläderna mot mjuka, sköna yogakläder och cykla iväg till TK för veckans skönaste bodybalance. Och jag vet inte om det var klokt eller inte efter 23k. Jag kunde inte riktigt ta ut rörelserna under passet, men å andra sidan sitter jag här nu och känner mig som värsta skitstarka krigaren och spinner som en katt eftersom mina ben mår som prinsessor.

Och en annan sak; jag upptäckte att lite vanliga avslappningsmantran funkar bra när löpningen inte riktigt fungerar. Att tänka eller faktiskt till och med säga högt "jag andas in, jag andas ut" i takt med andningen gör att det går lättare. Man måste andas lite långsammare och regelbundet, och man flyttar fokus från allt som är jobbigt.

Paus i regnlöpningen


Vägarna är helt öde. Jag har vattenpaus sisådär 8k utanför Halmstad. 15k to go!

lördag 14 november 2009

Utebliven mastodontlöpning

Jag önskar så att jag hade orkat med att springa 20k idag. Och att jag hade kunnat vara med på massa löpskolning. Men jag får erkänna mig besegrad av en envis jävla snuva. Så himla störigt. Men det går fan inte att springa när huvudet är gröt och benen är gele. Så istället sitter jag här och spanar efter det bästa bredbandet. Jag är så fruktansvärt uttråkad!! Jag hade faktiskt inte gjort något hellre än varit med skridskosprungit, telemarkshoppat och mångstegat. Och hälkickat, tålöpt och övat på fotisättning och höfthållning. Jag hade med glädje gjort tusentals koordinationslopp och ägnat mig åt att finslipa min backteknik.

Men å andra sidan - jag är väldigt nöjd med att jag numera lyssnar på min kropp. Bara så sent som förra hösten hade jag inte ens tänkt tanken att hoppa över träningen för att jag kände mig sjuk. Det skulle tränas dygnet runt och det skulle tränas hårt och allt som kunde tolkas som svaghet skulle ignoreras. Jag mådde inte särskilt bra då.

fredag 13 november 2009

Över bron till nya kvarter


Jag är mästaren i slöhet på fredagar. Kommer ingen vart utan hittar hela tiden på mystiska smågrejer att sysselsätta mig med så att tiden bara flyger iväg. Men sent omsider kom jag ut på en yttepytte löprunda. Jag hade bara sisådär 40 minuter på mig, så det fick bli lite improvisationslöpning. Så jag passade på att utforska mina nya kvarter! Som första steg fick jag ta mig över Nissan. Jag kommer nämligen hamna på "rätt" sida ån i december. Det finns liksom nån slags regel i den här stan om att de som bor på västra sidan är lite "finare". På östra sidan bor man bara om man måste. Det är dock okej att bo på östra sidan om man bor väster om järnvägen. Har man däremot också hamnat öster om rälsen, ja då är det kört. Socialt stigma och hela den biten. Jag skiter givetvis högaktningsfullt i alla såna där idéer, men det är lite komiskt att konstatera att jag för en gångs skull liksom hamnat "rätt".

Jag sparde benen lite i löpningen och tassade mest omkring. Jag har nämligen storslagna planer för i morgon. Jag hoppas på att kunna hänga med på lite löpskolning med min underbara klubb, men det hänger på att jag kan ta mig två mil nordöst om Halmstad. Och jag har ingen bil. Däremot har jag två löpglada fötter! Så jag tänkte mig ett litet långpass dit, sen vila en stund och sen lite löpskolning. Men jag ska tänka nåt varv till och se om jag verkligen tycker att det är en sån bra idé.

Nu ska jag dricka champagne och fira att livet är fantastiskt.

torsdag 12 november 2009

Oh lord, bring me those hills!

Nu känner jag mig sådär frikyrklig igen, men jag bara måste: Jag älskar backintervaller!

Klockan slog sex, vi var en tapper liten stavlöparskara som samlats vid utsiktstornet på Galgberget. Någon småhuttrade, en annan pratade om Linux och datorer. Till slut sa tränar-Eskil: "Jag tänkte vi skulle köra lite vanliga hederliga backintervaller idag". Knorr, knorr hördes till höger och vänster, och så mitt i allt - ett gällt "JA!". Och det var förstås jag.

Mina utvilade små ben hade redan under uppvärmningsjoggen innan träningen talat till mig om intervaller, backar, stegringslopp och andra härligheter. Nästan bett om det. Och nu skulle det ske! Försiktiga intervaller i första backen: "Håll er på 60 procent under de tre första repetitionerna, tänk på att ni inte är ordentligt uppvärmda ännu!" var ordern från Eskil. Sen skulle vi öka. 10 uppförslöpor senare darrade benen en aning. Men ingen rast, ingen ro. Nya utmaningar! En löpskolningsövning jag aldrig testat, mångsteg. Med stavarna i händerna liksom flög man fram! Eller åtminstone de första tio stegen... Eskil vill att vi ska sväva när vi springer. Det säger han när vi ägnar oss åt sprättstavgången också. "Nu svääävar vi, häng i luften!". Det låter så vackert, men ärligt talat, jag svävar lika mycket som ett kylskåp känner jag ibland.

Och sen då? Jo, sen kom monsterbacken. Åtta varv, "...och på de sista tre springer ni på 100 procent!" Sagt och gjort, och där kom mjölksyran. Stapplade upp sista metrarna och skickade mördarblicken i ryggen på Eskil när han sen gav order om stavgång med djupa, långa steg.

Tredje backen var brant, men kort. Lätt som en plätt, tänkte jag, tills jag hörde att här skulle vi ägna oss åt sidsteg och sprättstavgång. De där sidoskutten är verkligen en killer, jag tror faktiskt mina ben dog där en stund.

Och sen då? Visst kunde man tro att det var slut här? Nä, innan de sista femhundra meterna med stegvis ökande tempo så ville Eskil att vi skulle köra kortintervaller. 40/10 gånger fyra. OMFG.

Jag brukar jogga hem efter torsdagsträningarna, men idag var mina ben så krossade att jag lite smått generat bad om skjuts. Och då handlar det om knappt 2k...

Men...man måste älska de där backarna!

Oh what a night!



På väg hem till Johan för att hämta ett par springstavar som är någorlunda anpassade till min längd. För ikväll blir det träning för första gången på en vecka! Men innan dess ska jag hinna med att vara med och rigga för morgondagens musikgäst i Radio Halland. (Lisa Pedersen heter hon, och har du ett öra över imorn strax efter åtta så lyssna! Helt fantastiskt!) En kväll full av roligheter, kan det bli bättre?

Som en dröm!

Det här är ingen jävla inredningsblogg. Men jag kan inte låta bli att fundera över hyllor, målarfärg och köksstolar. Vi har nämligen fått en lägenhet!! En underbart vacker liten pärla precis vid foten av Galgberget och femhundra meter från jobbet. Så från och med mitten på december kan jag nästan hoppa på Snorkkis run commuting-grej, eller ja, jag måste ju stanna till hemma och duscha först efter några varv på berget, men det blir ju nästan i alla fall.

Fatta! Den är så fin att jag nästan tror att det är en dröm. Högt i tak, djupa fönster, stavparkett, klädkammare, dubbeldörrar och egen trädgård!

onsdag 11 november 2009

Marathon och målsättningar

Jag väntar ut halsontet och håller tummarna för att det bara var en liten sån där kullerbytta som kroppen ibland gör för att störa ordningen och jävlas lite. I så fall är allt säkert tillbaks till normalt i morgon igen.

Har spenderat dagen med att fundera över mål och mening. För tillfället känner jag mig mer som 19 år än 26, det finns liksom ingen styrsel och ordning. Jag har lite drygt sju månader framför mig av trygghet, efter det väntar avgrunden, eller kanske äventyret beroende på hur man väljer att se det. Sju månader med säker anställning, sen är jag i fritt fall eller bara fri. Jag försöker välja det senare i båda fallen. Och det passar rätt bra att ägna årets tråkigaste och hemskaste månad åt att fundera över vad jag tycker bör ske efter de där sju månaderna.

Och medan jag promenerade längs Themsen i helgen slog det mig att det kanske är så att jag ska skaffa mig ett ordentligt jävla mål med min löpning också. Som London marathon. Har funderat lite på var jag ska göra maradebut. Kommer förmodligen inte bli Stockholm 2010 eftersom det är så tätt inpå Göteborgsvarvet, och frågan är om det ens är realistiskt med en mara överhuvudtaget 2010. Så då får jag väl sikta på 2011. Men vilken mara ska det bli? Har hört fina saker om Berlin till exempel. London vore fint, men är väl omöjligt att debutera på eftersom det är så många som slåss om platserna. Så, vad säger ni? Var ska jag springa 42 kilometer 2011?

tisdag 10 november 2009

Bra och dåliga saker

Dåligt med att åka iväg: Att jag typ alltid tycks bli lite sjuk efteråt. Särskilt när jag promenerat omkring mitt i nätterna i tunna strumpbyxor och dansnersvettad klänning. Jag har ont i halsen!!

...men å andra sidan, de bra sakerna är så många att jag inte ens orkar lista dem. Så då kanske ett litet halsont kan vara värt det.

There and back again


Den rosa renen

Man måste älska London. Särskilt när man har sin allra bästa vän där. Men det blev inga halvdöda soldater i söndags. Vi råkade sova lite för länge och missade hela blomceremonin, drottningen och veteranerna. Vilket jag väl såhär i efterhand inte är sådär jätteledsen över. Jag fick istället gå på British museum och kolla på alla mumier och statyer som britterna snott från Egypten, och förstås på The Elgin Marbles som earl Elgin roffade åt sig på 1800-talet. Dessutom hittade jag en rosa ren på Carnaby street efter att jag snurrat runt och suktat efter alla vackra tygprints på Liberty.


Skateboardkyrkogården under Millenium bridge


En av alla märkliga figuriner och statyer vi hittade


Archway, Highgate

Jag känner det som att jag kommit hem tusen upplevelser rikare, och med sån inspiration och lust att skapa massa grejer. Nu gäller det bara att hålla fast vid den känslan och göra något av det innan mörkret kryper sig tillbaka in i huvudet igen.

lördag 7 november 2009

Just so you know...

...London ar underbart! Jag har bara sett nya saker idag, trots att London ar den stad jag varit mest i. Skateboardkyrkogardar, wobbliga broar, enorma sfinxer, lustiga utsmyckningar overallt och ol pa munkpubar. Ikvall ska vi pa burleskklubb, imorn ska vi kolla pa halvdoda man som paraderar. Me like.

fredag 6 november 2009

Hoppsan...


Med tanke på föregående inlägg kanske det borde vara en kasse från en annan affär som hänger på styret. Men vem kan motstå ett par schyssta vintertights med superdupermegarabatt?

Klädbekymmer

Jag åker till London ikväll. Och igår försökte jag packa. Det gick inte alls. Det kändes plötsligt som att jag inte har en endaste liten trasa att ta på mig. Jag kan ju inte packa ner mina tights och underställströjor precis, för jag ska inte ta ett enda löpsteg under helgen utan istället ägna mig åt att dansa i skyhöga klackar tillsammans med min bästa vän som blev Londonbo för ett par år sedan. Men när jag öppnar garderoben är allt jag ser tråk, tråk, tråk. Jag har liksom varit helt ointresserad av andra kläder än såna jag tränar i på den senaste tiden. Men jag får väl helt enkelt råda bot på det på Carnaby street och Brick lane. Och om jag känner mig riktigt rik och sugen på att använda symaskinen igen så får jag väl gå loss på Liberty.

Varför kan man inte alltid få gå klädd i träningskläder?

torsdag 5 november 2009

Ett skepp kommer lastat...


...med Dobsom! Min R-90 har anlänt. Och ikväll ska vi på premiärtur tillsammans med brandmännen.

onsdag 4 november 2009

Dom kallar det snö

Hela dagen idag har jag hört om det. Kollegor har snackat, jag har överhört konversationer på stan och våra radiometerologer på SMHI har gått i spinn. Lås in barnen! Bomma igen dörrarna! Byt däcken! Snön kommer! Det är nästan så man blir lite full i skratt.

Jag fattar faktiskt inte vad det är med sydsverige och snön, och då är jag inte ens norrlänning. I Göteborg är det som alla vet helt omöjligt att vistas under den mörka delen av året, för är det inte ett löv som har lagt sig i spårvagnsväxlen och stoppar all trafik i två timmar så är det ett millimetertjockt snölager som lamslår hela stan. Och jag undrar om det inte är lite samma tendens i Halmstad. Man talar om snön som en farsot, en tsunami som snart är över oss.

Så håll i er nu: Jag har sett den - snön! Den finns på Galgberget! Även om man kanske egentligen bör kalla den för snöblandat regn, och kanske knappt det. Men det är lika bra att ropa på vargen i förväg för att vara på den säkra sidan.

För övrigt så har jag sprungit mitt första långpass sedan innan min förkylning idag. 16 tjusiga kilometrar i ett jämnt och bra tempo. Johan gjorde mig sällskap under en tredjedel och fortsatte sen springa själv. Om han springer lika långt som han påstod att han skulle göra så har jag därmed lockat med honom på ett långpass av mastodontkaraktär enligt hans mått.

Snöiga planer!


Nyårssovplatser?

Om allt går som vi vill så tillbringas nyåret i skidspåren i närheten av norska gränsen! I can't wait! Det känns som att jag tänker på snö dygnet runt nuförtiden. Kan inte koncentrera mig på nåt annat.

tisdag 3 november 2009

Pulstoppar och monster

De där backarna alltså. Man måste bara älska dem! Jag pulstoppade på 196 igår. Har aldrig kommit så högt nånsin, och det var dessutom utan att känna mig på gränsen till spyfärdig och död. Var sjutton kan min maxpuls finnas nånstans?

Fast den roligaste pulsnoteringen var inte så hög, utan landade nånstans runt 180. Och inträffade under en joggvila efter tionde backen.

Såhär ungefär: Det var väldigt mörkt på Galgberget igår. Även om jag gillar konceptet med elljusspår så har jag några synpunkter. Till exempel undrar jag över varför någon ställt en iskallt vitlysande lykta i höjd med militärhögskolan. Och till den här berättelsen hör förresten att jag efter nionde backen noterade ett gäng halloweenmojänger i träden runt spåret, såg ut som om några barn roat sig med att hänga upp spökliknande teckningar eller nåt. Så jag tänkte att alla märkliga skuggor och alla konstiga saker som rörde sig i träden var verk av halloweeniga barn. Tills jag närmade mig militärhögskolan. I det vita skenet från den där konstiga lyktstolpen stod ett monster. Tre meter högt och invirat i mossa. Med armarna i kors och plirande, ondskefulla ögon (trodde jag mig se i alla fall). Hjärtat hoppade till och började skena, jag skrek till helt ofrivilligt och hoppade nästan av stigen. Men så klarnade blicken, och jag såg att monstret under sängen inte var något monster, utan en militär. Så klart. I full mundering, med en ryggsäck så stor att den höll på att välta omkull honom. Plötsligt hörde jag den rädda lilla flickan inom mig skrika med gäll röst "du ser skitläskig ut!". Den vuxna kvinnan inom mig skämdes sedan med ens när monstermilitären med mild och tunn röst sa "jag ber så hemskt mycket om ursäkt". Stackarn. Kan inte vara särskilt roligt att bli utskälld av en löpare med nerverna utanpå.

måndag 2 november 2009

De små, små sakerna

Jag hittade ett par nya, eller snarare oanvända, löparstrumpor längst in i garderoben. Nya, fina, osmutsiga, osvettiga, osöndertvättade och helt lena och sköna runt mina fötter. Och på väg hem från jobbet när jag började planera kvällens löprunda (det blir backar på Galgberget för övrigt) så började mina fingrar frysa, som för att påminna mig om vilket helvete det var att springa i ett par plusgrader igår. Mina vanligtvis iskalla fingrar höll på att dö och trilla av. Så det blev ett par nödvändiga funktionsvantar till mina klena fingrar. Därmed är min höstlöpningsoutfit i stort sett komplett. Funktion från topp till tå, från löparmössan via Craftunderställströjan, vantarna och favvotightsen till nya strumporna. Man kanske kan springa utan allt det här, men för mig är det de små, små sakerna som gör mödan värd. Jag kanske skulle ha ett bra backpass utan mina vantar och strumpor, men med dem kommer jag ha ett fantastiskt!

söndag 1 november 2009

Den vilda jakten på endorfinerna

Det är alltid en bra idé att springa, i alla fall så länge man inte är sjuk. Även när man känner sig lika orörlig som en sjökö som ligger och smälter maten är det en bra idé att springa. Till och med när man är så trött så det känns som om huvudet är gele och man glömt bort vad man själv heter är det en bra idé att springa. För så fort första löpsteget slår i marken händer det något i kroppen. Det kommer som en våg av sprakande små molekyler som ilar fram genom blodådrorna, ut i minsta lilla skrymsle av kroppen. Endorfinerna har vaknat! På något märkligt sätt så blir energinivån alltid högre efter ett löppass jämfört med före.

Och gudarna ska veta att jag behövde lite energi efter den här helgen. Jag vet inte vad jag har gjort på nätterna, men det känns som om jag inte har sovit en blund i alla fall. För övrigt är det efter såna helger som söndagens bodybalance blir extra vackert och extra känslosamt. Under U2:s Magnificent när hela klassen stod i stiliga krigaren II blev jag helt tårögd. Det är så jävla snyggt med alla yogapositioner!