Post Ironman Stress Syndrome

Alltså. Förra året vid den här tiden var jag på väg in i nån slags supermegaträningsdepp (och lite grann av en supermegadepp av det lite mer allomfattande slaget - det som liksom inbegriper typ allt i hela livet), men det fattade jag inte då. Jag trodde att det var den gamla hederliga postloppdeppen som gjorde sig påmind. Det var det förstås kanske också, till viss del. Till en början. Sen spårade det ur.

Hur som helst. I år har jag bestämt mig för att samma sak inte ska hända igen. Jag måste ta hand om mig bättre, jag måste låta bli att känna stress över en massa saker. Över livet, över vad jag tränar, över vad jag inte tränar. Du hör ju, det är inte särskilt sunt. Den där stressen över vad jag faktiskt gör i relation till vad jag "borde" göra (det vill säga - hur lite jag tränar i förhållande till hur mycket jag tänker att jag borde träna om jag ska överleva/bli stark/klara av mina utmaningar/nå mina mål) dyker upp när jag är mitt allra mest sårbara jag. När livet i stort är lite för ogreppbart, när jag av nån anledning går från en trygg, välkänd miljö till en ny, okänd och lite läskig situation. Förra hösten handlade det om en ny jobbsituation som jag trodde jag bara skulle älska, men som blev övermäktig av olika anledningar.

I år är jag starkare. I år vet jag vad jag tål och när jag måste säga ifrån. Jag hoppas att det ska leda till bättre balans i livet i stort.

Jag har bestämt mig för att låta träningen vara enbart lustfylld ett tag framöver. Och då snackar vi inte ett tag som i fram till nästa storslagna utmaning, utan snarare på obestämd tid. Jag vill träna för att jag älskar det. Jag vill springa uppför kilometerlånga backar eftersom mitt hjärta skuttar av glädje bara av tanken på det. Jag vill simma tills isen lägger sig på mina sjöar (nåja...) eftersom jag njuter så ofantligt av att känna vattnet leka kring min våtdräktskropp. Jag vill yoga eftersom jag mår bra av det och gillar att stå i hunden tills det snurrar i huvudet.

Så. Jag ser fram emot den här hösten. Shit vad jag ska njuta. Plocka svamp. Syra grönsaker. Dricka te. Springa lopp. För jo, det är inte så att jag kommer vägra nummerlappar bara för det. Jag har råkat hamna på den här startlistan. Och på den här. Och det pirrar i hela kroppen när jag tänker på tjusig skånsk bokskog en gnistrande oktoberdag, och på pannlampeupplyst party längs österlenvägar i november.

Ja, det går fortfarande att simma i sjön! Säkert typ 18 grader. Foto: Johan.

Typiskt njutargrej: Var ute och sprang häromdan. Kom till badplatsen, tänkte hoppa i vattnet för att skölja bort all backlöparsvett. Hittade grymma fotografen Thomas vid en kajak på stranden. Han lånade ut kajaken åt mig en liten stund. Fatta vilken frihetskänsla! Nu vill jag ha en kajak också. :) Foto: Thomas Johansson.

Därför älskar jag triathlon

Det går verkligen upp och ner med min motivation just nu. Känner igen mig i Wilmas inlägg från i torsdags - ibland är jag bara så less på att ägna så mycket tid åt träning. Helgerna är liksom vigda åt långa distanspass på cykeln, och jag känner då och då en dum press och stress över att hinna träna så mycket som jag behöver för att överleva och helst klara av en Ironman med någon slags värdighet.

Men samtidigt - jag älskar verkligen mina timmar på cykeln. Häromdagen gav jag mig av i ottan på regnvåta vägar under en uppsprickande himmel och hann med sex vackra mil på drygt två timmar innan jobbet, och det var en av veckans bästa stunder. Och det är de ögonblicken jag behöver, ögonblicken då kroppen, hjärtat och cykeln blir ett, som en urkraft som forsar fram längs vägarna.

Det går ju inte att komma ifrån att det är krångligt att få tid till den mängd träning jag upplever att jag behöver innan Kalmar. Jag jobbar heltid, jag jobbar obekväma arbetstider, jag har miljoner andra saker jag också vill hinna med - och jag börjar allt mer ifrågasätta meningen med att lägga så mycket energi ut på något som egentligen inte genererar någonting vettigt överhuvudtaget, mer än att jag själv får en kick. Men mer om den funderingen en annan gång.

För i söndags gick det upp för mig varför jag gör det här. Då begick jag nämligen tävlingspremiär för i år, på Maleryd Varberg triathlon, och premiären var dubbel eftersom det dessutom var första gången tävlingen arrangerades. Den enda distans som fanns att välja på var motionssprint - perfekt för en triathlet som varken simmat eller sprungit nämnvärt mycket under våren.

Det är något magiskt med ett triathlon. Spänningen innan start, vattnet som sipprar in under våtdräkten och värmer dig när det sextongradiga, salta Kattegattvattnet kyler ner ditt huvud under simmössan, en dränktkattblöt kropp som rullar iväg på cykeln, det metodiska trampandet på gränsen till max, nertrappandet av intensiteten en bit innan växling för att låta benen hämta sig en aning innan löpmomentet, den knixiga och fula löpstilen den första kilometern, smärtan halvvägs in i löpningen - och den otroligt kaxiga och stolta känslan när mållinjen passeras.

Jag älskar det. Varje minut, varje smärtsamt steg. Jag älskar kampen i uppförsbackarna på cykeln, älskar vattenbrottningen och kampen för varje simtag och andetag i vattnet. Älskar att känna hur kroppen bara orkar och orkar och aldrig tar slut trots att det känns som en näradödenupplevelse i slutet på löpningen.

Triathlon är den vackraste sporten jag vet. Den gör mig glad. Och därför fortsätter jag, trots att det känns motigt och inte alls särskilt kul emellanåt.

Simstarten vid Barnens badstrand vid Kallbadhuset i Varberg. Det var en riktigt blåsig dag, men de hade lagt simbanan innanför vågbrytarna så vi fick sköna 400 meter. (OBS! Alla bilder - copywright Johan Davidsson)

Trots att det var en så kort distans så hinner det kalla vattnet göra sitt för att pajja balansen. Det var sjukt svårt att ta sig upp för trappan ur vattnet...

Cykelbanan bestod av fyra varv på en ganska knixig och kuperad slinga som gick genom stan. Den inleddes med en rätt brant backe som jag gillade mer och mer för varje varv....

...backar är nämligen min styrka, så det var här och på en annan brant historia någon kilometer längre bort som jag liksom susade förbi många av mina medtävlare...

...fast de cyklade å andra sidan ifrån mig i nerförsbackarna igen. Typiskt. :)

Det enda dåliga med arrangemanget (som annars alltså var helt super, blir det här en återkommande tävling med tävlingsklass så kommer jag göra den till en tradition) var att det var lite dåligt skyltat i växlingsområden inför löpningen. Jag fattade inte vart jag skulle ta vägen ut...

...men jag lyckades ta mig ut på det ungefär 1,2km långa varvet runt Varbergs fästning som skulle springas fyra gånger.

Banan var hyfsat vindskyddad, enda stället där vinden bet i var här där vi rundade ett hörn på fästningen. Och under de tjugo minutrar som jag sprang runt runt runt så hann jag med att få både strålande sol och störtregn. Märkligt men härligt tävlingsväder.

I mål kom jag som tionde tjej av fyrtiofem tjejer som tog sig i mål, och som nummer 59 av totalt 160.

Och efteråt var det en ruskigt glad tjej som hängde i målområdet.

Skräck, ångest och en envis längtan

Om mindre än tre månader är det meningen att jag ska genomföra en Ironman i Kalmar igen. Du vet, 3,8km simning, 18 mil cykling och till slut ett maraton springandes. I sensomras kändes det så himla självklart - jag skulle absolut göra det där igen. Men ju längre tiden går, ju mindre jag springer och ju mer jag hänger i trädgården och odlar potatis och funderar över livet, desto mer omöjligt känns det att jag ska vara redo för minst 12 timmars slit i vattnet och på vägarna i och runt Kalmar.

Vissa dagar funderar jag på att avanmäla mig och bli bonde på heltid. Andra dagar intalar jag mig käckt och flåshurtigt att jorå, visst kommer det gå bra, jag menar hallå - jag cyklar ju åtminstone för tusan! Det måste väl räcka?

Men jag vet inte jag. Något säger mig att det inte räcker att pendlingscykla (må så vara att mitt pendlingsavstånd är två mil enkel väg vilket ger mig åtminstone 16 "gratismil" i veckan) för att bli IM-material i augusti. Det måste nog simmas lite också. Och springas. Det duger inte att längta efter dusch och fika redan efter tre kilometers skogslöpning en söndagförmiddag. Jag borde längta efter långa, magiska löppass där uthålligheten verkligen sätts på prov.

Men nejdå. Jag planterar jordgubbar, filosoferar över självhushållning och stoppar huvudet i sanden. För varje gång jag råkar plocka upp det, huvudet alltså, så känner jag bara skräck, ångest och andra eländeskänslor.

Fast samtidigt. Den där känslan. Den som nästan spränger hela kroppen när de kvarvarande kilometrarna på det avslutande maratonet tickar ner mot ensiffrigt. Det är ju den jag längtar efter. Jag hoppas verkligen att jag får uppleva den igen.

Stryketräning a la lantis: Potatislandsgrävning. Mycket bra genomkörare.

Det här är livet

Du kanske undrar vad jag gör? Jag upplever det som att jag står och velar vid ett vägskäl. Är mitt liv som det ser ut nu, med de saker jag ägnar mig åt, det liv jag vill leva? Vad jag än kommer fram till när det gäller den saken så lever jag. Här är några glimtar ur mitt liv den senaste tiden:

I min kropp finns en oro. Vi konsumerar alldeles för mycket och alldeles för ohållbart. Jag vänder och vrider på mig själv för att komma på rimliga saker jag kan göra för att minska min egen miljöpåverkan. Funderar på att skaffa egna höns. Här är jag på studiebesök.

Och när vi ändå är inne på miljöpåverkan - idag presenterade IVL en ny rapport om att närodlat inte alltid är det bästa för klimatet, utan vi måste tänka på vad vi äter snarare än var det är producerat. Mindre kött, mer vegetariskt, var en av slutsatserna. Men jag tänker att man kan göra både ock - jag drömmer om att kunna lite mer om odling och med hjälp av bra jord och några pallkragar tänker jag och Johan experimentera med grönsaker i sommar.

Samtidigt utforskar jag omgivningarna kring vår nya bostad. Här går Hallandsleden på väg mot Danska fall och sedan vidare mot fina naturreservatet Gårdshult. Snart slår bokarna ut och då kommer det gnistra och glittra i den här dalgången.

Johan tog med mig på en tur upp till en höjd som jag tror kallas Ivars kulle i folkmun. Här har man utsikt ut mot havet ett par mil västerut. Häftigt, minst sagt. När vi kom dit hade någon eller några ägnat sig åt svedjebränning, så hela kullen var alldeles sotig.

Loppförberedelser i vårsolen. För ett par veckor sedan arrangerade min klubb ett av Hallands vackraste terränglopp, Simlången runt, och vi hjälptes åt att göra i ordning banan. Och för varje dag som går älskar jag min nya hembygd mer och mer.

Samtidigt blir det varmare och varmare ute. Jag cyklar med benvärmare till jobbet på morgonen, och när det är dags att rulla de två milen hemåt efter lunch går det att cykla i kortbyxor. Så fort andan och lusten faller på ska jag byta däck på crossen och anpassa den för vårvägarna.

På lördag kör jag säsongens första cykellopp - Hallandsloppet som går över tio mil på fina halländska vägar. Då hoppas jag kunna hitta lite av känslan som finns i den här bilden när jag och triathleten Jessica tillsammans med orienteraren Henrik (bakom kameran) rullar tillbaks mot kusten efter en tur i bergen på Mallis.

I Uppland hittade jag det vackraste vårtecknet i helgen - blåsipporna som liksom tussilagorna fullkomligen svämmade över alla breddar. Det kommer nog bli sommar även i år. Och den här sommaren kommer bli magisk.

Det är något jag måste berätta

Det händer storslagna saker i mitt liv just nu. Det håller nämligen sakta men säkert på att packas ner tillsammans med Johans liv i massor med lika stora pappkartonger som otåligt väntar på att förflyttas till en annan plats. Den andra platsen ligger två mil från där jag sitter nu, nämligen i den söta lilla byn Simlångsdalen utanför Halmstad. Byn som ligger vid en sjö i en skog, eller närmare bestämt vid två sjöar i närheten av kanske världens vackraste bokskogar. Och som har skidspår om knuten, eller i alla fall bara några kilometer bort, uppe på höjden där det alltid är fem grader kallare och tio centimeter mer snö.

Det är en dröm som har växt på oss det senaste året, att flytta från stan. Och nu är den snart verklighet. Vi ska bo i ett supersött hus med kaféveranda, kakelugnar i mängder och med en stor trädgård där man kan få plats med en fotbollsplan, morotsodlingar och höns. Om man vill. Annars kan det bli en perfekt plats för kullerbyttor, grillkalas och festivalstämning.

Och inte nog med att vi flyttar och blir mer lantisar än stadsbor - jag kommer också förvandlas till en cykelpendlare. Jag kommer gå från att ha femhundra meter till jobbet och i princip kunna ramla ur sängen rakt ner framför mikrofonen i min sändningsstudio till att ha två oftast blåsiga mil längs en gammal banvall som lutar svagt utför när jag cyklar till jobbet och således svagt uppför när jag ska hem.

Inte så farligt, kan man tycka. Två mil. Vad kan det ta på en hyfsat bra cykel? 45 minuter?

Jag testcyklade med cx:en igår, i nordostlig vind. Motvind alltså. Lite orolig blev jag allt när jag segade mig fram längs den fortfarande lite snöiga och grusiga cykelbanan och såg hur klockan tickade iväg. Rödljusen i stan och vinden på landet sinkade mig ordentligt och det tog mig nästan 55 minuter att cykla mina mil. Och då var det ändå eftermiddag och jag var någorlunda vaken.

På måndag är det allvar. Då sätter jag mig på cykelsadeln klockan fyra på morgonen, allt för att hinna vara färdigcyklad, duschad och ombytt klockan kvart över fem när arbetsdagen börjar. Det är med skräckblandad förtjusning jag skriver det här. Kommer jag orka? Kommer det kännas roligt? Eller kommer jag ångra mig bittert och falla till föga för alla pessimister omkring mig som säger att det inte kommer gå och att jag och Johan kommer att behöva skaffa en andra bil för att klara av pendlingsgrejen?

Jag hoppas verkligen på det förstnämnda.

Bakom mig - staden. Framför mig - lugnet och lyckan.

Cykelbanan går längs en gammal banvall. Många raksträckor med andra ord...

Jag tror cx:en trivs vid sitt nya hus. Och jäklar vad den trivs som pendlarhoj! Den ville knappt följa med in utan vände genast nosen ut mot vägen igen, redo för nästa pendlingssträcka.

Här ska vi bo från och med imorn!

Jag och Jörgen Brink

Du kanske hörde om Jörgen Brinks förkylning/feberkänning/febertopp/krasslighet (allt beroende på vilken tidning du läste eller vilka intervjuer du hörde...) i helgen? Trots att han inte kände sig helt på topp i lördags så valde han att starta och jaga sin fjärde raka seger i Vasaloppet på söndagen. I en tråd på jogg.se diskuteras det sunda i det här - att starta fast man anar att man inte är helt frisk. Brink startade, hängde med bra under hela loppet, men var av någon anledning inte 100 procent och kunde inte svara när Jörgen Aukland och de andra drog igång den där långspurten på slutet. Det behöver förstås inte bero på eventuella sjukdomssymptom, det kan lika gärna handla om att de andra helt enkelt var bättre.

Hur som helst. Utan att göra några som helst andra jämförelser mellan mig och Brink så brottades jag ju också med sjukdom i veckan. Och förutom att jag fick massa fina tips från min omgivning om hur jag snabbt skulle skrämma förkylningen på flykten med hjälp av olika kurer så fick jag också mer eller mindre brutalt formulerade råd om hur jag skulle tänka när det gällde ställa upp eller inte i loppet. De flesta höll sig på nivån "känn efter ordentligt och ställ bara upp om du känner dig frisk". Andra kände för att ta i lite mer och sa något i stil med "Starta inte! Du kommer få hjärtmuskelinflammation och dö! Jag känner en som sprang ett maraton förkyld och hon är ett kolli nu!".

Vad är poängen med att säga så?

Jag är ingen idiot. Jag känner till riskerna. Jag gör aldrig saker som jag vet kan äventyra min hälsa på lång sikt. Således ställde jag mig på startlinjen för att jag kände mig frisk, och om jag hade märkt att min kropp reagerade konstigt under loppet så hade jag brutit. Det ingår liksom i själva konceptet att älska träning att också vara nyfiken på hur kroppen fungerar, att veta vad som är farligt och ofarligt och att lära sig var gränserna för just min kropp går.

Det haglar så himla mycket "goda råd" kring människor som sysslar med idrott på olika nivåer. Och ärligt talat, ibland känns det som att de goda råden går lite till överdrift. En snuvig näsa behöver inte betyda att du måste ställa in veckans löppass. En trött kropp behöver inte alltid vila. Den kan lika gärna behöva en endorfinkick.

Missförstå mig inte. Jag tycker att det är bra att vi påminner varandra om att vi bara har varsin kropp och att vi ska vara rädda om den. Det jag undrar är - vem är jag att ge dig något annat råd än just att lyssna på din egen kropps signaler? Vem är jag att säga gör si eller gör så, det är bäst för dig?

Status kvällen före start

Jag sitter på min säng i Transtrand. Utanför tjuter vinden - det är nog nästan stormstyrka i byarna.

I resten av huset irrar folk omkring och letar efter grejer, diskuterar valla och funderar över när man måste vara vid starten imorn. Mina skidor är vallade efter konstens alla regler (kallvalla säger alla tillverkare. Jag kör på Rodegrund täckt med några lager Blå extra. Sen ett par lager rött innan jag avslutade med ett par lager violett) och nu har jag bestämt mig.

Det blir start imorn. Om jag inte vaknar och känner mig sjuk igen förstås. Det enda som finns kvar av förkylningen är lite snor, annars mår jag bra.

Men jag är fullt medveten om att det inte är en Therese i toppform som ställer sig på startgärdet imorn. Och jag har lovat mig själv att vara lyhörd - känns det konstigt och dåligt så bryter jag.

Kom igen Vasaloppet 2013 - nu kör vi!

Vasaloppet 2013 - det här är min plan

Om exakt en månad, den 3:e mars ställer jag mig på startinjen i Berga by för fjärde gången. Jag börjar känna de där spåren nu. Ibland när jag funderar över årets lopp så föreställer jag mig själv som en av alla de där sega gubbarna som åker Vasaloppet lika självklart som de dricker förmiddagskaffe med dopp varje dag klockan 11 - det liksom går av bara farten. Inget att fundera över. Bara göra.

Skidåkningen går ganska bra den här säsongen. All annan kompletterande träning går däremot skitdåligt. Själen och kroppen går på sparlåga, och som du vet så ägnar jag mig mest åt yoga. Löparskorna står tysta i hallen förutom vid enstaka infall, cykeln står i vardagsrummet och väntar på att det ska bli mars och simglasögonen ligger och torkar i en korg i badrummet. För att inte tala om rullskidorna. Jag minns knappt när jag stod på dem senast. Men jag försöker låta bli att oroa mig och väntar in den dag då jag längtar efter träningen igen.

Hur som helst. Jag åker skidor. Förvisso går det lite upp och ner, och kroppen är inte helt pålitlig när den är såhär utmattad. Ibland kan jag köra på som vanligt, ibland måste jag ta det lugnare än jag vill.

Men jag märker att tekniken sitter där, jag har kvar min uthållighet, och jag har framför allt kvar den enorma glädjekänslan och kärleken till skidåkningen. De monotona, strikta rörelserna i de olika växlarna gör mig lugn och skapar en liten mental bubbla som jag tycker om att vara i.

Det kommer gå bra det här.

Målsättningen med årets lopp då?

Min långsiktiga plan har sedan förrföra året varit att ta medalj i mitt sjätte lopp, det vill säga 2015. Årets är alltså det fjärde. Efter förra årets fantastiska lopp var jag rätt så övertygad om att jag kunde knipa medaljen redan 2013 och satte upp det som mål mentalt redan då, men omständigheterna har förändrats.

Så, i år åker jag Vasaloppet för att det är roligt. Jag förväntar mig inga makalösa placeringar, men jag förväntar mig att hamna nånstans i trakterna där jag låg förra året, det vill säga nånstans runt plats 250 till 300. Jag vill försvara mitt startled, och allt över det är bonus. Det kanske låter fegt, men jag har inte råd att tappa glädjen. Och jag vet hur lätt det är att försvinna i tidshets och prestationskrav. Sånt har jag nog med i resten av livet.

Njutning istället för press - det är årets Vasaloppsmelodi.

En ny väg

I mitten på december bestämde jag mig. Det måste hända något. Det kan inte vara meningen att en människa ska gå omkring med hela världen på sina axlar. Det kan inte vara meningen att en människa ska spendera arbetsdagarna i en stressdimma och eftermiddagarna halvsovandes med en lätt känsla av det-finns-ingen-mening-med-något.

Jag behövde en plats att landa på. En plats som är bara min och dit jag kan gå en gång om dagen för att hitta kraft. Och lugn. Där stressen kan rinna av mig och samlas i en liten skål som jag kan ställa undan när den är full.

Och den platsen har jag hittat.

Med få undantag har jag stått på min yogamatta varje dag ända sedan den 18 december. Och de två-tre dagar då jag prioriterat annat så har jag i alla fall tagit mig några minuter mitt i något annat och andats extra fokuserat en stund.

Rent fysiskt känner jag mig starkare och mer rotad i min egen kropp efter de här veckorna på yogamattan. Men den stora förändringen har skett och fortsätter att ske mentalt. Jag har fått kraft att skala bort onödiga distraktioner och har inte alls lika lätt att stressa upp mig över grejer längre. Det är inte längre hela världen om jag missar något, om jag inte sover ordentligt en natt eller om jag inte hinner allt jag tänkt. Vad gör det om hundra år liksom?

Så, vad händer nu? Ska den här just nu sorgligt ouppdaterade bloggen bli en yogablogg? Vad händer med Ironman Kalmar 2013? Och Vasaloppet?

Allt har sin tid. Jag åker skidor så ofta jag har lust, jag drömmer om cykelturer framåt våren och jag har ingen brådska. Och du får gärna följa med i min hjärnas irrgångar när jag skriver ner något här på bloggen! Jag kommer förmodligen berätta för dig om hur jag utforskar världen uppochner på min snart utslitna yogamatta, du kommer få höra mer om hur jag tänker mig den kommande månaden fram till Vasaloppet, och du kommer få följa med mig på vägen mot IM 2013, jag lovar.

Nu ska jag ner på min matta igen. En timme egen yoga med fokus på höftöppnare och flöden. Och några försök till huvudstående.

Jag börjar få kläm på vissa grejer inom yogan. Och det är barnsligt roligt att försöka hamna upp och ner!

Något tar slut, något annat börjar.

2012 börjar rinna mig ur händerna. Det har varit ett grymt år på många sätt, med helt otroliga upplevelser. Men det har också varit ett år som avslutas med många tunga månader när jobbet krävt mer av mig än nånsin förr, och då jag balanserat mycket nära en avgrund av total utmattning. Jag trodde att det skulle bli bättre framåt november-december, men det har det inte blivit. Därför känns det rätt skönt att lägga 2012 till handlingarna och blicka fram mot 2013. Kanske lättar det då, kanske finns det lite mer tid och utrymme för annat.

Men innan 2012 blir 2013 hinner jag med lite till. Säsongens första skidresa närmar sig. Imorn sticker vi norrut och testar Vasaloppsspåret. Jag längtar.

Riktiga löpare springer på julafton, eller hur var det nu? Här trippade jag i alla fall fram på tidig julaftonseftermiddag.

Born to run?

Jag har inte tagit ett löpsteg på två veckor. Det gör verkligen ingenting. Jag gör annat istället. Jag längtar faktiskt inte ens efter att springa. Då och då undrar jag om jag inte är helt less på löpningen. Kanske till och med på all den här träningen över huvud taget. All prestation. Jag har nog med sånt på jobbet. Där finns det inget som heter "tillräckligt bra". Allt kan alltid bli lite bättre, lite roligare, lite smartare. Jag kan alltid bli bättre, roligare, smartare.

Men så tänker jag på den fantastiska kvällen på Österlen för några veckor sedan. Österlenmaran. Reflex- och pannlampetåget som gick från by till by. Det magiska månskenet. Löpning utan prestation. Då känner jag plötsligt en längtan. En längtan efter att hitta lugnet i rytmiska fotsteg längs stigar och asfalt, långt bort från tider att passa, prestationskrav och tillkämpade leenden.

Klädd för nattmarafest. Foto: Benet.

Det här tror jag på

Livet är jävligt emellanåt. Och då gäller det att ha strategier - dels för att överleva men också för att göra livet roligt. Det här är mina:

Jag tror på att låta kroppen känna att den lever. I lördags cyklade jag så hårt och på toppen av min egen förmåga att jag fick andnöd två kilometer innan vi skulle stanna och fika. Det var längesen jag tog i så mycket på cykeln. Det kändes bra.

Jag tror även på att kliva utanför sin lilla låda. Jag har till exempel börjat dansa igen. Som triathlet kanske inte dans är det första man tänker på som träningsform, men shit vad bra jag mår när jag går på en dansklass!

Framför allt tror jag på att omge sig med människor som får en att må bra. Jag ringer lite extra ofta till min familj och snackar strunt när jag mår dåligt till exempel. Och igår paddlade jag omkring i bassängen med min bästa exilhalländska som är på besök i stan. Jag är fortfarande inte överens med min högervad så den får löpvila ganska mycket. Och vattenlöpning har en tendens att tråka ut mig om jag ägnar mig åt det själv. Men tillsammans med Ingmarie bara försvann tiden. Det kändes riktigt bra.

Nästan sextio cyklister från framför allt min egna klubb CK Bure träffades för ett gemensamt distanspass i lördags. Det var en riktigt mäktig känsla att ge sig iväg i en så stor klunga! Foto: CK Bure.

Just idag är jag inte stark

Det här med att rycka upp sig. Se de ljusa sidorna i livet. Tänka på det som är positivt och roligt.

Vilket skitsnack.

Jag vet inte hur du fungerar, men det finns inget mellanläge hos mig. Antingen är jag högt uppe bland molnen eller så är jag långt ner under marken. Orden "trevligt" och "lagom" existerar inte i min värld.

Och jag gillar det. Jag gillar att livet svänger. Det är kanske inte alldeles fantastisk när jag är i de allra djupaste dalarna, men å andra sidan är topparna det som gör livet värt att leva. Och om alternativet skulle vara nåt slags medel-blaha så är jag inte intresserad.

Men det där med att rycka upp sig. Jag tror inte på det. Jag tror på att vara där man är, oavsett om det är långt ner eller högt upp. Ta vara på dina känslor, oavsett om de är mörka eller ljusa. Och om det för stunden känns som att det bästa är att ligga i soffan och käka choklad och grina en skvätt så är det kanske just det du ska göra. Imorgon är en annan dag. Då kanske det känns roligare. Eller så gör det inte det. Men ingen känsla är dålig, och jag tror att det är bättre att acceptera att det finns miljoner jobbiga, fantastiska, märkliga eller sköna känslor och känna att det är okej att ha alla dem i sig, än att gå runt och tänka att man borde rycka upp sig. Vad händer om du inte klara av att rycka upp dig? Är du en dålig människa då?

Nej.

Du är mänsklig.

Oh no! Vasaloppet ökar risken för att dö av hjärtstopp! Eller?

Igår låg jag i godan ro och kollade lite nyheter på mobilen innan jag skulle somna. Och plötsligt snubblar jag över en nyhet om att Vasaloppet på något sätt ökar risken för död till följd av hjärtstillestånd. Oh my lord, tänkte jag och avanmälde mig givetvis genast från alla ansträngande aktiviteter inom överskådlig framtid.

Eller inte.

Snarare störtade jag upp från sängen och rusade ut till Johan och höll ett långt, argt brandtal. Inte för att han nödvändigtvis behövde höra det talet, men det var den publik jag hade tillgänglig just då.

Det finns två problem med den här typen av nyhetsrapportering:

För det första är den hårdvinklad. Och för det andra... Nej förresten. Jag ångrar mig.

Det finns ett problem med den här typen av nyhetsrapportering.

Den är felaktig.

Såhär. Sätter man en rubrik som säger att risken för hjärtstillestånd ökar när man åker Vasaloppet (som det stor på Ekots förstasida, innan man klickade sig in på nyheten) så måste man ha täckning för det i texten. Då kollar vi:

Ett gäng uppsalaforskare har kollat upp hur många hjärtstopp som skett under Vasaloppet åren 1922-2010. Av 926 350 åkare drabbades 20 personer av hjärtstillestånd. 15 avled.

Forskarna menar att det här innebär ett fall av hjärtstopp per 300 000 timmar ute i skidspåret, att jämföra med ett på tio miljoner levnadstimmar som är frekvensen av hjärtstillestånd utslaget på hela Sveriges befolkning. Och alltså är risken större bland Vasaloppsåkarna.

Jag vet inte jag.

Samtidigt säger forskarna att det inte är Vasaloppet per se som är orsaken till hjärtstoppen. Nej, de tjugo personer som drabbades av hjärtstillestånd under loppet hade alla någon sjukdom i hjärtats kranskärl eller själva hjärtmuskeln. Kan man då verkligen använda de där skidtimmarna som jämförelse när man ska kolla frekvensen i relation till befolkningen i stort?

Men om vi tar den här grejen med att antalet hjärtstopp i Vasaloppsspåren har ökat under 2000-talet då? Det måste väl ändå stämma?

Jo, det gör det. Det är bara det att samtidigt har antalet åkare ökat ordentligt i loppet. Och det säger även forskarena i alla artiklar som behandlar ämnet.

Sverker Nilsson, tidigare Svenska friidrottsförbundets landslagsläkare, suckade när jag pratade med honom om det här imorse. Han menar för det första att visst, med tanke på den belastning som kroppen utsätts för under hård fysisk ansträngning så kan man säga att risken för hjärtstillestånd ökar. Men samtidigt så minskar risken för att hjärtat ska stanna under resten av dygnets timmar för den som är fysiskt aktiv. Och dessutom säger han - samla ihop random lika många människor som deltar i Vasaloppet på en och samma plats för säg en rockkonsert under lika lång tid som Vasaloppet pågår och du har en ökad risk för hjärtstillestånd bland dessa personer. Dessa personer som liksom bara står rakt upp och ner. Också en typ av fysisk ansträngning.

Alltså: Risken att drabbas av hjärtstillestånd om du åker Vasaloppet eller motsvarande hård, fysisk ansträngning, är högre om du samtidigt har en sjukdom i hjärtat. Samtidigt är totalrisken för att drabbas av hjärtstillestånd mindre för dig som är fysiskt aktiv eftersom ett vältränat hjärta är ett starkt hjärta. Du vet, fysisk aktivitet leder till bättre hälsotillstånd överhuvudtaget och allt det där. Men det blir väl inte riktigt lika sexiga rubriker av det.

För övrigt, om jag får tro och tänka litegrann, så skulle jag vilja påstå att ett skidåkande hjärta inte bara är ett starkt hjärta. Det är också ett lyckligt hjärta. Såhär härligt kan det nämligen vara att skida runt i nysnö!

Force majeure

Det finns anledningar att hoppa över ett träningspass, och så finns det anledningar. Igår var det till exempel inte precis läge att ge sig ut på ett planerat distanspass på cykeln.

Den här helgen har det stundtals känts som att jag levt i en belägrad stad. I fredags kväll började det brinna i ett saltlager ute i hamnen i Halmstad, ett lager där det förvarades en hel del giftiga kemikalier. Det blev en kraftig rökutveckling, och en enorm gulbrun rökpelare steg mot himlen.

I lördags förmiddag gick Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ut med ett VMA och varnade för röken som kunde orsaka kemiskt lungödem. Till en början fördes röken ut till havs, men så verkade det som att vinden vände, och vi i centrala stan uppmanades att stanna inomhus och stänga fönster och dörrar.

Först på kvällen igår när vinden verkligen höll sig ut över havet vågade jag mig ut en sväng, och då gick jag dit många halmstadbor redan hade sökt sig - upp på Galgberget, stans högsta punkt.

Även soldaterna tyckte att rökmolnet var lite spännande...

Igår eftermiddag vid sextiden. Mycket rök, men den är på väg söderut längs kusten. Och när den når in över land är mängden kemikalier inte så stor länge.

Imorse vaknade vi till en stad där det fortfarande rådde full beredskap. Räddningstjänsten kunde inte gå in och släcka branden eftersom kemikalierna var explosiva, och ingen riktigt visste vad som skulle hända om man tillsatte vatten till brandhärden. Men röken var fortfarande på väg ut över havet, och jag kunde tillbringa förmiddagen och halva eftermiddagen på cykeln och i löparskorna.

Men så när det verkade som att allt skulle gå bra vände vinden igen. Nu handlade VMA:t återigen om Halmstad tätort. Från vår utsiktsplats på Galgberget kunde vi se hur rökmolnet letade sig in över de allra östligaste delarna av stan. Region Hallands medicinskt ansvarige läkare meddelande att röken inte var hälsofarlig, men heller inte hälsosam. De nyckfulla vindarna slet och drog i den gulbruna röken och det hela kändes inte alls särskilt tryggt längre.

Vår lilla rökpelare i eftermiddags. Svaga men nyckfulla vindar tycktes svepa in den lite mer över stan.

Nu blåser det gynnsamma vindar igen, de kommer från nordost. Och för en timme sedan påbörjades släckningen av branden. I morgon bitti antar jag att vi vet hur det har gått.

När sånt här händer så blir två saker tydliga. Först och främst - shit vad sårbara vi är. Nu verkar det som att vi klarar oss undan riktigt lindrigt, men om vinden hade legat på söderifrån hade vi haft en helt annan situation. Hade vi behövt evakuera? Vart skulle vi ta vägen?

Och för det andra - shit vad viktigt det är att de centrala samhällsfunktionerna fungerar. Montera inte ner public service för guds skull. Sveriges Radio är medborgarnas radio, det är vår informationskanal när kriser och katastrofer inträffar. Och samtidigt - vad många det är som inte vet vad vi förväntas göra när det uppstår en kris. Vet alla verkligen vad det innebär när Hesa Fredrik ljuder? Vet alla var vi kan förvänta oss att det finns information? Om inte, varför inte?

Nu ska jag sova. När jag vaknar vill jag inte se ett enda gulbrunt rökmoln till.

"Asså jag sprang maran på 2.50-nånting, joråsåatte...."

Vad är det med löpning som gör att folk (läs: kändisar) som typ knappt doppat tårna i ett par löparskor känner att de måste hitta på historier om sin makalösa löparkarriär i ungdomen? I mars nån gång satt till exempel Loreen och skrävlade i nån intervju om att hon "gjorde halvmilen på en kvart". Joggade lite lätt, typ. Och ändå lyckades hon springa så snabbt att hon skulle platsat i svenska OS-laget. Och här gick folk och blev förbannade över att SOK lyckades mygla bort Mustafa Mohamed från laget! Vart tog Facebookgrupperna om stackars Loreen som ju inte heller fick åka till OS vägen?!

Nu är det en minnessvag republikan i USA som minsann sprungit röven av sig på en mara nånstans way back. Jorå. På sub 3. Vad Paul Ryan som den förvirrade republikanen heter inte riktigt tänkte på var att säger man nåt sånt så finns det journalister som börjar kolla resultatlistor, och vips så kommer det fram att den enda mara som den gode herrn nånsin sprungit och som det finns officiella resultat från är Grandmas marathon i Minnesota 1990. Tiden? 4.01.25. Inte så pjåkigt förstås, men väääldigt långt från 2.50. Ryan skyller på att det var längesen och att han inte riktigt kommer ihåg. Alltså, kom igen. Man kommer ihåg sin marathontid, särskilt om man bara sprungit en, och särskilt om man missade magiska sub 4-gränsen med nån ynklig minut...

Lite gulligt är det ändå. De vill så gärna framstå som lite coola, lite avslappnade, lite "jorå jag tränar minsann, springer ett par gånger i veckan, jag är sjuuuukt fit". Synd bara att de inte kollar upp vad som är rimligt innan de hittar på sina rövarhistorier, de små löparmytomanerna.

Sugen på att ta reda på vilken tid du skulle ha på maran om du var lite mer som Paul Ryan? Testa Paul Ryans löparkalkylator!

Sårbarhet

Man brukar tala om "det öppna fönstret" direkt efter hård fysisk ansträngning. Under en period, allt från några timmar till ett par dygn, är ditt immunförsvar försvagat och du är mer mottaglig för infektioner. Din kropp är helt enkelt lite mer sårbar än annars. Kanske inte läge att ge sig ut bland massa snoriga människor direkt efter ett hårt träningspass således.

Jag har upptäckt en annan sorts sårbarhet hos mig i samband med all träning jag ägnar mig åt. På många sätt har löpningen, cyklingen och skidåkningen gjort mig till en starkare människa, en människa som trivs med mig själv och med tillvaron. Men den har också successivt fört mig närmare mina egna känslor och gjort mig mer uppmärksam på och påverkad av kroppens och själens upp- och nerförsbackar.

Ett exempel är den klassiska efterlopp-bluesen som dyker upp som ett brev på posten en tid efter en stor urladdning i form av ett lopp som man tränat länge för och kanske haft som årets stora mål. Första gången det hände mig var det fruktansvärt, för jag fattade först inte vad det handlade om. Jag kände mig ledsen och ganska handlingsförlamad, och det är inte så jättekonstigt med tanke på att något som man tänkt på dagligen och ägnat massa tid och kraft åt att förbereda sig på plötsligt är över och det blir massa tid ledig som man inte riktigt vet vad man ska fylla med. Det är lätt att känna sig tom och övergiven då. Och jag tror inte att det är unikt på något sätt för idrottare och deras prestationer, det kan förstås handla om andra mål och utmaningar i livet som man klarar av och som lämnar ett tomrum efter sig.

Jag är där just nu. Euforin efter Kalmar har lagt sig något, jag har bearbetat loppet och jag har landat i en oerhörd stolthet och glädje över min prestation. Men jag har också hamnat i ett litet hålrum där jag är rätt ensam med mig själv. Jag är en projektmänniska, en människa som drivs framåt av utmaningar och storslagna drömmar. De ska gärna vara fysiska och samtidigt mentala kraftprov. Saker jag måste kämpa med, planera för och ägna mycket mental energi åt. Och just nu behöver jag dels finna mig i att allt det där roliga jag drömde om under ett helt år fram till IM är slut för den här gången och jag behöver hitta nytt fokus. Men jag måste också våga låta bli att pressa framåt mot nya mål med en gång. Men då blir jag sårbar. När jag inte har ett nytt storslaget mål inom en nära framtid, när jag inte kan vara den där personen som snart ska utmana och spränga ännu en fysisk och mental gräns - vem är jag då?

Jag är förstås mer än löparen, triathleten och skidåkaren Therese. Jag vet det. Och det är givetvis alldeles tillräckligt att "bara" vara Therese. Men vi har alla våra identiteter, saker vi brinner för och personlighetsdrag som definierar oss. Jag skulle till exempel känna mig ganska ensam och övergiven om jag plötsligt förlorade min röst och inte längre kunde arbeta med radio.

Men jag är den första att erkänna att stundtals kanske det inte verkar helt sunt, den här fascinationen och emellanåt fixeringen vid träning. Jag har som så många andra tjejer haft perioder i mitt liv då träningen varit kopplad till ångest och tvång snarare än lust. Men på den tiden kände jag sällan glädje över att träna, det är verkligen total skillnad mot nu. Idag tränar jag inte tvångsmässigt, jag tränar för att jag älskar det och för att jag skrattar mig hela vägen igenom en Ironman. Men på samma sätt som jag kan le som en dåre för att jag är så förbannat lycklig över att leva just det här livet och göra just det jag gör, så jag kan drabbas av en enorm sorgsenhet av samma skäl. Jag kan inte beskriva det som något annat än en känsla av att allt är så himla flyktigt, så lätt att förlora. På ett ögonblick kan livet förändras, och återigen handlar det inte bara om den delen av mitt liv som handlar om träning. Jag kan blir helt översvämmad av känslor när jag tänker på min familj till exempel. Jag älskar dem något så oändligt mycket, och samtidigt som jag tänker på dem och ler så är en del av mig nästan paniskt rädd. Rädd för att förlora dem. Det är en irrationell rädsla, en rädsla som egentligen inte har någon grund. Det finns inget hot mot min familj eller mig, livet går sin gilla gång. Men bara tanken på att något skulle hända som tog allt det här ifrån mig gör mig galen.

Det kanske är så enkelt som att när man förstått vad som är viktigt i livet så inser man hur mycket man har att förlora. Och när man har hittat sin plats i livet, hittat människor att älska, saker att göra som gör livet till en fest, då vill man inget hellre än att det ska fortsätta vara såhär, för alltid.

Det kanske inte är så konstigt att jag ibland känner mig stressad, och som om jag jagar något. Jag försöker liksom envist hänga fast vid livet medan det far förbi. Jag jagar mig själv, helt enkelt. Och jag är där ute, på en cykel,  i ett par löparskor, på väg mot nästa dröm.

Bild: Richard Jack.

Ack ledighet, kom åter! eller Rätt in i kaklet!

Jag är i chock. Hur sjutton har jag lyckats träna för en Ironman samtidigt som jag jobbat häcken av mig på ett heltidsjobb? Och, ännu mer obegripligt, hur lyckas folk träna seriöst och målmedvetet samtidigt som de jobbar heltid och tar hand om sina barn? Alltså, jag vet ju att det går, och jag vet ju att jag har klarat av det. Det är inte svårt. Men just nu känns det helt omöjligt.

Jag har jobbat tre dagar efter semestern. Igår ville jag gå och lägga mig klockan åtta på kvällen. Idag klev jag ut i solen vid halvfemsnåret och kände mig orättvist behandlad. Kunde inte solen skina en annan dag när jag faktiskt vågade ge mig ut och cykla, utan att jag behövde riskera att cykla under en lastbil och dö eftersom jag somnat över styret?

Ge mig styrka att överleva första jobbveckan. Jag vet ju att det ordnar sig sedan.

Men ärligt talat. Ibland vill jag bara ta tjänstledigt ett år och ägna mig åt att cykla, springa och vandra omkring i berg. Ensam.

Det kan också vara så att jag är lite allmänt sur idag eftersom jag nästan blev tacklad in i bassängkaklet imorse av ett gäng myllrande, bröstsimsparkande tanter i 70-årsåldern som inte kan skilja på mitt och ditt och som således inte brydde sig ett jota om att bassängen är bokad och upptagen och att de borde väntat i tio minuter med att strutta i vattnet och börja simma sjutton i bredd. Fram till dess hade jag en underbar morgon.

Jag har förresten haft en underbar dag också. Jag är bara fascinerad av att det kan vara så att jag blir helt knockad av tre arbetsdagar medan jag kan dansa krigsdanser med mamma fem minuter efter målgång i en Ironman.

Min morgonvy. Helt okej!

Veckans träning: Vila, vila och vila

Det kliar i hela min kropp. Ungefär ända sedan jag vaknade dagen efter Ironman Kalmar har jag velat sätta mig på min cykel och dra iväg ut på nya landsvägar och lukta på den annalkande hösten. Och shit vad jag ville springa kilometer efter kilometer längs havet och uppochner för svindlande kullar. Men jag lät bli. Oavsett vad min hjärna sa till mig så behövde min kropp återhämtning och vila. Totalvila från träning.

Det handlar om två saker:

För det första måste min kropp laga sig efter den enorma påfrestning som en Ironman innebär. Även om jag aldrig fick särskilt ont någonstans (mina enda skavanker var ett skavsår på vänster häl, en blåsa på höger fot och en märklig smärta i vänster axel som gjorde att armen blev lite svag och konstig - allt gick över inom ett par dagar), så har min kropp kämpat ordentligt och den förtjänar att få ta det lugnt.

För det andra måste jag fortsätta att älska träningen. Jag vet nämligen att om jag kör igång igen mitt i ruset efter en fantastisk tävling så kommer jag att få en motivationsdipp ganska snart. Jag må vilja cykla jorden runt just för ögonblicket, men det är en illusion. Jag vet det. Jag har gått på den grejen alltför många gånger och efter några veckor antingen börjat få ont nånstans eller blivit helt håglös och träningsosugen. Och där vill jag inte hamna.

Istället strosade jag runt på Österlen med Johan, cyklade en sväng på Bornholm och ännu en liten sväng på Ven tillsammans med en vän. Jag har promenerat och funderat. Bearbetat min fina dag i Kalmar. Pratat om den, tänkt på den. Jag har varit en lite annan människa - min hjärna har inte riktigt fungerat som vanligt. Jag har haft svårt att koncentrera mig, och jag har verkligen behövt ta det lugnt och bara vara. Och jag har varit så lycklig. Ingen tomhetskänsla, ingen "åh nej, min stora utmaning är över, vad ska jag hitta på nu!". Bara glädje.

Det var först i slutet på veckan, kanske i fredags, som jag kände mig som mitt vanliga jag igen. Jag började känna mig lite mer skärpt, jag blev spralligare och lika rastlös som vanligt. Och jag började planera för det kommande året.

Idag är sista vilodagen. Imorgon tränar jag igen. Jag längtar!

Östersjön kan vara den kallaste pöl jag nånsin badat i. Jag njöt inte just det här ögonblicket kan jag säga.

Men stranden nedanför Knäbäckshusen strax söder om Stenshuvud var underbar. På alla andra delar av Österlen blåste det som tusan, men när man gick ner genom skogen och kom ut på den smala strandremsan kom man till Medelhavet.  Och nästan ensamma var vi också. Fantastiskt.

En annan sak alla borde göra på Österlen är att besöka Friden. Underbart goda pizzor på ekologiska och närproducerade ingredienser. Och coolt ställe som verkligen ligger vid vägs ände en bit inåt land från Kivik.

Fast apropå mat är det inte mycket som slår ungsbakad färsk torsk med smörstekta rödbetor och tomater till. Och en IPA från lokala bryggeriet Stockeboda.

Ironman Kalmar 2012: Dagarna efteråt

Jag vet inte hur ofta de senaste dygnen som jag har fått stanna upp i något jag gjort och ta ett djupt andetag för att inte börja störtgrina. De senaste månadernas funderande, fixande, tränande och nojande mynnade ut i en lördag jag aldrig kommer glömma, och alla känslor ligger så nära under huden.

När jag var yngre var en Ironman något knäppskallar sysslade med. Det var inget en normal människa kunde överleva, det var över min fattningsförmåga. Men i takt med att jag utmanat mig själv att göra det ena efter det andra de senaste åren så närmade jag mig sakta det där omöjliga äventyret. Och är det något jag har lärt mig längs vägen så är det att ingenting är omöjligt. På riktigt. Kan jag gå från att knappt ha sprungit ett steg till att tre och ett halvt år senare bli en Ironman så kan ingenting vara omöjligt.

De senaste dagarna har jag varit beredd på en helvetisk träningsvärk. Men den har inte kommit. Visst, det var lite knepigt att gå nerför trappor direkt efter loppet (Orka mera!-inspirerad film kommer, jag lovar Anna!) och kroppen var öm på i princip varenda kvadratcentimeter när det var dags att sova. Men smärtan avtog sjukt fort, och på andra dagen kändes det ingenting. Jag tolkar det som att jag genomförde loppet precis som jag hade tänkt - på en vettig ansträningsnivå och utan att riskera att göra mig illa. Och min kropp är en baddare på återhämtning. Jag skulle också kunna tolka det som att det fanns mycket kvar att ge - och det finns det. Men det var inte meningen att jag skulle köra livet ur mig den här gången. Det kommer fler lopp. Jag sprang dessutom i mål som 21:e bästa svenska kvinna - det är inte dåligt för en debut!

Något som jag däremot lagt märke till dagarna efter loppet är att jag har svårt att sova. Dessutom verkar min kropp inte vilja tillgodogöra sig all vätska jag ger den, och jag blir sjukt kissnödig. Och medan jag vandrar omkring i sakta mak på Österlen så märker jag att benen fort blir stumma, och jag orkar inte så mycket. Men det är förstås helt okej. Jag är i återhämtningsfasen, och där tänker jag stanna ett tag.

Samtidigt arbetar hjärnan för fullt. Vill jag göra det här igen? Vill jag isåfall göra det i Kalmar? Eller vill jag åka utomlands? Jag börjar ana svaret på mina frågor...

Ironman och Ironman. Chips var sjukt gott efter målgång.

Ett par dagar efter var det väldigt skönt att slå sig ner vid havet i Verkeåns naturreservat på norra Österlen.

Mina vader fick bada i det kalla Östersjövattnet, men jag är alldeles för badkrukig för att göra som Johan och kasta mig ut i typ 16-gradigt vatten.