Detta har hänt:

Jag har inte dött eller på annat sätt försvunnit från jordens yta. Men detta har hänt. Livet har förändrats. Jag fick andra prioriteringar ett tag. Började fundera över om träning verkligen är meningen med livet.

Det är det inte, kan jag konstatera nu.

Jag lyckades för övrigt tajma förlossningen till ungefär samma tid på året som mina två Ironmantävlingar. Vad som var värst? Förlossningen, helt klart. Det var smärta upphöjt till tre miljoners miljarder. Ironman gjorde ont, men inte på liv och död. Men det fanns samtidigt likheter. Kroppens och sinnets förmåga att anpassa sig till rådande situation fascinerade mig vid båda tillfällena. Känslan av att vara inne i en bubbla, en plats där vad som händer utanför, i verkliga världen, inte har någon betydelse. Det enda som existerar är du, smärtan och ett slutmål som du drömt om, fantiserat om och längtat efter så länge att du knappt minns hur det var innan den där längtan fanns.

Nu är hen här. Och har varit här i fyra veckor. Livet har förändrats. Men jag är samtidigt samma gamla Therese någonstans där innanför moderskapet. Det är en märklig grej. Dagarna består av vyssja, amma, sjunga, byta blöja, vyssja, amma, sjunga, byta blöja i all oändlighet. Det egna jaget får stå på vänt en stund. Men det kliar i kroppen. Den kropp som under graviditeten inte ville eller kunde träna alls på samma sätt som jag kanske velat. Men nu kliar det. Jag längtar ut på vägarna. Och jag känner mig spänt förväntansfull inför hur livet som förälder kan passa ihop med livet som triathlet, orienterare, löpare och yogaentusiast.

Anmäld

Det är inte utan att jag stämmer in lite i kören av människor som undrar om jag är riktigt klok. Men jag funderar inte över min egen intelligensnivå just för att jag tänker genomföra en ironman (folk tycker av någon anledning att det är lite knäppt det här med att simma 3,8k, cykla 18 mil och sen springa ett marathon), utan för att jag är villig att betala över 4000 kronor för det. Men har man bestämt sig så har man. Nu ska jag bara se till att träna lite också, och bli lite mer övertygad om att jag faktiskt kommer klara av det här. Imorse simmade jag min längsta sträcka i sträck utan att få en kallsup. Jag kom tvåhundra meter. Det tar sig, kan man ju säga. Men samtidigt - det är några hundratals meter till som ska simmas i Kalmarsund.

Men jävlar i min låda vad det pirrade i magen när jag såg mejlet som bekräftade den här galenskapen! Det är lite samma känsla som när jag bestämde mig för att åka Vasaloppet. Det känns korkat men samtidigt så fantastiskt spännande att jag knappt kan stå still.

Är det här verkligen triathletmaterial?

Markusloppet - DNF och revanschlust

Nånstans i mitt huvud är det felkopplat. Jag har just nu noll respekt för distans och terräng. Hade jag haft det hade jag förmodligen inte gett gett mig iväg till de skånska skogarna för att springa fem mil terräng igår.

Markusloppet är ett fantastiskt lopp, och innan jag säger något mer så har jag i alla fall bestämt mig för att det är ett lopp jag ska fullfölja innan jag dör. Således ska jag springa nästa år. Och nästa igen om det behövs.

Det blev mitt första DNF någonsin. Redan efter första milen kände jag mig oroväckande matt, och efter 15k längtade jag bara efter att det skulle ta slut. Jag kunde aldrig riktigt njuta av den tjusiga naturen och den fina leden, och till råga på allt började mitt högra skenben knorra och gnissla efter knappt två mil. För varje steg utför stegrades smärtan, och till slut gjorde det ont till och med när jag gick. På platten och uppför var det ingen fara, men utför kändes det som knivhugg.

Jag hade sällskap av makalösa Kenny som liksom jag var ordentligt trött den här dagen. Vi låg i stort sett sist i fältet när vi hann upp Rikard strax innan vi mötte tätklungan som hade hunnit nå vändpunkten i Genarp och påbörjat sista två milen hemåt. Rikard hade kraftfull kramp, men tuffade trots det på. Själv tvivlade jag på om jag ens skulle ta mig fram till Genarp. Jag hade gråten i halsen stundtals, för jag hade sett fram emot den här dagen så länge - ända sedan förra året när loppet hann bli fullt innan jag hann anmäla mig. Och nu var det bara skit med allt.

Nådde vätskekontrollen i Genarp och meddelade att jag inte skulle fortsätta. Fick en kladdkaka och lite kaffe i min kåsa. Satte mig ner. Imponerades av Kenny och Rikard som efter lite energipåfyllning vände om och gav sig iväg hemåt. Reste mig upp, kände på benet. Det gjorde inte ont längre. Eller? Jag vet att det hade varit förödande att ge mig ut på leden igen och springa knappt 2,5 mil till, men det kändes ändå riktigt uselt.

Fick skjuts till målet i lagom tid för att se vinnaren gå i mål efter strax över fyra timmar. Kändes helt surrealistiskt. Hur kan man springa 50k i såhär tuff terräng i det tempot? Helt galet. Jag missade damvinnaren Emelie Eklöf eftersom jag slickade mina mentala sår i bastun alldeles för länge, men hon sprang in på 4.20-nånting, och jag tror att hon är min nya terrängultraidol. En helt otrolig löpare!

Anders trippar mot målet

Tvåa kom Björnstorps-Lotta som berättade för mig att hon hade haft det riktigt jävligt därute, kräkts ett par gånger och dessutom sprungit riktigt fel nån gång. Då kände jag mig som världens klenaste människa. Vad trodde jag egentligen, att det skulle bli lätt? Fem mil terräng är tufft, riktigt tufft. Det ska göra ont, det ska vara jävligt. Några av de mer erfarna ultrarävarna bedömde Markusloppet som ett av de tuffaste terrängloppen i Sverige. Frustrationen och löparlängtan bara växte i mig med varje löpare som trillade in över mållinjen. Grymma Daniel såg fantastiskt fräsch ut när han kom rusandes efter 5.15 efter en imponerande fartökning sista två milen. Anders kom en stund senare, lika glad och pigg som alltid.

På några minuters övertid kom sedan de riktiga kämparna, mina klubbkamrater Kenny och ett par minuter senare Rikard. Trots svårigheter tog de sig i mål, och jag är så stolt över och imponerad av mina vänner.

Fantastiska Kenny som jag hade sällskap med till vändningen, och som
var så trött, så trött. Men som ändå genomförde och gjorde det otroligt bra. 

Krampande ben stoppar inte Rikard. Jag tror nästan inte något kan stoppa den killen. 

Det är verkligen med otroligt blandade känslor jag sitter här dagen efter. Jag ville så gärna komma i mål, och som Mikael skriver äga känslan av att ha klarat de där 50 kilometrarna genom den ljuvliga men ändå grymma skåneterrängen. Men som Z så klokt påpekade för mig så är det inte värt att riskera att aldrig mer vilja springa. Tänk om jag hade slutfört och kommit i mål som en sorglig liten löparspillra och börjat hata löpningen. Jag hade aldrig förlåtit mig själv det.

Nu ska jag hitta ett sätt att manövrera ut ur den här DNF-sorgen. Sen får vi se.

En ny utmaning

Josefins nya utmaning om att komma topp 200 på Vasaloppet har snurrat runt lite i mitt bakhuvud de senaste dagarna. Först tänkte jag att jag skulle utmana henne, och köra mitt eget race. Inte lika avancerat, med kostrådgivare och egen tränare, utan lita på att jag successivt faktiskt blir en bättre skidåkare på grund av hård träning och bättre teknik som följer med åren, och därför borde jag kunna göra ett bättre lopp 4 mars 2012. Trots allt är ju topp 200 ett steg på vägen i min femårsplan om medaljtid, även om jag inte tänkt att det skulle gå riktigt så fort. Medaljtid brukar motsvara en placering runt 130-140.

Men nä. Jag håller mig till min femårsplan. Jag tar ett par hundra placeringar i taget och nöjer mig med topp 400 nästa år.

Så jag har klurat och klurat. Funderat på cykling. Funderat på annan typ av löpning. För en ny utmaning vill jag ha. Eller, snarare, behöver jag. Det fina med när jag började med löpningen var att då kändes allting nytt och roligt, och samma sak var det med skidåkningen. Det var en grym kick att se den snabba utvecklingen och det var så spännande med allt nytt. Och även om jag fortfarande ser löpningen som en av mitt livs stora kärlekar så längtar jag efter den där nya känslan.

Och nu har jag ett embryo till en plan. Igår anmälde jag mig till en simkurs som börjar i oktober. Jag har nämligen insett att jag trivs väldigt bra i vatten, och att tiden bara försvinner medan jag paddlar längd upp och längd ner. Problemet är bara att jag inte kan simma annat än bröstsim, och det är sjukt begränsande. Jag vill lära mig mer! Dags därför att ge mig in i frisimmets värld.

Det är en start. På exakt vad vet jag inte ännu, men jag har förstås drömmar. De stora drömmarna ligger förmodligen ett par år framåt i tiden, men på vägen hinner det nog hända en del.

Gud vad det här blev flummigt. Men jag vill bara säga att med start om mindre än en månad kommer det förmodligen handla lite mer om en plaskande Therese snarare än en springande. Även om jag förstås kommer springa vidare mot Stockholm marathon 2012 inte minst, och jag kommer förhoppningsvis snart lägga om träningen mer med sikte mot Vasaloppet också. Men i alla fall. Mer vatten än vanligt kommer det bli.

Och förresten, om du undrade så bestämde jag mig för det jag redan bestämt. Alltså att jag ska upp till Stockholm och springa halvmaran nästa helg. Att jag ens tvivlade! Om jag ska gå för pers eller inte får dock känslan i kommande två löppass bestämma.

Nya utmaningar kräver nya gadgets. Simglasögon till exempel.

Tusingar och en ny utmaning

För någon vecka sedan såg jag en gigantisk rhododendronbuske i en trädgård, med superfina mörkt rosa blommor blandat med ett par kritvita. Då kom jag att tänka på rhododendronparken på väg ut mot Tylösand längs Prins Bertils stig. Under mina två tidigare försomrar som löpare har jag lyckats missa blomningen helt och fått nöja mig med att springa genom ett berg av tjocka, mörkgröna blad är jag passerat parken. Och det verkar inte som att jag kommer få se några blommor i år heller. Dagens löppass längs stigen nådde inte riktigt ända fram, inte ens halvvägs faktiskt. Men det var meningen också. Hade jag sprungit tusingar ända ut till Tjuvahålan och tillbaks hade det blivit långt många fler än de fem jag bestämt mig för att göra. Och jag gråter inte för det. Det fina med naturen är ju att den upprepar sig, så nästa år får jag en ny chans.

Jag fick hur som helst mina tusingar gjorda. Hittills när jag kört lite längre intervaller så har jag faktiskt fegat en del med tempot, tänkt att nä, jag orkar inte springa fortare än 4.55 per tusing. Men det är ju bara trams. Idag sprang jag istället i 4.40-4.45, ett tempo som jag tänker lära känna ordentligt den närmsta månaden om jag får vara hel och frisk. 4.45 (eller lägre!) är nämligen det tempo jag ska hålla på de två millopp jag ska springa i sommar.

Ett av mina två mål med löpningen den här halvan av säsongen är nämligen milen sub48.

Rätt okej utsikt trots att jag missade blommorna...

Varvet all over again

I år hade jag lovat mig själv att njuta av min prestation i Vasaloppet och inte hetsa mig själv med nya utmaningar och mål direkt efteråt. Jag skulle ta en lugn vecka med alternativträning och sedan sparka igång maratonträningen så smått.

Men jag vore inte jag om jag lät bli att hoppa på en utmaning när den serveras på silverfat.

"Vill du springa Göteborgsvarvet och blogga om det på Sveriges Radios webb?"

Vad säger man?

Så nu har jag en startplats i Göteborgsvarvet trots allt. Jag som var kräksur efter förra årets Varv och inte ville springa en meter till längs den där blå linjen på Göteborgs gator.

Årets lopp är dessutom bara en vecka innan Stockholm marathon. Jag tänker att jag ska se Varvet som ett sista långpass innan maran, och inte hetsa. Men det är lätt att tänka och svårare att genomföra. Särskilt eftersom jag inte kommer vara ensam om att blogga om mitt Varv på Sveriges Radios webb. Vi kommer att vara ett gäng, och jag kommer inte kunna låta bli att tänka att jag ska vara SR:s bästa Varvetlöpare.

Strax innan målgång på Varvet 2010.

Ski of Sweden: Smygehuk-Treriksröset på 10 dagar

Du vet. Man sitter och filar på sina personliga utmaningar. Tänker att nu jävlar har jag lagt ribban högt. Sen hör man om boråsaren Andreas Lindén och hans superklassiker och blir lite imponerad. Eller ja, mycket imponerad. Men man knotar på bland sina egna utmaningar och tänker inte mer på det.

Förrän Andreas Lindén dyker upp i ens sinnessfär igen. På skidor genom Sverige. Han ska köra Smygehuk-Treriksröset på 10 dagar. Det är 19 mil om dagen. Just nu befinner han sig i trakterna kring Lund förstod jag när jag ringde och snackade med teamet nyss. Vad har han kvar då? Mååånga mil hur som helst. Jag är helt mållös och hoppas så att han lyckas. Det vore verkligen så himla häftigt.

Finito

De här skorna och dess ägare springer inte ett steg till. Jag höll på att vingla ner i diket och stuka foten, och plötsligt var det inte roligt längre. Men jag är stolt och glad över mina sex intervaller och sju mil!

Halvvägs!

Elfte budordet: Du skall icke tro att du kan hålla jämna steg med världens snabbaste Eskil ens när du har hjul under fötterna. Jävlar vad jag har fått staka! Hittills visar klockan en mil löpning och nästan fyra mil rullskidor. Innan natten är över ska jag ha gjort åtminstone en mil till på hjul och tre med löparskorna.

Motvind!

Andra intervallen blev på rullisar. I en fasansfull motvind! Nu tittar vi på Spirit of marathon och äter godis... Än så länge känns allt mest roligt, men jag förväntar mig att efter tredje intervallen kommer det bli tufft.

Första intervallen klar!

Vi är tio tappra själar som startade klockan sex imorse. Snabbast var förstås tränar-Eskil, själv hade jag ett helvete med min rumpträningsvärk. Nu är det frukost, men snart är vi på det igen!

När kommer nervositeten?

Det är visst så att jag är usel på att följa mina planer. Tanken var att jag inte skulle träna något efter i tisdags när jag sprang några kilometer ihop med Johan, jag tänkte ju vila mig i form inför i morgon. Men sen kom jag ju på att det var stavlöpning med klubben igår och då tänkte jag att jag kan ju ta det lite lugnt och verkligen tänka på att använda armarna mer än benen. No shit.

Så nu sitter jag här, femtielva backar med sprättsteg senare och undrar vad som hände. Jag har förbannat ont i rumpan, och jag kan bara tänka mig hur träningsvärken kommer ha utvecklat sig till klockan 6 i morgon bitti. Nåväl, det är väl bara att tugga i sig att man är en idiot.

För övrigt har jag inte förberett någonting inför i morgon. Förutom att köpa lite Enervit. Jag vet inte vad jag ska ha för kläder (eller hur många olika tröjor jag behöver), jag har inte bestämt mig för vilka sovpryttlar jag ska ta med mig till klubbstugan där vi kommer hänga mellan intervallerna och jag känner mig i största allmänhet alldeles för lugn för att det ska vara normalt. Jag borde vara uppstissad och sur!

Men jag har bestämt att jag inte kommer springa alla åtta milen. Jag kommer springa när det är mörkt och rulla i dagsljus, så det blir tre pass på rullskidorna och fem mil med löparskorna. Tror det blir fin balans.

En glad löpare från i vintras. Hur stor är chansen att jag ser såhär glad ut klockan 3 på morgonen på söndag tro?

Rollsborundan - eller dagen då rullskidorna stal mitt hjärta

Okej. Jag vet vad jag ska göra nästa år. Jag ska bli bäst i södra Sverige på rullskidor!

Men vi tar det från början.

Allt började bakom tre lastbilar. Där hade någon kritat upp sex streck som markerade startlinjer. Längst fram ungdomarna, bakom dem elitledet och därefter i fallande skala vi andra. Jag hade hittat mina tre konkurrenter, hejat på dem och försiktigt sådär som man gör kollat av formen och läget. En glad kvinna från IK Stern åkte sin första tävling, en Uddevalladam gjorde likaså men hade desto fler Vasalopp i ryggen, och en tredje, tystlåten ung tjej från OK Alehof fick jag aldrig riktigt koll på.

Rickard Bergengren till vänster och Mårten Svensson bredvid, mina coola rullskidskompisar som startade i elitledet! Foto: Privat.

Sen knölade det ihop sig. Alla de drygt hundra männen som skulle starta stökade för att komma så långt fram som möjligt och jag själv gjorde tvärtom. Är det nåt jag är rädd för i rullskidssammanhang så är det krockar - stavar som trasslar in sig, skidor som åker in i varandra, vingliga åkare som inte kan hålla armarna i styr i kurvorna. Isch.

Så gick starten. Jag hamnade såklart bakom en vingelpelle som aldrig tycks ha forcerat en kurva tidigare, och jag tvingades runda honom långt utanför för att undvika att få en stav i ögat, och redan där fick Uddevalla och Alehof en lucka. Jag försökte haka på dem så gott det gick, men fick fascinerat se hur de centimeter för centimeter stretade ifrån mig. Det var ett satans driv i deras stakning alltså!

Loppet gick på en flack rundbana med en vändplats om cirka 5,5 kilometer, vilket gjorde att jag både mötte och blev varvad av täten. Där i förstaklungan fanns bland annat min nyblivne skidklubbkamrat Marcus Jönsson och rullskidsgiganten Tobias Westman som senare skulle vinna loppet, och någonstans i andra och tredje klungan min rullskidsklubbkamrat Mårten Svensson och Rickard Bergengren från Björnstorps IF (trea respektive tvåa i Sydsvenska rullskidscupen, och Rickard är dessutom regerande dansk mästare i klassiskt!). Och jävlar vad de körde! Jag är så sjukt imponerad av rullskidåkare, det är så häftigt att se dem fara fram med sån enorm kraft, det ser liksom inte ut som att de har små hjul under fötterna, de flyger!



Rickard Bergengren längst till vänster. Foto: Ida Wickström/skidsport.com

Jag försökte hur som helst att knappa in på Uddevalla och Alehof under första halvan av loppet, men någonstans strax innan andra varvningen tvingades jag släppa dem (och det störde mig nåt ENORMT!) och ge mig den på att inte släppa förbi någon åtminstone. Kroppen svarade bra, och förutom en märklig krampkänning i vänster överarm efter en mil så kände jag mig bara i så otroligt bra form. Dubbelstakning är my thing när det kommer till skidåkning, det känns som att jag skulle kunna staka mig runt hela jorden om jag kände för det.

Sista varvet flög förbi, och sedan var det bara att försöka ta sig upp mot mål. OK Kungälv hade lagt målmattorna uppe på en höjd efter en trehundra meter lång backe, och det var många onda tankar som fladdrade mellan öronen medan jag kämpade mig upp där. Men jag hade en flåsande åkare bakom mig som jag skulle vinna över till varje pris, och det gjorde jag också.

Jag rullade över mållinjen som tredje tjej. Bakom mig hade jag således en tjej, men även fjorton killar. Kändes helt okej, särskilt med tanke på att jag inte direkt körde på nyaste materialet. Men okej är inte vad jag tänker nöja mig med, jag ska bli bäst! Det insåg jag redan i bilen på väg upp till Kungälv när jag lyssnade på hur Rickard pratade om hur han hade använt en kräftkniv för att komma åt med oljan inne i sina kullager. Jag vill också ha snabbaste hjulen, starkaste överkroppen och vara bäst i världen! Eller, jag nöjer mig med bäst i Syd- och eventuellt Västsverige nästa år.

I maj drar rullskidscuperna igång igen, och då ska jag min själ stå på varenda startlinje och jag ska spöa Fia Jobs och de andra med många rullskidslängder!

Efter dagens sliriga pass i solskenet på blankisiga vägar: Nästa års nya stjärna på rullskidshimlen!

Jag ska springa maraton

Efter mitt ultralopp i september tappade jag lite respekten för maradistansen. Innan har jag varit lite lätt skräckslagen för att springa marathon, för jag tänkte att jag skulle få prestationsångest och pressa mig själv alldeles för mycket. Men så känns det inte längre. Så samtidigt som jag började fundera över nästa års löpsäsong och vilka mål jag ska ha då (jag har nästan funderat färdigt och börjat skissa på en loppkalender...) så började jag sådär i smyg leta efter ett marathon nånstans på västkusten innan årsskiftet. Och till slut hittade jag det:

Luciamarathon i Bovallstrand!

Vem vill inte springa 42 kilometer bland granitbergen i vackra Bohuslän liksom? Så den 11 december kommer jag få min första officiella marathontid.

Inte riktigt Bovallstrand och inte riktigt rätt årstid - men det är Bohuslän. En fin sommardag på Hamburgö i Tanum.

Men vad har jag nu gjort...?

Jag sitter och funderar på om jag gjort något väldigt dumt eller något väldigt smart. Det är nämligen så att jag just ringt och anmält mig till ett lopp. Och inte vilket lopp som helst, utan Örkelljungaspåret på lördag. Och vad är nu det, kanske vän av ordning undrar. Jo, det råkar vara ett 21,1 kilometer långt lopp nånstans i Örkelljungatrakten (exakt var har jag ingen aning om, så jag sitter dessutom och hoppas på att jag kommer få skjuts av någon vänlig klubbkamrat) och det råkar vara ett lopp som ska köras på rullskidor.

Ja, du läste rätt.

Jag ska begå min rullskidsloppdebut.

Och jag ska erkänna att jag fegade lite. Jag kunde valt att anmäla mig till 41,5 kilometer. Men då var det motionsklass, och ska det vara så ska det vara ordentligt. Således blev det tävlingsklass och D21 vilket innebar 21,1 kilometer. Sen kan man tycka vad man vill om att det inte finns en tävlingsklass för damer på den längsta distansen utan bara för herrar (eller tvärtom för den delen, killarna får inte åka kortare än 41,5 km), men jag känner mig rätt nöjd. 21,1 kilometer känns lagom och bra.

Fast jag har bitit av alla mina naglar nu under kvällen eftersom jag är så nervös. Redan.

Men har man bestämt sig så har man. Och sånt här bestämmer man sig för när man har osunt mycket tid för sig själv (det vill säga sjuttio minuter paddlandes runt i en bassäng), när man låter tankarna virvla fritt innanför skallebenet och när man av någon outgrundlig anledning känner sig som rullskidsguden herself.

Nåja. Det blir nog bra med det här. Om det var smart eller dumt återstår att se på lördag eftermiddag.

Status: Blåtå och springsug

Först: Tack för alla fina kommentarer efter mitt lopp! Ni är så himla härliga!

Sååå...Vad händer egentligen? Jo minsann, här pågår återhämtningen för fullt! Fyrtio minuter vattenlöpning igår, vila och gosande med syskonbarn idag och imorn blir det yoga. Och kanske, kanske några springsteg på land. Eller vaddå kanske, jag kommer helt klart springa några kilometer. Jag har varit springsugen ända sedan jag stod i duschen på Studenternas i lördags, så jag kommer inte kunna låta bli.

Faktum är att planerna för nästa ultraäventyr redan är igång. Jag gjorde först ett försök att få komma med och springa Markusloppet i oktober, men det var fullt. Så nu funderar jag på vad jag ska hitta på istället på höstkanten. I april vill jag springa tio mil, i sommar hoppas jag på 100 miles och sen får jag se. Ingenting känns omöjligt! Kanske skulle jag ta och springa hela vägen hem till mina föräldrar, en sträcka på kanske sex mil om man ska ta så springvänliga vägar som möjligt. Mest bara för att det vore så roligt att se deras miner. Typ ringa och säga att jag dyker upp vid lunchtid på lördag, snöra på mig skorna i ottan och knacka på deras dörr några timmar senare...

Behöver jag säga att jag mår utmärkt och har hittat mitt löparkall...?

Mitt just nu enda men efter loppet - en blå stortå. Det ser ut som att nageln ska trilla av. Men sånt har jag förstått att man får stå ut med om man ska springa länge. Fast ett par lite större skor skulle inte skada...

Det finns smärta och så finns det smärta

Jag är lite öm i mina axlar, eller egentligen i mjukdelarna mellan axlarna och nacken. Där placerade jag nämligen ett däck under militärträningen i onsdags. Jag har fortfarande inte riktigt lärt mig hur man springer med ett däck på axeln utan att det skumpar och guppar och orsakar blåmärken.

Hur som helst. Medan jag gick och ojade mig lite över den lilla ömheten när jag promenerade hem från jobbet så kom jag att tänka på en tidig morgon längs E12:an öster om Tärnaby. Medan jag och Johan stapplade fram längs asfalten hängandes på stavarna, ömsom sovandes, ömsom förbannandes gud och hela världen så frågade Johan vilka ställen som gjorde ondast på mig. Han bad mig göra en topptrelista. Det var inte helt lätt eftersom hela kroppen kändes som ett enda stort sår. Men smärtan i fötterna som gjorde det omöjligt att fortsätta gå (samtidigt som kölden gjorde det omöjligt att stanna) toppade listan, alla kategorier. Det var en allt överskuggande smärta, en smärta som aldrig ändrade intensitet utan som bara malde och malde sönder mitt förstånd tills jag inte kunde tänka på något annat än att mina fötter satt i slutet på mina ben och att jag helst av allt inte ville att de skulle sitta där eftersom de ju hade börjat brinna.

Det går inte att oja sig över lite ömhet i axlarna när man börjar tänka på den typen av smärta. Och tanken på den smärtan ska jag ta med mig i morgon när jag springer i ösregn längs havet i ett försök att inte komma sist i klubbmästerskapen i halvmaraton - för hur ont det än börjar göra någonstans i min kropp, hur mycket låren än protesterar, hur mycket skavsåret på min högerfot än pulserar och skriker så kommer det inte ens vara i närheten av den smärtan. Det ska jag tänka på, och så ska jag fortsätta springa, ända in i kaklet.

16 timmar och 30 sekundmeter

Strax före bussen gick till starten

Det här är historien om hur 24 timmars fjällrogain blev 16 timmar, och om hur Johan räddade oss från att störta nerför en dimhöljd brant norr om Ryfjället.

Redan vid starten började regnet. Bara till att plocka fram regnskydd och grejer.

På tre stora kartor hade vi alltså ritat in trettio kontroller. De var poängsatta efter svårighetsgrad och om man lyckades ta allihop skulle man tillryggalagt omkring 13 mil fågelvägen. Och där inte höjdmetrarna medräknade... Vår tanke var helt klart att hålla oss till de lättare kontrollerna. Vår styrka är helt klart orienteringen, det märktes rätt fort. Trots att andra löpstarka lag lämnade en kontroll före oss så kunde vi nå nästa samtidigt, för att vi valde bättre vägar. Det kändes rätt häftigt.

Första kontrollen - efter en klättring på över 300 höjdmeter...

Jag har aldrig tidigare varit i fjällterräng på sommaren och var egentligen ganska oförberedd på hur den skulle te sig. Men så fort vi kom upp på kalfjället kände jag mig som att jag hamnat i mitt rätta element. På samma sätt som jag älskar havet och framförallt bohuskusten med dess karga klipplandskap på älskar jag fjällmiljön med dess kantiga och buttra utseende!

Hjortron!

Ren!

Vi tog oss uppför toppar, nerför toppar och genom sly och skit. Regnet kom och gick de första timmarna, och sen bestämde det sig för att stanna. Med undantag för tio minuter här och där efter klockan 18 regnade de i stort sett hela tiden. Vinden tilltog och blev värre och värre ju högre upp vi kom. Men det var många fina stunder också, innan helvetet brakade lös. Vid den lilla toppen som kallas Horisonten hittade vi regnbågens slut och en vacker utsikt, och på bergskammen vid Stråhtietjåkka värmde solen en kort stund.

Vi hittade lite snö också

Toppen du ser till höger i bilden skulle vi runda på utsidan, på andra sidan fanns ytterligare en topp och sen nådde vi vårt delmål, vår fjärde kontroll.

När vi tagit femte kontrollen siktade vi på Ryfjället, en ganska kämpig topp att komma upp på. Vi hade rätt gott om tid innan skymningen skulle komma, men dessvärre hann dimman och vinden före. I byarna måste det ha varit upp mot 30 sekundmeter stundtals, det var riktigt obehagligt att känna hur vinden grep tag i hela kroppen och ville svepa ut en nerför branterna. Samtidigt såg vi inte mer än tio-tjugo meter framför oss, så vi gick på kompassriktningen och hoppades på att hitta ett bra stråk att ta oss nerför berget på. Att nå toppen och plocka kontrollen var bara inte att tänka på i det där vädret.

Men plötsligt såg det inte alls ut som det borde omkring oss. Vi skulle ha Ryfjället på vår vänstra sida och en ganska brant men ändå framkomlig lutning på vår högra sida att ta oss ner för. Men i dimman såg vi hur marken bara försvann till höger. Johan insåg att vi hade orienterat fel och hamnat i en hiskelig brant som vi inte kunde ta oss ner för annat än med livet som insats. Bara att försöka ta sig tillbaka i motvinden och det horisontella regnet och göra om, göra rätt. Jag har faktiskt aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Känslan av att okej, jag kommer förmodligen överleva, men jag är ändå bara ett feltramp ifrån att ramla nerför ett stup var riktigt läskig. Men vi nådde platt mark, Johan tog ny riktning, räknade steg för att hålla reda på om vi hade kommit rätt och till slut hittade vi till den framkomliga brant vi tagit sikte på först.

Vid halvtid, det vill säga runt kl 2, hade vi traskat nerför i flera timmar genom sly och skog. Vi nådde E12an och bestämde oss för att ta den till Tärnaby och tältlägret där tävlingsledningen bjöd på varm mat och möjlighet att vila i uppvärmda tält. En nätt liten sträcka på 16 kilometer åtminstone... Dit kom vi klockan 6 på morgonen efter en svajig och ond vandring på asfalt. Fötterna värkte, knäna skrek och axlarna ville inte vara med mer. Men så fort vi stannade för att vila kroppen frös vi arslet av oss i den kalla vinden och det envisa regnet. Bara att knata på, således.

Och när vi satt där, i det varma tältet med en sojakorv i handen så kände jag att nu jävlar, nu är det nog. Mina fötter håller inte för minst två mils vandring till Hemavan och målet. Särskilt inte som att det bara skulle vara en transportsträcka, några små turer upp på fjället för att plocka kontroller var det inte frågan om.

Jag var (och är) så stolt över att vi tog oss ner från Ryfjället med livet i behåll, och att vi klarade två tredjedelar av tävlingstiden. Jag är nöjd med vår insats, och har varit med om många magiska stunder och många helvetesögonblick. Ungefär som det brukar vara när man utmanar sig själv...

Men om det blir ett nytt försök nästa år, det tvivlar jag på.

NERVÖÖÖÖÖS!

Okej. Nu är det fjärilar i hela min mage. Sista passet innan Icebug 24 är gjort. Jag och Johan testsprang Galgberget idag med fullpackade ryggsäckar. Uppför backar och nerför backar. Och rätt mycket gång däremellan. Det var tungt och varmt. Vi försökte komma på lite strategier för hur vi ska tänka där uppe på fjället i 24 timmar. "Jamen det är ju bara att tänka att vi ska göra fyra löpträningspass på ett dygn. Skulle vi vara på ett träningsläger skulle det vara nästan normalt. Och så får det vara vila i form av gång några timmar emellan", sa Johan. Jojo. Fyra träningspass. De måste ju vara typ tre timmar långa och med typ två timmars vila mellan.

Och vet du, det ska regna. Hela dygnet.

Men vafan. Det är ju inget att hänga läpp över. Värre är isåfall att min vandringsryggsäck som jag tänkte ha på resten av resan när vi ska till Mo i rana och sen söderut i Norge har MÖGLAT! Äckligt. Jag måste ha en ny. Och det måste jag fixa imorn. Hjälp.

Världens bästa team!

Jag har för övrigt inte ens bestämt vilka skor jag ska ha på mig. Inov8 X-talon eller Salomon Pro 3D Ultra? Inovatesen har bra grepp, är lätta och torkar fort efter alla fjällbäckar vi springer genom. Men de sitter tight på foten och jag är rädd att efter tjugo timmar kommer jag ha blå tår och skavsår på varenda liten kvadratmillimeter. Salomonskorna är lite större och sitter grymt skönt. Greppet är förhållandevis bra, men inte som med Inovatesen. Dessutom är de tunga och när de blir blöta torkar de inte alls lika fort. Jag hade dem i Skottland förra året när vi vandrade, och jag kände mig ganska kall och blöt om fötterna när vi hade klafsat genom nåt vattendrag.

Så många val man måste göra! AAH!!

Jag vill också springa mara!

Ni skulle bara veta hur avundsjuk jag varit på alla er som erövrat Stockholms gator under helgen. Jag har läst den ena berättelsen mer fantastisk än den andra och känt löplusten och springglädjen liksom explodera i hela kroppen. Och så har jag längtat efter den där känslan av att vara oövervinnerlig, av att klara precis allt. Jag längtar efter det nästan outhärdliga pirret innan start, efter det plågsamma och smärtsamma mittemellan när man tror att man ska dö fast man vet med hjärnan att man kommer klara det eftersom alla de där slitiga timmarna i löpskorna under året har lagt en så jävla bra grund. Och jag längtar efter att få göra segertjut när jag passerar mållinjen som en vinnare!

Maraton låter helt galet i mina öron. Det låter galnare än att springa så långt jag hinner på ett halvt dygn. Jag vet inte riktigt varför det är så. Men just därför rycker det lite extra i utmanartarmen på mig. Jag vill verkligen springa ett maraton. Snart. Kanske inte förrän nästa år egentligen, men inom en någorlunda snar framtid. Men jag sitter här och känner mig så himmelens feg. Jag vågar inte bestämma mig. Bestämmer jag mig så innebär det ju att jag måste börja träna målmedvetet. Det betyder att jag måste satsa. Att jag måste fundera över vilken målsättning jag ska ha och fundera ut hur jag ska göra för att ta mig dit. Jag måste prioritera. Jag måste bestämma mig för att jag vill satsa, och att det ska få ta tid från annat som jag vill göra.

Och vet du, allt det här känns läskigt. Men jävligt roligt också när jag tänker på det!