Jävligt jobbig påskhelg!

Såhär de sista skälvande timmarna av påskhelgen så har jag ägnat mig åt att bli totalt slut. Jag har gjort comeback på gymmet efter alldeles för lång tid av äschstyrketränakanmangöranånannangång-tänk. Och det som fick mig dit var Saras påskutmaning Jävligt jobbig påskhelg.

20 spänsthopp (under barmarksträningen inför skidsäsongen kallar vi dem skridskohopp)
20 dynamiska plankor (gå från att stå på armbågarna till händerna)
20 grodhopp (jag bytte ut dem mot sk nittiogradershopp, inte lika flåsigt, men tungt för benen)
20 armhävningar
20 tricepsarmhävningar

var det som gällde. Tio varv = 1000 reps.

Eftersom jag rätt kass på armhävningar av olika slag så gjorde jag "bara" 15 armhävningar och 10 tricepsarmhävningar per varv, men jag kompenserade med att avsluta efter alla tio omgångar med att köra

2x15 dynamiska utfall
4x15 statiska utfall med främre foten på balansplatta
2x15 knäböj på uppånervänd bosu
2x15 statiska utfall

så blev det ändå 1000 reps totalt.

Och satan i gatan vad jobbigt det var! Efter två varv tänker man "äh, var det inte värre än såhär?", efter fyra "hm, nu börjar det kännas ordentligt", efter sex "åh fy faaan, hur ska jag överleva?!", efter åtta är man gråtfärdig och efter tio tittar man sig omkring och undrar var applåderna är.

Grymt roligt var det hur som helst. Att jag aldrig tänkt på att man kan träna såhär själv. Slår nästan alla cirkelträningspass jag varit på, för man kan bestämma helt själv vilka övningar man har lust att göra.

Jävligt jobbig påskhelg ger jävligt svettigt linne...

Actics samarbete med En svensk klassiker: VasaCirkel

Jag tränar på Actic här i Halmstad. Egentligen är jag en ganska lat gymbesökare. Jag bytte gymkedja när jag flyttade till en ny lägenhet för ett par år sedan, för den nya lägenheten låg ungefär femton utfallssteg från det hära Acticgymmet. Mer än så låg inte bakom mitt val. Jo, att det hör en simhall till gymmet, det är grymt.

Men från och till ångrar jag mitt val. Som när jag inte hittar spinninginstruktörer jag gillar. Jag har liksom inte råd att prova runt, att skaffa kort på flera ställen eller att gå och träna en gång här och där till överpris. Även om jag vet att Form, Träningskompaniet och Friskis har Skiergs, nåt som jag är sjukt sugen på att testa, så väljer jag hellre att tjata på mitt eget gym att de ska skaffa såna maskiner än att prova att träna någon annanstans. Och just i den frågan verkar det som att platschefen lyssnar på mig (och ett gäng andra som också verkar ha frågat efter stakningsmaskinen) - förmodligen kommer vi få ett par maskiner inom en snar framtid.

Och konstigt vore det väl annars, nu när Actic dragit igång ett samarbete med En svensk klassisker och säger att de vill satsa på styrketräning specifik för varje gren i Klassikern. Just nu är det Vasaloppet som står i fokus. Det syns framför allt genom att det på utvalda gym finns en särskild cirkelklass som utger sig för att vara inriktad på Vasaloppet - VasaCirkel.

Den här klassen provade jag idag. Det var min första cirkelklass någonsin, och jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, förutom det mest uppenbara - att vi kommer jobba i stationer i högt tempo.

Och jag konstaterade två saker:

1. Var nånstans var de grenspecifika övningarna?
2. Jag är  alldeles för ohurtig för cirkelklasser.

Vi körde en blandad kompott av massa skuttande och lagom ociviliserade övningar i alldeles för kort tid (40 sekunder arbete, 20 sekunder vila/förflyttning) i två varv. Det tog typ tjugo minuter. Sen var det nån slags final med massa springande fram och tillbaka i olika varianter. Efter knappt femtio minuter var det hela över - trots att klassen skulle vara i femtiofem.

Jag kände mig mest förvirrad och lite oförstående. Varför så kort arbetstid? Och varför skulle vi skutta runt så mycket? Det kändes som att förflyttas femton år bakåt i tiden och högstadiejympa all over again. Det var dessutom väldigt lite corestyrka, något som jag påpekade för instruktören.

Men jag gillar verkligen tanken på skidåkarträning, så jag tänker ge det hela en chans till nästa vecka. Kanske hamnade jag bara i chock av att det var en helt ny form av träning för mig.

Therese ryter ifrån

Nu har jag varit på spinning. Igen. Herregud, jag kommer väl tröttna fortare än jag hinner få vältränade ben. Nåja.

Jag testade en ny instruktör idag. Igen. Och inte heller idag blev jag nöjd, fast vi fick faktiskt flera riktigt långa, tuffa partier stående i uppförsbackar. Så jag samlade mod till mig och gick fram efter passet och frågade hur hon tänkte kring det här med position två, som hon själv kallades runnings, eller nåt åt det hållet. Och det där ständiga hoppandet mellan positionerna efter åtta takter. Hon visade sig vara helt ny på instruerande och väldigt glad över att jag undrade saker. Och det där hoppandet var hon själv inte så förtjust i så det hade hon redan funderat på att sluta med. Långt och segt, det var det bästa sa hon. Kulkul. Kanske blir det bättre framöver. Jag skämdes nästan lite som kritiserade henne, även om jag försökte vara konstruktiv. Hon var ju så snäll och tillmötesgående. Sen fick jag tips om två killar som var cyklister själva och som gillade bubbeltänket och körde instrumentalmusik och rätt enkelt och rakt på. Så det löser nog sig det här.

Men medan jag satt där på cykeln i dunklet så slog det mig att när jag är åter på svensk mark (reser utomlands på fredag och även om det är till en ö med massvis med bra vägar att cykla på så är jag ännu inte så mycket cyklist att jag tar med mig cykeln på flyget...) om en och en halv vecka så kan det vara kallt som satan. Kanske till och med snö, även om jag tvivlar på det. Så kanske, kanske har jag redan cyklat årets sista tur på Bianchin. Tråkigt. Jag saknar henne redan.

För övrigt - svettas man inte helt obegripligt mycket i en spinningsal? Eller
är det bara jag? Jag har stora pölar under min cykel efter passet, och kläderna
kan man vrida ur.

Vad är grejen med position två?

Jag tycks ha blivit helt spinningtokig. Eller så är jag bara cykeltokig och tar varje tillfälle jag kan att få trampa runt litegrann.

Men jag undrar ett par saker, så alla ni andra spinningfrälsta, hjälp mig!

Hittills har jag inte hittat någon instruktör som jag tycker sådär värst mycket om. Det är mest en himla massa tjo och hejhopp nu kör vi tio korta snabba intervaller här kööööööör hååååååårt LITE SNABBARE KAN NI frustfrust. Fast det står jag ut med just nu, jag tänker att det löser sig med tiden. Men, jag fattar inte grejen med att man ska hitta en kompis bredvid och en av oss ska bestämma vad vi gör i en halv låt och sen byter vi. Jag vill inte bry mig det minsta om de andra i salen, jag vill bara bry mig om mig själv. De andra ska vara där och flåsa och svettas i periferin och gärna ge ifrån sig ofrivilliga ljud av ansträngning (det gör nämligen jag, och det är roligast om alla andra också har det lika jobbigt som jag). Men de ska inte lägga sig i mitt cyklande.

Sysslar alla instruktörer med sånt?

Och en annan sak som jag funderar över är det här med position två. Alltså den där då man liksom står upp och cyklar som en tant. Jag känner mig som att jag är ute med gammelcykeln och försöker ta mig upp för en backe på det mest osmidiga sätt. Ska man inte vara cool landsvägscyklist där i spinningsalen och liksom fara fram som en liten välformad, aerodynamisk projektil?

Jag kanske gör fel, vad vet jag. Men jag försöker i alla fall vara den dära projektilen när vi slipper tantcykla och kan hänge oss åt den tredje positionen. Och framför allt kanske när vi sitter ner. Då drömmer jag om Bianchin och tänker på regnbågar och andra tjusigheter som man kan få se om man cyklar på riktigt.

Dagen då jag blev spinningfrälst. Men det kanske berodde på att vi cyklade
för sjukt coola Åsa Erlandsson. Bild lånad från The Convention.

The Convention 2011: Vi ses 2012!

Nu såhär i efterhand var alla mina oroligheter inför lördagens jätteträningsgalej i Göteborg alldeles knasiga. Jag rodnar nästan när jag tänker på att jag var så nervös. Det var ju bara sjukt kul!

Jag och Anna. Anna som kurerar ett löparknä och därför bland annat yogat över fyrtio dagar i sträck. Den rutinen skulle jag också vilja ha. Funderade en kort stund på att börja gå upp klockan fyra istället för kvart i fem för att hinna med tjugo minuters morgonyoga varje morgon... Foto: Privat.

Dagen började tidigt, tidigt på en Statoilmack utanför Halmstad. Jag och miljoner kajor stod och väntade på en skånebil innehållandes Anna, Linda och Camilla som räddade mig från SJ:s pengalystna klor. Det första jag gjorde när vi nån timme senare kom fram till gigantiska Elixia i Sisjön (jag har bott i de där krokarna för en massa år sedan, och då var Sisjöns industriområde sunkigt och tråkigt. Raka motsatsen till idag, känns det som. Och verkligen raka motsatsen till Elixia. Snacka om supersnyggt gym!) var att byta bort min första klass. Akrobatyoga mot Cyclocrosspinning. Jag vet att jag sagt att jag skulle kliva utanför ramarna och prova nya saker, men akrobatyoga var liksom bara för mycket. Spinning däremot kändes lagom otheresigt och bra. Jag har bara varit på tre spinningpass i mitt liv, alla lika urtråkiga. Men folk älskar ju spinning, så jag tänkte att jag skulle ge det en chans.

Och herrejävlar vad kul det var! Åsa Erlandsson var lugn som en filbunke och sa bara precis lagom mycket för att jag skulle fatta vad jag skulle göra, och det bästa av allt - ingen skränig listmusik och tjo och tjim. Istället var det bara instrumentalt med skön puls som man kunde sjunka in i och bara fokusera på att bli fruktansvärt svettig och utmattad. Det var för övrigt nån som sa till mig att det var viktigt att inte köra slut på sig totalt på första passet. Det verkade min kropp strunta blankt i, så när jag klev av från cykeln var det på darrande ben. Och med en helt annan syn på spinning (till och med så annan att jag rusade iväg på en spinningklass på mitt eget gym när jag kom hem från Göteborg i eftermiddags, och hade roligt då också!).

Pass nummer två var Jari Ketolas Atletisk muskelfys. Sjukt jobbigt, men kanske inte superinspirerande. Massa "vanliga" övningar fast på ett lite annorlunda sätt. Och massa hoppande som inte funkade alls för min höft, det högg till på ett riktigt obehagligt sätt. Jag var ganska nöjd med att få ett par timmars vila med lunch och sen en föreläsning med inspirerande och roliga landsvägscyklisten Mattias Reck som pratade om uthållighet och hur viktigt det är att kunna arbeta med fett som bränsle.

TRX-salen. Foto: Orka mera-Anna.

Totalt vilse kände jag mig när det blev dags att kliva in bland remmar och öglor i Stina Albihns TRX-sal tillsammans med bland annat Keron. Det var en sak att ha händerna i de där öglorna och göra diverse bakvända plankor och benböj, men när fötterna skulle upp i luften och händerna sitta fast i golvet så blev det värre. Jag vinglade och kände mig svagare än svagast. Å andra sidan var det bra att jag fick svart på vitt att det finns saker att jobba på. Balans och corestyrka till exempel...

Allt avslutades med Träningsglädje-Saras föreläsning/diskussion om hur man lyckas som träningsbloggare. Det var spännande att höra både hennes tankar och hur andra i salen funderade kring både sitt eget och andras bloggande. Tur för övrigt att Sara gillade att vi brötade in med frågor och påståenden, för jag kunde såklart inte hålla käften. Jag har så mycket tankar kring bloggande som jag aldrig hinner tänka klart och få ur mig. Funderingar kring integritet, kring innehåll och avsändare, kring journalistik versus bloggeri och så vidare. Jag får se till att ta mig tid att tänka färdigt nån dag. Jag kan dock konstatera just nu att jag är en usel bloggare som knappt fick med mig en enda användbar bild hem...

Jag lämnade Sisjön igårkväll med en glad och varm känsla i magen. Förutom att jag tror att jag hittat en ny träningsform som jag kan bli vän med så tar jag också med mig det där underbara apropåingentingsamtalet med en supertrevlig tjej från Elixia Masthugget medan vi smälte lunchen och jag hoppas att jag kommer stöta på Oscar och hans kompis gamlaelitmedeldistanslöparen som jag tyvärr glömt namnet på under nästa års Convention.

Jag blev tydligen lite biten.

Svettigt värre

Bara att ta på sig tränings-BH:n orsakade en mindre svettflod längs ryggraden idag, så dagens besök på gymmet blev blött men roligt. Har fått hjälp att sätta ihop ett nytt program som ska göra mig till världens snabbaste löpare. Minst.

Jag hoppas på lite åska som kan jaga bort den här tryckande värmen, annars riskerar morgondagens hett (hehe...) efterlängtade fyrahundringar bytas ut mot ett par kilometer i plurret istället.

Skitlöpning


Vissa pass går verkligen inte till historien. Dagens var ett sånt. En iskall sidvind förstörde livet för mig, plus att jag var hungrig mest hela tiden. Och jag som var så peppad innan! Nåja. Jag sprang samma runda som vi ska springa på lördag, och jag insåg att jag inte sprungit runt Wapnö på urlänge. Inte sedan jag hälsade på ett par kossor i våras. Världen ser mycket annorlunda ut när det är vintervår. Inte en enda ko i sikte, och åkrarna låg där helt vattensjuka. Men det är ändå en fin runda.

För övrigt kan jag konstatera att jag hittat en ny favorit på gymmet - enhandsrodd med hantel! Roligt och lätt att få kontakt, plus att man ser jääävligt cool ut. Dessutom tog jag större vikt än ett par killar. Bara en sån sak.

Gymtaggad!

Dags att testa nya gymprogrammet. Jag är laddad!

Pånyttfödd på gymmet!

Idag kände jag mig lite som en praktikant på mitt gym. Jag struntade i mina program och körde istället lite som föll mig in. Jag sneglade på folk omkring mig och härmade sånt som såg roligt ut och testade även ett par helt nya grejer som jag hittat på Dinträning.se och som var oväntat jobbiga för nedre delen av magen. Hur roligt som helst! (Apropå Dinträning.se så snubblade jag över en övning som gjorde mig grymt sugen på att sätta ihop ett träningspass där man använder en kompis som vikt, motstånd och medhjälpare i största allmänhet - nämligen brutalbänk. Kul va?)

För övrigt gick jag runt hela dagen med fjärilar i magen över att äntligen få träna igen. Jag hetsade upp mig så hemskt att jag till slut blev helt nervös och trodde att jag skulle ha tappat varenda liten muskel sedan jag stod där bland hantlarna och skivstängerna sist. För att peppa mig gick jag och köpte nya handskar. Totalt onödigt, men de stärkte den lilla nervösa gymråttan inuti mig och jag tror dessutom att det var dem som fick mig att ta två kilo tyngre hantlar på tricepsövningarna...

Åh, jag känner mig så inspirerad! Imorn ska jag träffa en av de bästa instruktörerna på mitt gym som ska hjälpa mig att sätta ihop ett lite mer fokuserat styrkepass för mina längdskidåkningsmuskler. Pepp!!

Så onödigt, men ack så roligt. :)

En halv boll och ankgång

Jag vet inte vad det är med mig och min nyvunna kärlek till gymmet. Kanske handlar det om något så simpelt som att det är skönare att vara inomhus än utomhus just nu och då gillar jag läget och tvingar kroppen att älska att vistas bland svettlukt och spänniga män som lyfter tyngre än de orkar och som därför liksom kastar ifrån sig skivstänger till höger och vänster när de inte orkar hålla längre?

Eller så har jag bara kommit till sans och slutat vara så himla obstinat.

Hur som helst så har jag kommit på vad man ska göra om man vill vagga fram som en anka i ett par dagar efter senaste gymbesöket - mängder av statiska utfall med främre foten på en uppånervänd bosu, varvat med lika många mängder knäböj på den dära bosun. Jag har så överjävligt ont i mina lår att det känns som att jag ska avlida just nu. Och det lär ju bli värre imorn enligt lagen om träningsvärk. Dessutom väntar jag på träningsvärken i axlarna och mellan skulderbladen, eftersom för ovanlighetens skull var det folk bland skivstängerna och de fria vikterna när jag var där, och då gjorde jag fler frivändningar och skivstångsroddar än jag planerat med en tyngre skivstång än jag annars hade tagit. Man måste ju impa lite när man kan. Eller snarare, det är svårare att fega när andra tittar på.

Bosun är mitt nya favoritredskap, lätt. Ge mig en medicinboll också och jag är i himmelriket.

Fånig, spänning gymbild. Jag var i princip ensam bland bollarna och mattorna, och då kan man hålla på så här.

Operation: Hitta motivationen

När allting känns tråkigt och onödigt finns det bara tre saker att göra.

1. Tänk nytt och gör saker du inte brukar göra.

För min del betydde det att ta mig an gymspöket tillsammans med Daniels cirkelträningsprogram. Och, tro det eller ej, jag hade sjukt roligt! Jag ville bara krama den där pilatesbollen av ren glädje när jag var klar. Hittade nya favoritövningar för armar och axlar och kände mig riktigt, riktigt stark.

2. Träna ihop.

Jag stämde träff med klubbkamraten och vesselsnabba Anette i bassängen. Hon har en hälsena som spökar lite, och vi har pratat ett tag om att sprattla runt där i vattnet tillsammans. Och vilket superpass det blev! 8 x 90 sekundersintervaller på ungefär 85 procent uppdelat i två set, och precis som när man springer fyrahundringar på bana så är det ett helvete sista minuten på varje intervall när mjölksyran sprutar genom öronen, men samtidigt går återhämtningen mellan varje intervall fort och man kan påbörja varje 90-sekundare med pigg kropp. Vi avslutade med några varv med hantlar i händerna och jag fick ytterligare en bra styrketränings-ahaupplevelse inför vintern. Det var riktigt, riktigt tufft!

3. Vila.

Idag skulle jag sprungit långpass. Men jag tror att den här motviljan och motivationsdippen delvis beror på trötthet. Och jag satsar inte på elitnivå och behöver inte träna mig genom alla motgångar, jag får vila. Dessutom hittade jag en oöppnad karta järntabletter från förra veckans blodgivning, och något säger mig att det också kan ha med min dåliga känsla i kroppen att göra...

Dagens vila innebär också att jag kan hänga hela förmiddagen framför Vinterstudion. Kom igen nu Hellner!!

Bild: Aftonbladet.se

Gymråtta

Ikväll kom jag på varför jag inte varit bland styrketräningsmaskiner på ett gym på typ ett år - för jag avskyr det. Maskiner är verkligen skittrist. Jag fattar inte varför jag ska böka in mig i konstiga ställningar bland märkliga metalltentakler som på ett eller annat sätt ska träna isolerade muskelgrupper på mig, i alla fall om jag lyckas göra likadant som den tecknade figuren gör på bilden på maskinen.

Men jag har en svag rygg och det måste jag göra något åt. Under mina rullskidspass är det i ländryggen som jag blir trött först av allt - emellanåt måste jag stanna och stretcha och greja för att det ska gå att rulla vidare. Så jag måste träna styrka, men det måste finnas ett bättre sätt.

Det är bara det att jag känner mig helt lost när det kommer till annat än konditionsträning. Jag står där bland de fria vikterna och vågar inte göra nåt, och när jag hamnar i maskinparken vill jag bara kräkas på alltihop. Jag har inget fokus och ingen lust. Dessutom gillar jag inte stämningen som jag stött på på i princip alla gym jag varit på - det känns liksom inte härligt på nåt sätt, bara hormonstint och ensamt. Alla vaggar fram mellan apparaterna med håglös blick, och det känns inte som att träningen man utför bland de där maskinerna är särskilt funktionell eller användbar i verkliga livet.

Nä, just nu kan jag inte komma på någon annan lösning än att jag ber om hjälp att skapa ett träningsprogram som involverar fria vikter, pilatesbollar och min egen kroppsvikt. Jag vill inte se en styrketräningsmaskin mer i hela mitt liv.

Röda plåtbitar + blåa plåtbitar = ett utegym?

Vad jag har suktat och trånat efter utegymmet i Nackareservatet i Stockholm. Jag har tänkt tanken flera gånger att jag borde ringa nån och tjata om att få något liknande i anslutning till mina slingor på Galgberget - inte bara för min skull utan för alla som liksom jag älskar att vara utomhus och helst håller sig borta från gymmaskiner. Och häromdan trodde jag att min önskan gått i uppfyllelse. Klarröda och havsblå manicker stack upp ur marken i anslutning till elljusspåret när jag rullade förbi på skidorna - manicker som med lite god vilja kunde tolkas som ett utegym. Och när jag kom lite närmare fick jag syn på små lappar som bekräftade min tolkning, för här anlägger kommunen baskemig träningsredskap!

Meeeeen, vad jag kan reda ut av prylarna så verkar det vara en grej som man ska ligga på och göra situps och en som man ska göra ryggresningar på. Och så några bågar att göra armhävningar mot.

That's it.

Hallå?!

Nu ska jag inte vara den som är den, det är väl roligt att kommunen försöker. Men kunde de inte tänkt lite mer kreativt? Och lite mer funktionellt? Vad ska jag ha en situpsbräda till? Jag kan göra situps på marken. Ge mig istället saker att klänga och klättra i, stockar att lyfta på olika sätt och saker att balansera på!

Well, vi får väl se. Det kanske blir bättre, det kanske ploppar upp fler grejer under hösten.

Nya prylar längs spåret

...och där kom träningsvärken

Igår blev jag övertalad att följa med på något för mig helt nytt - spinnpump. 35 minuter spinning och 35 minuter pump. Spinning har jag aldrig testat och dessutom känt mig ordentligt skeptisk till, och pump har jag inte kört sedan tidigt i höstas, så det kunde verkligen gå hur som helst.

Men fy satan vad roligt det var att cykla! Jag svettades som ett as och fick sån härlig mjölksyra när vi stod upp att jag blev helt lycklig. Fast det där med att hitta rätt motstånd och att inte mesa var svårt. Kändes som att jag kunde tagit i mer.

Fast det där med pump alltså. Fick jag välja skulle jag skrota allt utom frivändningarna och rodden, resten är ju bara trams. Jag tränar ju mina triceps när jag åker rullskidor, varför ska jag larva mig med en skivstång för att punktträna just den muskeln? För att inte tala om bicepslåten. Vad tusan ska man träna just specifikt biceps för? Urtrist.

Nu har jag för övrigt varit ute och sprungit (surprise). Lätt distans som avslutades med några koordinationslopp. Och jag säger bara OH. MY. GOD. Träningsvärken kom krypandes redan på uppvärmningen och belägrade sig sedan i baksida lår där den krävde att jag skulle lägga ner allt vad löpning hette och istället gå hem och äta godis. Men se den gubben gick inte. Jag skulle ha mina 9-10 kilometrar och mina koordinationslopp, så var det med den saken. Nu känner jag mig som en trasa.

Backprinsessan!

Vad är det som gör att jag träffar ultralöpare vart jag än går? Idag fick jag syn på en kvinna på gymmet som hade en tröja där det stod "Swiss alpine" på ryggen. Och jag kunde förstås inte låta bli att bli nyfiken och undra när hon sprungit och vilket lopp. Hon berättade att hon och hennes man varit där med Springtime och sprungit maradistansen. Nåt av det häftigaste hon har gjort, sa hon. Blir man inte sugen då va?

Gymmet ja. Jo, visst var jag där. Men inte för att harva på löpbandet. Det var något med solen idag alltså. Den gick inte att övertyga om att jag skulle hålla mig inomhus när jag skulle springa. Särskilt inte när jag skulle tillbringa en timme i en svettig sal på bodybalance senare på kvällen. Så nä, det blev inget löpband. Däremot blev jag inspirerad av Paulas kommentar om backar. Så det blev ett fartlekspass utomhus med extra fokus på backar. Jag har en grymmebacke som vid torrt väglag är en mördare, och när det ligger hårdpackad snö i den blir den ännu mer sugande. Så den blev det ganska många varv på. Och 100-200-metersruscher lite här och var när pulsen stabiliserat sig efter senaste ruschen. Hur kul som helst! Jag kanske inte körde skiten ur mig precis, men jag fick till ett rätt schysst pass i precis den form som jag tycker bäst om. Jag älskar backar!

Det går utför

Jag är tillbaka! På min normala vilopulsnivå alltså. I somras låg jag på 46bpm, men under hösten har pulsen rusat tack vare infektioner och en allmänt stressig situation. Men jag måste tydligen vara piggare än piggast just nu, och dessutom rätt vältränad. För det har gått utför med pulsen de senaste veckorna, och nu är jag där nere runt 46 och nosar igen. Nice.

För övrigt ska folk som belägrar maskiner i tre evigheter på gymmet ha spö. Alla roddmaskiner var upptagna och jag fick ställa mig på übertrista crosstrainern.

Mot gymmet!

Bodybalance och lite rodd står på schemat. Can't wait!

Den perfekta helgen

Om man kan prata om en perfekt helg så är det en sån jag har haft. Fredagen tillbringades i målarfärgsångorna i mitt och J:s nya hem, lördagen likaså, förutom några små besök på mer eller mindre sunkiga loppisar runt om i stan. Och idag har jag knappt hunnit kliva ur träningskläderna förrän det var dags att dra på sig nya.

Löpteknikförmiddagen var grym. Att få spendera drygt tre timmar med att riktigt få grotta ner sig i löpning och det perfekta (eller ja, det skonsammaste och mest effektiva) löpsteget är ju rena drömmen. Jag har trängsel i huvudet nu och kan inte riktigt berätta allt jag lärt mig. Det får bli en annan dag.

Efter 6k i skymningen där fokus låg på teknik och sedan en underbar timme bodybalance mår jag och min kropp som prinsessor och jag ser fram emot en ny vecka.

Jag ångrar mig!

Jag har farit med osanning. Jag tycker inte alls om träningsvärk. Jag tycker till och med illa om träningsvärk. I alla fall när den eskalerar och gör livet stört omöjligt att leva. Det är väl ändå en sak att knappt kunna gå nerför trappor för då hjälper ju ändå tyngdlagen en på traven, men det är en helt annan grej att inte kunna gå uppför trapporna. Då vill kroppen gärna ställa sig innanför porten och tjura tills värken ger sig av.

Nåja. Jag försökte göra nåt konstruktivt åt det hela genom att ro lite på gymmet (vilket väl förmodligen bara kommer leda till att jag får mer träningsvärk, men i skuldrorna istället för i benen) och sen gå på bodybalance. En stel pinne som grinade lite illa var vad som mötte mig i spegeln när jag stirrade på mig själv. Bad training day, kan man väl säga.

Men imorn! Ny tid, ny strid.

En spinnande liten krigare

Nog kom jag hem. Till slut. Kände mig som ett kylskåp som någon var ute och rastade, och hade det egentligen bara lugnt och skönt i nedförsbackarna. Lite märkligt. Långpass brukar för mig betyda rätt vilsam löpning. Men jag försökte råda bot på det hela genom att sänka farten och dessutom lägga in tre-fyra gångpauser. De satt som ett smäck, särskilt tillsammans med lite vatten och nån gång en liten Dextrosol. Pigg som en liten ettrig mus kom jag som vanligt helt fel och hamnade bakom travbanan och hade ingen aning om hur jag skulle ta mig därifrån. Men som tur är har jag lite känsla för vädersträck och sprang i alla fall någorlunda åt rätt håll. Och hem kom jag. Sen var det bara att byta de regnblöta springkläderna mot mjuka, sköna yogakläder och cykla iväg till TK för veckans skönaste bodybalance. Och jag vet inte om det var klokt eller inte efter 23k. Jag kunde inte riktigt ta ut rörelserna under passet, men å andra sidan sitter jag här nu och känner mig som värsta skitstarka krigaren och spinner som en katt eftersom mina ben mår som prinsessor.

Och en annan sak; jag upptäckte att lite vanliga avslappningsmantran funkar bra när löpningen inte riktigt fungerar. Att tänka eller faktiskt till och med säga högt "jag andas in, jag andas ut" i takt med andningen gör att det går lättare. Man måste andas lite långsammare och regelbundet, och man flyttar fokus från allt som är jobbigt.