Fria vidder i Skåne

Det är väl ingen som har missat att jag har nån form av bergsbesatthet. Jag drömmer om berg på nätterna, jag drömmer att jag andas frisk luft och om att få leva i tystnad. I alla fall ibland. Men jag är nog sannerligen ingen bergsbestigare. Igår var jag och Johan på en av södra Sveriges vackraste uddar, eller halvöar eller vad man nu vill kalla det. Pinsamt nog så har jag aldrig tidigare varit där, trots att den bara ligger någon timmes bilväg bort. Kullaberg är det jag talar om. Jag blev helt överväldigad av landskapet! Om man vek av från stigarna kunde man hamna bland klippor som såg så unga ut att man kunde skära sig på dem. Så oerhört vackert och så själavårdande att jag inte kunde önska mig en finare lördag.

Är vi verkligen i Skåne? Känns inte så...

Lycklig Therese!

På väg ner från ett berg, eller ja, kanske snarare en klippa. Omöjlig att bestiga utan utrustning hur som helst, så vi fick vackert vända.

Trangiaköket kom till användning

Ensam på Vindelfjället

Idag tog jag mina tunga ben och traskade längs Kungsleden en bit. Egentligen var planen att vi skulle ta oss till Viterskalstugan, en av STFs fjällstugor, och äta lunch och sen ta oss de sju kilometerna uppför Sytertoppen, men Johan mådde inte bra och ensam bestiger jag inte berg. Men till stugan kom jag och fick mig en underbar naturupplevelse på vägen. Det är något magiskt med allt ovanför trädgränsen! Jag känner mig helt harmonisk där uppe. Mötte några fransmän som hade vandrat hela leden från Abisko, och jag måste säga att jag blev lite sugen. Kanske nästa år...?

16 timmar och 30 sekundmeter

Strax före bussen gick till starten

Det här är historien om hur 24 timmars fjällrogain blev 16 timmar, och om hur Johan räddade oss från att störta nerför en dimhöljd brant norr om Ryfjället.

Redan vid starten började regnet. Bara till att plocka fram regnskydd och grejer.

På tre stora kartor hade vi alltså ritat in trettio kontroller. De var poängsatta efter svårighetsgrad och om man lyckades ta allihop skulle man tillryggalagt omkring 13 mil fågelvägen. Och där inte höjdmetrarna medräknade... Vår tanke var helt klart att hålla oss till de lättare kontrollerna. Vår styrka är helt klart orienteringen, det märktes rätt fort. Trots att andra löpstarka lag lämnade en kontroll före oss så kunde vi nå nästa samtidigt, för att vi valde bättre vägar. Det kändes rätt häftigt.

Första kontrollen - efter en klättring på över 300 höjdmeter...

Jag har aldrig tidigare varit i fjällterräng på sommaren och var egentligen ganska oförberedd på hur den skulle te sig. Men så fort vi kom upp på kalfjället kände jag mig som att jag hamnat i mitt rätta element. På samma sätt som jag älskar havet och framförallt bohuskusten med dess karga klipplandskap på älskar jag fjällmiljön med dess kantiga och buttra utseende!

Hjortron!

Ren!

Vi tog oss uppför toppar, nerför toppar och genom sly och skit. Regnet kom och gick de första timmarna, och sen bestämde det sig för att stanna. Med undantag för tio minuter här och där efter klockan 18 regnade de i stort sett hela tiden. Vinden tilltog och blev värre och värre ju högre upp vi kom. Men det var många fina stunder också, innan helvetet brakade lös. Vid den lilla toppen som kallas Horisonten hittade vi regnbågens slut och en vacker utsikt, och på bergskammen vid Stråhtietjåkka värmde solen en kort stund.

Vi hittade lite snö också

Toppen du ser till höger i bilden skulle vi runda på utsidan, på andra sidan fanns ytterligare en topp och sen nådde vi vårt delmål, vår fjärde kontroll.

När vi tagit femte kontrollen siktade vi på Ryfjället, en ganska kämpig topp att komma upp på. Vi hade rätt gott om tid innan skymningen skulle komma, men dessvärre hann dimman och vinden före. I byarna måste det ha varit upp mot 30 sekundmeter stundtals, det var riktigt obehagligt att känna hur vinden grep tag i hela kroppen och ville svepa ut en nerför branterna. Samtidigt såg vi inte mer än tio-tjugo meter framför oss, så vi gick på kompassriktningen och hoppades på att hitta ett bra stråk att ta oss nerför berget på. Att nå toppen och plocka kontrollen var bara inte att tänka på i det där vädret.

Men plötsligt såg det inte alls ut som det borde omkring oss. Vi skulle ha Ryfjället på vår vänstra sida och en ganska brant men ändå framkomlig lutning på vår högra sida att ta oss ner för. Men i dimman såg vi hur marken bara försvann till höger. Johan insåg att vi hade orienterat fel och hamnat i en hiskelig brant som vi inte kunde ta oss ner för annat än med livet som insats. Bara att försöka ta sig tillbaka i motvinden och det horisontella regnet och göra om, göra rätt. Jag har faktiskt aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Känslan av att okej, jag kommer förmodligen överleva, men jag är ändå bara ett feltramp ifrån att ramla nerför ett stup var riktigt läskig. Men vi nådde platt mark, Johan tog ny riktning, räknade steg för att hålla reda på om vi hade kommit rätt och till slut hittade vi till den framkomliga brant vi tagit sikte på först.

Vid halvtid, det vill säga runt kl 2, hade vi traskat nerför i flera timmar genom sly och skog. Vi nådde E12an och bestämde oss för att ta den till Tärnaby och tältlägret där tävlingsledningen bjöd på varm mat och möjlighet att vila i uppvärmda tält. En nätt liten sträcka på 16 kilometer åtminstone... Dit kom vi klockan 6 på morgonen efter en svajig och ond vandring på asfalt. Fötterna värkte, knäna skrek och axlarna ville inte vara med mer. Men så fort vi stannade för att vila kroppen frös vi arslet av oss i den kalla vinden och det envisa regnet. Bara att knata på, således.

Och när vi satt där, i det varma tältet med en sojakorv i handen så kände jag att nu jävlar, nu är det nog. Mina fötter håller inte för minst två mils vandring till Hemavan och målet. Särskilt inte som att det bara skulle vara en transportsträcka, några små turer upp på fjället för att plocka kontroller var det inte frågan om.

Jag var (och är) så stolt över att vi tog oss ner från Ryfjället med livet i behåll, och att vi klarade två tredjedelar av tävlingstiden. Jag är nöjd med vår insats, och har varit med om många magiska stunder och många helvetesögonblick. Ungefär som det brukar vara när man utmanar sig själv...

Men om det blir ett nytt försök nästa år, det tvivlar jag på.

Jag har bemästrat kartan och kompassen!

Jag kan inte orientera. Senast det begav sig var 1998, på någon slags skoltävling. Vill minnas att det var en regnig höstdag och att det hade regnat oavbrutet i någon vecka. Vi skickades ut med några minuters mellanrum och förväntades återvända med ett korrekt ifyllt startkort och helst så hela och hållna som möjligt. Jag hamnade i ett kärr eftersom jag inte kunde läsa kartan, och blev förstås skitförbannad. Hittade kontrollerna och återvände med nöd och näppe inom den tidsgräns som krävdes för att man skulle ha klarat det hela. Det var värre för andra. Det var ju liksom alltid någon som irrade bort sig och som orsakade värsta spaningspådraget.

Riktigt så dramatiskt blev det inte idag. Vi gick 17 av 30 kontroller i Skedala en bit öster om Halmstad och jag blev riktigt biten! Det var ju helt sjukt roligt att stå där med kartan och plötsligt fatta vart man var på väg och kunna räkna ut att om några meter ska det ligga stort klippblock vid sidan av vägen. Lätt att jag ska skaffa en annan karta över ett område som ligger lite närmre, och köra ett löpträningspass med karta och kompass! Så himla skönt att röra sig i terräng utanför motionsspåren! Särskilt på en sån här dag som kändes som en liten eftersläntring av sommaren.

WHW dag 4: Inverarnan-Tyndrum

Inverarnan-Crianlarich

Åh vad jag vaknade lite på fel sida den här fjärde och sista dagen på vår vandring! Dagen började i regn och jag hade fan ont överallt. Jag surade men höll käften. Men så kom solen samtidigt som vi klev högre upp längs branterna i Glen Falloch. Utsikten var magisk, gräset supergrönt och vi gick längs nititskt lagda stenmurar och bland kossor som stannat mitt på vägen för att äta.

Vi hade planerat att ta en avstickare ner till byn Crianlarich för lunch, men det visade sig vara ett helvete att ta sig ner. Stigen gick genom ömsom vacker lövskog, ömsom bland mäktiga granar och tallar, men lutningen var inget vidare för mina knän. När vi väl kom ner till byn hamnade vi på vandringens näst skummaste lunchställe, en liten pub där man kunde köpa toasts. Förutom oss hängde det ett par märkliga stammisar med talfel där, och allt var lite sådär urblekt och smutsigt.


Crianlarich-Tyndrum

Och sen skulle vi ju upp till WHW igen, upp genom den jävla skogen. Och ännu mera upp. Innan vi kom ner till River Fillan och St Fillan's chapel skulle vi först vandra upp från 500ft till 1000ft och sen ner till 500ft igen. Och förstås lite upp och ner mellan 500 och 1000ft däremellan. Detta på två miles. Ett helvete för mina trötta ben. Men vid en gammal fin stenbro när vi kommit ner från kullarna stötte vi ihop med några skottska damer som råkat hamna på samma pausplats. Efter lite banan och kaffe och ett fint samtal om midges, Åre och svenska mosquitos kändes livet lite lättare. Det var lite mer än tre miles kvar till Tyndrum, vårt slutmål, och energin kom tillbaka till mig. Tanterna och vi gick om och förbi varandra i omgångar den sista biten, och bytte några ord varje gång vi möttes. En fin avslutning på fyra dagars stundtals fantastisk, stundtals störtjobbig vandring.

Vi hade hört innan vi åkte att vi skulle ångra att vi hoppade av halvvägs och inte fortsatte upp till Fort William. Just där och då, när vi gått totalt över 9 mil enligt min Polarklocka, var jag inte sugen på att ta ett steg till. Men bara några timmar senare längtade jag efter att ta mig längre norrut. Jag visste ju att vyerna skulle bli mäktigare ju längre norrut man kom, och jag ville också klara av The Devil's staircase! Men det får bli en annan gång.



I väntan på tåget mot Glasgow

WHW dag 3: Rowardennan-Inverarnan

Rowardennan-Inversnaid

Tredje dagen på vår vandring skulle visa sig bli den roligaste, och jobbigaste. Dagen började med en liten besvikelse när vi insåg att vi inte kunde gå en alternativ sträckning av leden lite närmare stranden eftersom den tydligen var lite för igenvuxen. Men som tur var så var den "vanliga" sträckningen underbart fin den också. Vi vandrade genom skiftande skog och över en massa små vattendrag som sökte sig ner mot sjön längs den allt brantare sluttningen på vår högra sida.

Och under förmiddagen började jag fatta varför man rekommenderades att ha med sig en vandringsstav - mina knän och fotleder började kännas ömma efter all downhillvandring. Så jakten på den perfekta grenen tog sin början. Och Johan fick till slut användning av sin schweizerkniv när han täljde bort lite kvistrester...

Att det var en lite knepigare och backigare del av leden vi var inne på märktes på vårt tempo. Efter tre timmar och 13,5 kilometer anlände vi till världens skummaste hotell i Inversnaid där vi tänkte äta lunch. Det var helt öde förutom kanske fem andra vandrare. Personalen var sjukt märklig och gick runt och muttrade och sjöng för sig själva, och känslan var lite detsamma som hotellet i The Shining. Medan jag petade i min mat satt jag bara och väntade på att Jack Nicholson skulle dyka upp.

Inversnaid-Inverarnan

Efter lunchen på läskiga hotellet skulle vi gå i Skottlands egen Robin Hood - Rob Roys - fotspår. Leden slingrade sig längs stranden på Loch Lomond över stock och sten. Knepigt och helt underbart att vandra! Ägnade en halvtimme åt att klättra runt bland grottorna en mile från Inversnaid för att hitta platsen där Rob Roy enligt legenden gömde sig undan greve Montrose som jagade honom när Rob Roy inte kunnat betala tillbaka ett lån till Montrose eftersom Roys kompanjon stulit pengarna och stuckit. Vi hittade nog inte grottan, men det var kul att snurra runt en stund tillsammans med ett annat entusiastiskt amerikanskt par som klängde på stenarna.

Efter att ha ägnat två timmar åt att klättra runt sex kilometer längs den här otillgängliga delen av WHW kom vi till en av de sista strandbitarna av Loch Lomond som vi skulle se under vår vandring. Så då var det ju bara att slita av kläderna och hoppa i. Går man ett par dagar längs en sjö måste man ju för tusan bada! 15 grader gissar jag på att det var, och så förbannat skönt! Amerikanerna spontanapplåderade och skakade på huvudet åt de galna nordborna.

The Drovers inn

I Inverarnan skulle vi bo på Drovers inn, byggt 1705 och hemsökt. Skitfestligt hus, fast vi fick tyvärr inte bo bland spökena utan i en lite nyare del som låg på andra sidan vägen. Men vi hängde i baren och jag åt underbar veggiehaggis och testade nya whiskysorter.

WHW dag 2: Drymen-Rowardennan

Drymen-Balmaha

Fem miles från Drymen ligger WHW:s första lilla "berg" Conic hill på 1184ft. Peppade som tusan på att få typ klättra lite och kunna spana norrut längs The Way och få en uppfattning av vad vi skulle ägna oss åt de närmsta dagarna så gav vi oss iväg dag två efter att vår gulliga värdinna Gail släppt av oss och två amerikaner där WHW fortsatte utanför Drymen. Vägen gick genom planterad barrskog. Och spöregn. Och låga moln som vi till slut hamnade mitt inne i när vägen slingrade sig uppför genom myrar och hedar. Det var lönlöst att göra sista klättringen uppför Conic, så vi nöjde oss med att komma upp på sådär 1100ft på baksidan av berget.

På väg ner mot Balmaha lättade molnen då och då och vi fick en fantastisk utsikt åtminstone över Loch Lomond som vi skulle spendera en del tid bredvid de kommande två dagarna. Så jävla vackert!

Efter lite lunch fortsatte färden delvis längs stranden på Loch Lomond bort till Rowardennan. Amerikanerna vi bodde med i Drymen kallade platsen för "town", något som vår värdinna fnissade lite åt. När vi kom fram förstod jag varför. Rowardennan är i princip ett hotell och ett youth hostel. Och en härlig man som sköter en bar där vandringens första lagavulin inmundigades efter totalt 45 kilometer på två dagar.

WHW dag 1: Milngavie-Drymen

Milngavie-Dumgoyne

Glasgow svischade förbi. Vi anlände till Central station på lördagseftermiddagen och tog oss snabbt ut till den lilla sovande förstaden Milngavie där West Highland way börjar med ett litet monument och en flashig skylt. Första milesen gick längs parklika asfalterade gångvägar (och jag mötte första löparen redan efter typ nån kilometer! Älskar att möta folk som springer) men sen öppnade sig landskapet - och så gjorde också himlen. Det spöregnade mest hela tiden under förmiddagen så det blev till att fokusera blicken och koncentrationen på att hålla sig på fötter i regnet och leran. Vi flydde in på destilleriet Glengoyne bara någon kilometer från byn Dumgoyne och provsmakade whisky och kollade ner i koppartunnor som rymde massvis med liter whisky in spe.


Dumgoyne-Drymen

Sen blev det eftermiddag efter lite lunch i Dumgoyne - och solen gjorde entré! Vi gick längs den gammal järnvägen Blane valley railway som tidigare gick mellan Aberfoyle och Glasgow, över fält och genom skogsdungar.

Fram till sista två milesen hade vi inte stigit många höjdmetrar, men i närheten av Drymen kom vi in på en fin gammal liten väg som klättrade över kullarna och sen hamnade vi in i nån slags kohage. Drymen är en jättegullig liten by med sjuuukt god veggielasange blev vi varse lite senare. Men först försökte vi hitta vårt B&B som vi skulle bo på. Och av nån anledning (min idé såklart) bestämde vi oss för att promenera sista biten trots att vi kunde ringa vår värdinna så skulle hon hämta oss i Drymen. Vi lyckades förstås gå vilse sådär tre kilometrar, vilket inte var jätteroligt när vi redan vandrat 20 kilometrar från Milngavie...

Till slut ringde jag vår värdinna som avbröt mig med ett asgarv och ett "nononononoooo!" när jag förklarade att vi hamnat bortanför Drymen bridge som går över Endrick water någon mile söder om Drymen. Sen kom hon farandes i sin silvriga mercedes och installerade oss i ett fluffigt sovrum och kokade sen te som hon serverade oss i ett litet bibliotek där vi genast hittade ett backgammon. Och jag vann. Förstås.

9 mil senare

Sitter med en lagavulin i byn Tyndrum, halvvägs upp längs West highland way. 9 mil över berg, fält, stockar och stenar längs Loch Lomond har avverkats på 21 timmar under fyra dagar. Imorn far vi till Glasgow. Jag mår så himla bra!

Packning pågår

Viktigaste grejerna!

Ibland vaknar man för sent för att ge sig ut och spontanspringa, men för tidigt för att bara ha en slö morgon med långfrukost och noggrant tidningsläsande (det sistnämnda är särskilt svårt när det är den lokala skräptidningen som står till buds och hur man än beter sig med den så går det inte att läsa långsammare än att den är genomläst till punkt och pricka på en kvart). Idag är en sån dag.

Som tur är så ska jag till Skottland i morgon så jag kan ägna mig åt att förbereda min packning. Och nu är det viktigaste framlagt och redo att packas ner - vandringskläderna och springkläderna!

Haverdal - Grötvik

Dagen började med bussresa ut till Haverdal. Sedan tog vi oss ner till havet...


...och försökte hitta en schysst stig strax ovanför sanddynerna.


Till slut hamnade vi i strandskogen i Haverdals naturreservat.

Och där hittade jag massa galna träd som växt åt konstiga håll.

Men till slut kunde jag slita mig och vandringen gick vidare genom underbar natur.

Efter drygt två timmar hade vi hunnit till Ringenäs (via en omväg runt i Vilshärad eftersom vi trodde att det skulle gå att gå genom skjutfältet. Det gick inte.) Där blev det lunchpaus.

En halvtimmes mat och vila blev det innan vi fortsatte turen. Då gick vi längs stranden fram till Tylöbäck.

På vägen skulle många hinder överbryggas. Det här var det minsta. Tylöbäck däremot var värsta floden.


Till slut hamnade vi på Prins Bertils stig igen, där den kommer ner i havsbandet igen från Möllegård.

Tylön sedd från Tylösand.

Strandkål strax innan Grötvik!! Första gången jag ser det så långt söderut på västkusten.

Efter Grötvik och 2.3 mils vandring tog vi oss upp på trafikerade vägar och tog bussen sista biten. Då hade vi gått ungefär en mil mer än jag hade trott att vi skulle orka.


Skönt att sitta ner en stund efter en lång, vacker och helt underbar dag! Ser fram emot Skottland.

Tillbaks!

Nästan 2,5 mil på typ fyra och en halv timme inklusive pauser. Från Haverdal via Vilshärad, Ringenäs, Tylösand och så fram till Grötvik, sen upp på Tylösandsvägen och buss hem. Vi pinnade på rätt bra. Roligt var det också. Berättar mer sen.

Nu vankas det releasekalas hemma hos en vän som har artikel med i Aftonbladet Söndag.

Nu bär det av!

Vandrarklädd!

Jag och J ska testa utrustningen inför Skottland nästa lördag. Så nu blir det några timmars vandring längs kusten (och ja, regnkläderna är nerpackade, till och med jag inser att det inte kommer bli någon torr tur det här...)!

Förberedelser

Lågkonjunkturer is the shit. Idag har jag inhandlat ett Didrikson-regnställ med finfina egenskaper (okej J, kanske inte precis lika flashigt som ditt supervattentäta golfregnställ från Haglöfs...) för 700 spänn. Halva priset! Som syns ovan fast med röd jacka. Värsta fyndet. Kommer sitta som ett smäck när det spöregnar i Skottland.